en stund
en kort stund
syntes solvinden röra vid
de spröda träden
grenarna blanka av nattregn
droppar
älskade innebördsdroppar
ett skimrande hav syntes
uppstiget ur strandens händer
uppstiget ur tyngden
en nådefylld syn
så steg vinden in i molnhänder
fylld med av i kärleksgärnings
visshet
ett vackert skådespel
en vacker syn
uppenbaras
en vacker
ögonpensel
skapar med lätta drag livets
skeenden i nattregn dagvila i strålande i skimrande i matt i blänkande. visar
skapandeskeendet i det moln seglar. och vinden viskar; minns att dessa moln är
droppar. andningsdroppar innehållandes doften av den du är av blodets dofter.
blodet är en ocean av vishet. blodet är förbundet med det vilket är liv.
kom
kom till denna strand
och skogen jag vandrar öppnar
sina händer. synen vilken möter mig är en vacker stig med skogsblomster vilka
följer stigen bär stigen och kanske är stigen skogsblomstrens åder. stigen
leder till en sjö, så vacker med glittrande kaskader. en hand, händer har byggt
en brygga med doft av skogsgivan. vid bryggan, bryggan håller ett tvinnat rep i
handen
repet håller en båt i handen.
båten vaggar mjukt och vaggandet skapar mjuka kluckningar. i molnen seglar
tärnor
i andningen
i luften svävar tärnor
rör vid molnblommor
dofter regnar ned in i mina ögon
smärtan överrumplar mig, eggen
skär en ilning far.
bladet vrids om.
vad är det jag skall se.
kom
kom sätt dig i båten
ro in i din kropp
jag har inte åror
hur skall jag ro
kom
kom tag dina händer
dessa är dina åror
sjön är ett hjärta
slagen känner jag så
väl
igen
du är mig ej främmande
repet lösgörs
båten lägger ut
jag ror med mina händer
ut
följer porten vilken öppnas
med mjuka årtag ror jag
detta vatten är djuprött
i en vik stannar vi
en myra
stretar
drar
snyftar av och till
så trött är jag
så trött
myran hör icke rösten vilken
viskar
lägg dig in i vila
så skall du se
myran stretar
gnetar
drar
bleknar
alltmer
ur öppna sår blöder myran
myran bortser
drar
gnetar
stretar
jag kan ej se stacken
jag finner ej stacken
jag hittar ej hem
var är
myren
var är stacken
nu gör det ont i alla mina leder
jag sänker mina händer in i
floden
ror
ror
ro båten vidare
vidare
vi möter
båten och jag
stränder
vass med böljande plymer
vass med kaveldun
vi möter
möter
så kommer vi till ett
vad är detta
en vidgad pupill
ett hål
en vak
strömmar virvlar
runt
runt
motsols
detta är det du ej ser
kom
stig ur båten
jag håller båten
hur skall jag kunna stiga ur
båten
då drunknar jag
du drunknar ej
se
floden viker undan vattnet
tag denna silverne strimma
denna nål
med tråden av silke trädd
genom ögat
lyssna till blåsljudet
be strömmen stilla
lyssna in i dropparna
lägg detta pussel
i lugn
i ro
ro
ror du
hem
jag lyssnar
jag ber
jag lägger detta pussel
tag nu nålen med silkestråden
trädd genom ögat
sömma såret med mjuka stygn
sömma bitarna samman
samt vagga detta sår
i din kärlek
jag stannar
vakar med sårets läkande
vaggar såret
ser silkestråden sjunka in
ser floden följa med
solen
kom
kom stig i båten
vi ror nu
till bryggan
jag hör den ropa
så varför gav du mig svanen till
bild
låt oss förtöja båten
här vid bryggan
i bryggans hand
bryggan båten repet
bär längtan till varandra
så längtar allt liv
vi förtöjer båten
kom
kom lägg dig här i denna gräshand
låt oss följa molnen
med dina barnaögon
du sömmade detta sår
du vaggade
du vakade
se detta moln
låt oss säga att det är ett sår
ett hål
dropparna
andningsdropparna har liksom
separerats
du vet hur mjölkkärnor separeras
slungas ut
det kom en andning
vilken slungade ut dessa droppar
ser du hur dropparna håller
varandra i hand
vilken andning var det
kanske
kan
ske
den återhållna
eller en nysning
kanske
och är det återhållet så nyses
det ut
det talas svarta hål
här är ett vitt hål
ser du zebrorna
ser du skatorna
ser du björkarna
ser du natten dagen
svart
vitt
vitt
svart
slut ögonen en stund
sjön stiger fram
en spegel
du rör vid tingen som de är
du är vatten
du är spegel
ur dina ögon simmar en svan
landar en svan
den tunga kroppen landar
droppar stiger runt
yr
lägger sig runt svanen den vita
vad är svanen
svanen
är
drömmen
drömmolnet
det moln vilket störtade till
marken
genom detta vita moln
störtade svanen för att stigen
hoppet grusades
ser du dropparna
ser du såret du helade med
silkestråden
trädd genom ögat
stigen grusades icke
stigen är lagd
svanen bar en kropp
ett drömmoln
den kroppen löstes
drömmen spirar i marken
vinden rör vid trädet
vilket sträcker sig
trädet lyfter händerna
löser den klädnaden
inför henne står alabasterträdet
alabasterträdet med den
städsevita stammen
trädet bär röda blad
i blickfånget
i blickkorgen
ser hon
den så välbekanta skogen
skogen med träden vilka
vilken skärskådar
vandringsstegens börd
eller avsikt
de vilka träder in med orena
sinnen
leder träden till
skogshusskolorna
dessa skolor bär icke reglar
bär icke murade väggar
bär icke timrade väggar
väggarna har de
klätt av
fönster
helt
utan glas har dessa skolor
eller skogshus
vilka är lärarna
lärarna är dem vilka
sätts i dessa skolor
planteras i dessa skolor
i blickfånget
i blickkorgen synes
skogen i skiftande skönhet
av mörker
av ljus
av alla träd
marken ut ur skogen är först
gräs i avtagande in i nästintill
vit
sandjord
här
bärs stegen av mjuka händer
stegen fötterna
hon sätter sig
lutar sig till stammen den vita
var du en gång sten
var du en gång berg
allt det du andas
är jag
hon lutar sig till stammen den
vita
ut stamhänder flyger fjärilar
vita
genomsiktliga
hon blickar in i sjön
sjön vilken är alabasterträdet
frände
hon ler stilla
du vet att detta fång ej är fånga
kanske en ögonbukett till dig
vackra träd
given av skådad skönhet
detta vet jag
låt oss tala om hur de beundrade
kronan
så pass att de glömde korgarna
hon reser sig
litegrann
yrvaken
vilka korgar
de hängde blickarna in i kronorna
så kronorna dignade
mer eller mindre av ögonfrukter
kronorna blev glänsande
låt oss säga
glansbilder av
skenbilder
ögonfrukterna
mognade
det vill säga mognade
in i bländade
stammarna huttrade
ty hur skulle bladen de bar
kunna växa i detta
tillstånd
rötterna krullade sig samman
marken knottrades
hon satt nu rakt upp
så
luta dig intill mig
hon lutade sig till
jo korgarna
det är ju rötterna
rötterna vilka bär
jordens nötter
tankenötter
vi funderade länge och väl
hur vi skulle begiva oss
bete oss
en vind kom
förtäljandes fallfruktens vägar
vi begrundade denna vackra bild
båd länge och väl
bad ögonfrukterna att åtminstone
sluta sig i natten så vi gavs
vila
efter viss tvekan gick de med på
detta
det var en välbehövlig vila vilken
kom
vilken vi gavs
så kunde vi åter lyssna in i
stjärnorna
genom att ögonfrukterna slöt sig
samman i natten
måste de ha upplevt en rörelse
ty vi märkte att våra stammar
fuktades
med en viss smak av sälta
tårpilarna viskade
de gråter
missförstå mig ej nu men
detta var ett glädjande tillstånd
ty tårarna sjönk in i stammarna
in i rötterna
samt rötterna
lyfte tårarna in i kronorna
därigenom
kunde bladen vi bär
vikas ut
vi innehade ej ännu en
förhoppning
att ögonen skulle ikläda sig
läsarögons skepnad
vi anade
att
tima var kommen
vi kallade in vindarna vilka nu
skakade träden lätt
varvid ögonfrukterna
föll till marken
vi var redo med korgarna
däri vi samlade dem alla
till vinterförvaring
vi bar korgarna till fruktmodern
vilken lade ögonfrukterna i
källarens jordvärme
hon pustade dem
med hjärteduk
hon förtalte dem sagofärder
hon
ja, allt det modern gör
sakta klarnade ögonfrukternas
linser
grodden begynte spira
de steg upp för trappan
in i livets ljusvärme
så kom det sig
att de ser
hela vår väg
fröet
kärnan faller in i jord
ur mognad
vilar
bidar
spirar
in i trädmognad
så kom det sig att vi av
skogshusfolken
lärdes vägar till helande
hon slöt sina armar runt
alabasterträdet
lade kinden tätt intill
alabasterträdet lyfte henne
in i grenverkets
bädd
i gryningen syntes
alabasterträdet
bär en vit blomma
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar