den 2 januari 2014

triptyk

är en vacker ljudandeklang

toningivelse

det vandrade en vind

genom det gulnade

pergamentsgräset

jag knäböjde

vid den stora vita stammens

knotiga rötter

låt mig se

det jag ej kan se

hon sträckte sina händer

lade mig ned

jag lade mig ned

i jorden

lät det stora trädets

rötter

inträda

blodet hördes sjunga

jag hörde blodets sånger

och jag såg

min hud talade

vägarna

talade stammens längtan

talade kronans

grenarnas vägar

pärlor

blad

blomst

allt sjönk in

jag hörde blodet sjunga

in i grottan bars jag

där kristallerna renar

alla sår

där oblatselden

andas

vit

jag bars av nattvakaren

bars i nattoks spann

in i grottan däri kristallerna

tonar höga

därvid

tonerna rör helande

vid alla sår lagda

lyftes

av den vilken håller ljuset

in över drömstigen

bars genom

oblatselden

däri kanterna varligt fördes samman

renad bars jag ut

helt stilla

hörde jag

jordens sånger ljuda

blodet sjunga

och fälten de vida andades djup koboltblå eller kanske lapis lazuli

solvinden rörde vid fälten

så andades fälten vita

in i gyllengula

krokusar

skålar

kalkar

saffranshänder

vilka lyftes

saffransmånen

sänkte händerna

i fingermöte

varvid

hennes ansikte skimrades in i tonande rött

blodmåne

och jordens

himlarnas sånger ljöd

i järnets klanger

blodmåne

järnmåne

saffranshänder

rörde vid det snidade skåpet

öppnade denna saga

triptyken

doftar

skapanderörelses

ädelhet

hon knackade lätt på mina ögon

med fingrar lätta

lätta som

som dun

skira som

som snö

dun kittlande

snö smältande

kommen var hon ur åldersstigen

håret

böljande vitt

ögonen

i denna stund

isvinterblå

och i djupen hörde valarna

hon bjöd mig sitta

kupade händerna sina

ur händerna steg elden

lade sig i ringen

staden hon lagt

ur från var

jo hon målade med tystord

stigar

berg

hav

vi stannade vid citruslunden

en apelsin lade hon i min hand

pomeransdoftande

möte

hur vet jag ej

hur apelsinen kom ur målande

tystord

hon skalade nu apelsinen

doftande

pomerans

skalet liknade kartor

länder

sömmade samman

gränserna är en illusion

en slags sele

skalet liknade kartor länder sömmade samman

kanske

en glob

en jordglob

med skimrande ljus inne i sig

en sådan glob

vilka barn förundrade ber dig snurra

i nästa stund ringlade skalet

som

som en hårlock

en skalgirland

en livsspiral

med solen

medsols

hon öppnade nu stammen

en gång kom du härur

skalet växte

lades om

nu skalar vi allt det lagda

det lagda är du samt icke du

ej du

vore det ett ejderdun

vore det kanske väl

av godo

så är ej detta skal

ändå höll detta skal dig samman i stunder av nöd

säg mig

vad tror du sker då du ej säger nej

vågar säga nej

du blir utan skal

klyftorna vilka faller ut

isär

mumsas av alla och envar

var

splittrad blir du

slukad blir du

i mitten är denna stam

samt tomhet

slut dina händer runt den du är

inte till att stänga ute den värld du är hel i

kupa dina händer

var detta skal för dig själv

nu har du själv lagt detta skal

i visshet om det vilket är du

du är

så kupa dina händer

runt dig i kärlek

så skall denna kärlek strömma

flöda

viska nej

samt minns att detta nej ofta är ett ja

detta nej är en bejakelse

ringarna

i vattnet

i markerna

i allt det trädda

se dessa klyftor

pärlorna

ellipsernas fruktmognad i dem

så ser du det cellen är i universum

så ser du solglöden

ser du

upplever du

är

så se denna vita stam

i mitten av dessa klyftor

se hur denna stam sänder trådar

spindelväv

grenar

kvistar

vilka håller samman

allt

så ser du detta när

ser fiskaren vilken kastar ut regnbågsnätet

lyfter jordtäcket ser stammarnas ådror

lyfter din hud ser blodet

ådror bäckar

åter

delen i helheten

lyssna till jordens sånger

hör hennes hjärta sjunga

jag lade mig i jorden

lät trädens rötter

instiga

jag bars in i grottan

kristallgrottan

renad steg jag ut

steg jag in