de vilda träden
ekarna i skogen med de
vildväxande
rötterna
andas
rör vid markernas
fyllda tomhet
hjortar skrider i natten med
tända kronor
lågorna lyser väg
klövars mjuka
parblad
lämnar mjuka spår
jägaren har sett
dessa sällsynta ljusbärare
hågen är vänd in i beundran
hur kan dessa bära så många lågor
ekarna vet
ekarna ler
viskar de kan ty de vet
jägaren finner frid i skogen
vapnen är nedlagda
händerna är i vila
vi har vandrat samman så länge vi
ej minns
ty minnena är planterade i denna
jord
vi andas
markerna
alltet
det höres ett grymtande
en vildsint anländer
med mjuka goda ögon
jägaren ler
ekarna ler
så de kallar dig vildsint
de gör så säger vildsvinet
de har kanske glömt möta min
blick
allts
blick
å andra sidan kan väl det vara
bra
att de ser mig vara vildsint
så flyr de mig
då de ser mig
egentligen är du ju ett
tryffelsvin
kan så vara
jag är den jag är
jägaren ser tryffelsvinet
vildsvinet
du vet det vi alla vet
här
och du visar det
hjortarna lyser upp
du har en tung robust kropp
pälsen en aning sträv
hornen
ja
hornen pekar uppåt
du bökar i jorden
här vid rötternas fickor
andningsfickor
för du vet
att tryffel finns
du bökar fram
detta
låt oss säga svarta guld
det är ju det
de skall inse
att djupt i det inre
bär vi alla ett skrin av
ebenholts
i tomhet
fyllt
med de högstas värden
de högstas vilka vi alla är
i urkällans vishet
så är det grymtar ett leende svin
så är det susar ekarna
susar skogen
så är det andas hjortarna
så är det
så är det
de hade så svårt släppa relingen
detta räcke runt skeppets öppna
vidder
havet
ett stormande vildsint väsen
uppretat ur vad av vad
händerna
knogarna vitnade
i ansiktens uppspända fasa
uppspärrade fasa
fasa av vad ur vad
detta av
detta ur
flätades samman
mer vreds samman
av händer vilka vred ur fukten
vred ur fukten
säg var de arga eller vad
vred kan vara så mycket
vred kan vara handtag
kan vara räcket
se in i elden
träden har skänkt dessa gåvor
elden tar emot är mottagande
träden ger samt är mottagande av
värme
ser du veden
hur elden liksom vrider ur fukten
så är det med rötter
ser du rötternas kroppsspråk
så spännande allt väver
händer vred ur fukten ur lakan ur
segel
allt medan malströmmar skenade
hon vakar vid den febriges bädd
febern svallar över
lakan
bädden är ett hav av
feberyra
allt medan malströmmar skenar
vidare
hon viskar ur djupen
stilla er
släpp relingen
tillåt skeppet stäva
sträva framåt
skeppet är edra kupade händer
givande mottagande
slut dessa ej så hårt
i förstone hörde de ej hennes
stämma
i detta larmande
dånande
slag
rustningar skramlar lansar pekar
svärd slår
febern stiger
stiger
faller
in i vila
stormen bedarrar
ur vad
av vad
ur djupen steg hennes stämma
av det dropparna vilka sköljde in
över däck
vilka rörde vid de resandes
fötter gav henne
de resande hade lämnat
städer gårdar
bruk och seder
bakom sig
bakombarnen hade vinkat dem far
väl
de hade lämnat hamnen
lossat trossarna grovrepen
snaror vilka band dem fast fanns
ej mer
de lyfte ankaret
begav sig in i färden
be
gav
gav sig bedjandesvarande in i
färden
det var i den stund de seglade
genom klippornas vidgade pupill
tvivlen ströp deras lågor
detta
upplevde havet
och febern steg i deras sinnen
hon visade dem horisontens cirkel
och de insåg det vi insett
de vilda träden
ekarna i skogen med de
vildväxande
rötterna
andas
rör vid markernas
fyllda tomhet
hjortar skrider i natten med
tända kronor
lågorna lyser väg
klövars mjuka
parblad
lämnar mjuka spår
jägaren har sett
dessa sällsynta ljusbärare
hågen är vänd in i beundran
hur kan dessa bära så många lågor
ekarna vet
ekarna ler
viskar de kan ty de vet
jägaren finner frid i skogen
vapnen är nedlagda
händerna är i vila
vi har vandrat samman så länge vi
ej minns
ty minnena är planterade i denna
jord
vi andas
markerna
alltet
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar