gryningskvinnan
sitter vid stranden
viskar namnet in i barnets snäcka
havet skimrar
reser vida
hon vänder ansiktet in i floden
regn strömmar
hon andas
lotusblads
friska
rena
krets
virvla
virvla
mjukt
drömdun ur bolster
täck min trötta kropps
spruckna
in i vitas
helandeblad
låt mig så tindra
i nattens djupa dunkelhet
träd mjuka stövlar
på mina fötter
linda sjalen
tätt om mig
bär mig
sätt mig ned
in i detta vita vackra
låt mina grenar
gnistra för dig
lägg mig i det fallna
låt mig minnas
stunder av snöänglar
låt mig andas mig levande
en
gång
stryker kajalen
ur mina
ögon
putsar svärtan ur
grytans lock
spisen
brinner
i tacksamhet
sköljer mina ögon
byken i flodfårans öppna istrimma
hon kupar händerna in i hav
hon skålar händerna in i hav
genom den öppna vaken
lyfter varsamt vatten
av detta vatten är vi komna
elden brann het
vatten avdunstade
säg
vad är detta avdunstade
vatten eld doft vatten eld doft
av detta vatten är vi komna
elden brann het
vatten avdunstade
den högsta kärleken är doften
vi möttes
under linden
vi rörde vid hjärtat
vi bar stigarna
vi smekte
vi stred
flydde ej
vi mognade
i äppellunden
körsbärsdalen stod i blom
vi bjöd varandra körsbär
planterade kärnor i jordmån
stjärnorna lyste upp natten
den högsta kärleken
vatten eld doft vatten eld doft
doften
den samlade växtens mognad
av doft sprungen
avdunstande
doften
andedräkt
hon ler i balans av droppen i handen
ja
i så kallat slarvspråk
slang
sägs det dunsta
låt oss se detta igenom
stanna
jag ber
dunsta
försvinn
formen försvann näri trollkarlen
svepte med staven
formlerna lärde han ur boken
han svepte med staven
uttalade orden
formade ur
bok stavs ordnings följd
orsaksföljd
så andas
snögnistor
nålar morrar en del
så
andas
snögnistor
tänder eldfacklor
lyfts ur brösts hävda
tänder viteldsbålet
lagt av vita stammar
den gångne seglar
hav
av en droppe är vi komna
en droppe delas
blir fler
fler
dropparna befinner sig i form
löses in i hav
droppe stannad i form löses andas
frivägen vägar
ådror bäckar åar forsar floder in
i hav
hon knådar vatten i händerna
inför barnets förundransleende
visshetsansikte
hon formar allt det barnet andas
stillar händerna
stillar vattnet
nu ser de in i detta vatten
sagofolken
avtrycken
mjukspåren
av det de skapade
lever inför deras
förundransleende ansikten
skymningskvinnan
sitter vid stranden
hon håller en docka ömt i sin
knäfamn
knäskålarna är av klaraste
stjärnljus
stjärnsmederna lyfte skålarna ur
ökensanden
hon tvagar dockan med tvenne dukar
av sidenmoln
den ena duken färgas svart in i
dunkel
den andra duken förblir vit in i
skimmer
skymningskvinnan
sitter vid stranden
hon håller en docka
ömt i sin knäfamn
hon sköljer upprepande
tyststilla fjäderblad
läser sandens skrivna
hon skrudar dockan i lugn
lägger händerna över bröst
med smycke i
skymningskvinnan borstar
hårets utslagna silver
doftar rosendoft
av den vita stammens grenar
givna av de röda bladens
fridstårar
är bädden redd
gryningspilen tänder bäddens resa
far väl
vem det nu är sitter under
skådar in i sulans räfflade
utslitna mönster
mer en gång liknande snökedjor
dubbar kanske mer sporrar
kvidande hade marken burit
ohörsamheten
vem det nu är sitter under
kliar sig krafsande i håret
inom huvudets välstrykta dolda
knorrar var kom du ifrån
ett titthål ett kalejdoskop
vilket inför vem det nu är
växer allt större
så är sulan borta
det fnissar i unders över
löv virvlar eller mer det börjar
i ett löv samt rinner vidare
ett ormbo kan det vara förutom
att jag sitter
under fallen i en grop ej
en är
släpper en valnöt
studsar lätt från huvudet in i
hand
vem det nu är
böjer blicken upp i över
ser endast under
väger valnöten i hand
du är halv du
det fnissar i unders över
löv virvlar eller mer det börjar
i ett löv samt rinner vidare
ett ormbo kan det vara förutom
att jag sitter
under fallen i en grop ej
zick zack mönster löper i
girlander
svagt lever känslan i händer av vem vävde
den lediga handen far upp i håret
rufsar runt
löser det välstrukna dolda
virvlar damm
bävrarna lyfter ytan
ler in i floden
utan betänkan vilar silverbladet
i hand
han väger bladet
hör renarna
hör hammaren smida fästeringen
hör masurbjörkar andas
valnöten
sätts
sjösätts
han seglar
han hör kvinnostämman nynna lätta
toner
hör gräset följa hennes vida
kjolar
han ser en skymt av bara fötter
ögonen är glittrande varma i
kärlek
han andas in doften av
valnötskakan
av en droppe
av en tår
kom ett liv
levnadsväsen vackra
ser
din hud skimra
bak slutna
ögonvärldar
strömmar oceaner
i mjuka vågor
svall
en vind rör vid
din andning
dina ögon öppnas
i ro
skymningskvinnan
sitter vid stranden
hon håller en docka
ömt i sin knäfamn
hon sköljer upprepande
tyststilla fjäderblad
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar