så är de komna
de vilka steg ur hjärtfloden för
att söka annat land
ett land de trodde var bättre
vart de kom
och vart de gick
egentligen lämnade de ej
hjärtfloden
de trodde så
ty de knöt
hårt åt runt huvudets fäste
vandrade likt huvudmoduler
tankemoduler i vilseland
hur det nu var samt är
så vandrade de så kallat undre
delarna med
dessa svävande moduler
ty hur kan moduler leva helt utan
blodtillförsel
modulerna fylldes
med än det andra
liknade väl mest sprängfyllda
förrådsrum.
modulerna vågade ej längre öppna
dörrarna ty då vällde
de samlade massorna ut
och i de stunderna var de
mer eller mindre tvingade hjälpa
varandra
och det visste de aldrig om det
fanns en hjälpare till hands
de så kallade undre delarna
från nyckelbenen samt ned
upphörde ej viska mjukt
misströstade ej
ty de visste
att modulerna skulle vakna
så de förberedde jorden till
denna
översvämning av samlat stoff
de grävde med spadar av klaraste
ädelstensljus
ej gravar
mer mullbänkar
dit vindarna
förberedde sig för att bära detta
samlade
det vilket nu skedde var
att de så kallade undre delarna
sakta
mycket sakta löste det åtdragna
därmed kunde de så sakteliga
lägga det samlade i mullbänkar
och modulerna
de märkte ej det vilket skedde
ty det mesta var överskottstankar
vilka de ej hade behov av
det benämns
katharsis
vakarna
ögonen i isen
ligger i bidanshänder
krusningar rör vid tunn ishud
bergshänder lyfter vatten i en
skål
rykande iskyla
kommen in i ren klarhet
stiger den vitmenade väggen
den bestruken med kalk
brinnande
in i
detta vatten
väggen löses
i sakta tvagandehänders rörelse
huden skimrar rosenbladsröd i
skira toner
dimman utbredd över fjärden
klarnar
bergshänder landar själen i
strandens hamn
de skrudar den renades bärarkropp
i kläder vävda ur stjärnstoff
katharsis
är
fullbordat
vindarna ylar
vindarna galopperar
skenar
in i sken
trumvirvlar smattrar över spänd
hud
allt innan
bilan skall falla
allt innan bilan skall falla
skärs hennes hår av
håret det nutovade
huden smutsad
randad
av gråt
av galler
skruden hon bär
är en tillslängd säck
de spottade ut den
med fräsande etter
skyl dig du arma
skyl dig
skyll dig
själv
skälv
i det kalla isdraget
inför flockens hån
hon sluter ögonen
minns
fållan
stängslet med
de betande fridjuren
minns hur smeden smidde hjullager
hur banden lades runt hjulen
ekerhållare
hon blinkar
ser kärran
stängslet
hon leds upp
stängslad
ett fridsdjur
hon förs in i den skramlande
in genom över torget
med folkets lystna blickar
brunnen sluter sakta ögat
viskar stilla
se floden du rena
det torgfolken ej vet är
att vagnens kvistögon talar lugn
kärran stannar
hon minns stjärnklara nätter
med månskärans skönhet
hon leds
hon stiger uppför trappan
håret böljar
i mjuka vågor
huden är liljevit
med rosendoftad aning
ögonen klara rena
hon bär en fotsid vit skrud
ömt niger hon inför den
maskklädde
allt är tyst
allt är stilla
bilan faller
tankar
flyger
fria
det vandrar en molnskrudad
hon målar deras fruktan i kärleks
förklaring
se de vackra dörrarnas ickeär de
är samt är icke
vad är detta ylar
se
hur fruktan greppar om
du springer förbi dörrarna
ropar förbarmanden
åkallar gudomsmakter vilka du ej
tidigare anropat
fruktan har väckt en vind i dig
du ilar du ylar du galopperar in
i sken
alla goda gudars namn ljuder i
luften ur din strupe
utslungad
utslungade
sammansnörd i fasa
dörren ser de ej
i fruktans förblindelse
den dörrens namn är icke ett namn
är en öppen dörr
hjärtats dörr
däri andas gudomens ljus i
din själs andevärme
kärlek
är
kraften
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar