låt mig så beskriva det jag inom mig ser
vindar lindar slöjor
tunna skira
är det
slöjor
till
vad
ser
slöjor lösas upp
tusende
tusende
droppar
är det
droppar
till
vad
ser
droppar breda ut
vidgas
fjäril
ljusvingar
rör vid
målar
skänker
färg
ser
händer röras
andassvepa mjuka
så mjukvackra är gestspråket
vänder ansikte in
det är vackert
så vackert
fyllande
ser kala marker uppstå
marken huden andas brons dalar kullar
hud skimrar droppljus av tusenfärger
slöjor droppar
av himlars
andning
händer ler
andassvepa mjuka
så mjukvackra är gestspråket
sakta skimrar gröna vingar gräsvingar
oändligmängder andas
silvernepärlor
koppar
ax
gräshav böljar andas
ur detta gräshav reser sig sandstensklippor
skimrande gulockra
med stråk av
rödockra
himlar är blåskimrande soldansare
molnseglare nalkas
är det blommor
är det
mjuka
breder de ut sig
är mantlar
fyllda
hör
åsktrumma ljuda
ser blixtar vina
regntunga
droppar
händer röras
andassvepa mjuka
så mjukvackra är gestspråket
stilla
stilla
susa
händer
allt blir stilla
ser tusenljusen andas
doftande
fyllas
ögon
upp mellan tår
rinner vattenrännil
det kittlar
så
livfyllt
står vid
rännilen blir bäck
lindar sig leende om stenlängtan
stenar glittrar andas
flyger
visar bäck
väg
till floden
forsar virvlar
dånar
sjunger
stenar
lägga sig i ring
floden är en sjö
är ett hav
är en ocean av tusenljusdans
dyker djupt in
är i tusenljusdans
ser
händer röras
andassvepa mjuka
så mjukvackra är gestspråket
vänder ansikte in
det är vackert
så vackert
fyllande
i handskål ler ansikte
viskar till dig
detta är
ditt
liv
så gärna skulle jag vilja fråga
till vad
bilden innehåller mycket mer, ser hästar vandra lugnstilla utför sluttningar, det skimrar harmoni ur hästarna allt är fredsstilla
regnet vilket faller är så livgivande, belivande och visst är det så att åskan fyller markerna visst är det så att marker allt vibrerar
det är den stora åsktrumman, i den stunden är allt trumman
trumman är allt
inser med blixtrande klarhet hur märkligt detta detaljerande är
detaljrikedom
andas
detaljrikedomsandning
visst är det så att då regnet upphör är allt skrudat med tindrande droppar
var gång de släpper
höres klanger
spröda
starka
visst är det så att fram då nu andas i varandra
varande
varande
så oväsentligt är det
vilket är vad
ser kala marker bli bördiga
ser människor
människovandrare
fredsbärare
sitta stilla
det skimrar harmoni ur dem
de lyssnar
berättar
de är
i denna bild ser jag en liten pojke, ett barn vid ålder av fyra – fem år
gossen vandrar med sin fader de håller varandra i hand
gräset når gossen upp till midjan
fadern synes ej tydligt, han andas lugn
så ser jag gossen lyfta handen
peka ut över gräset
visar havet
gräshavet
de ler i samförstånd
utan ord
så ser jag berget klippan resas
det är verkligen målandeskapande händer vilka verkar
min upplevelse är att dessa händer är våra hjärtljud
dessa händer förmedlar våra hjärtljud
det finns ett ord
åskklot
ser en stor svart kula, det är lika bra att benämna den kanonkula, men det jag ser är bilden av en kula i kedja, den vilken fångar tidigare ber runt fotled för att ej kunna springa
ser en gestalt mödosamt ta sig uppför berget
det är inte en lätt vandring
upplevelsen är inte att detta är en fånge
det är mer en upplevelse av att kulan är där för att sakta stegen
gestalten vet
som i alla bilder lever två sidor, gestalten kan vara fången i sina egna tankemonster
kan vara fången i detaljdissekering
detaljdissekans
dissonans
vad vet gestalten
detta vet gestalten;
du ställer dig högst upp på ett berg
egentligen är det ej et berg
det är en bana
en båge sluttande ned
det är en slags vagga
en vaggspadeväg
det sägs att livets åldrar stadigt bär nedåt
att livets åldrar dalar
går nedför
är inte det märkligt
så må det sägas så
du står högst upp på ett berg
med en kula
med ett klot
med en boll
du släpper denna
vad detta nu är denna rundform så far den nedför
visst gör den det
den inte bara far nedför den ökar hastigheten
accelererar
det är då alla ropar död och elände
död eller undergång
död
du är död
du dör
så är det nu inte
det är vare sig död eller undergång
ty med exakthet
exakt avvägd båge, vaggform
vänder kulan, klotet, bollen då den det når den så kallade sista utposten
det är åstadkomna så många villfarelser förvillelser i människans vandringar
alltid inom ramen av makt , härskarmakt
härsket smör smakar illa
det är inte en förvillelse; härsket smör smakar illa
den vilken önskar vara härskare sägerskriker; ty dig(kom till) mig endast jag kan rädda dig men först har denne utlovat din undergång, så basunerar denne ut; endast jag kan rädda dig från undergång
det är skälvande
otäckt att inse den egna gångbarheten att det ej finns ett utgångsdatum
det är skälvandeotäckt då insikten starkfyller väsendet med den egna gångbarheten
men
det smöret smakar icke härsket
där är härskaren
solgulds
solinre
en gång var ljuset mig för starkt
det är så ibland för oss alla
det var väl inte så att ljuset var för starkt
det var mer ett
olyssnande
till
mig
goda händer slöts runt mig
befann mig i en handkrans
flätade fingrar
var lyssnarljus
in i vila
hav andades nära ängders skönhet
en park fanns med vackra dammar
beundrade ofta rödfiskarnas
vattenlek
näckrosors
skönhet
ville så gärna krypa in i kronan
andas stilla solvind
månvind
insåg att jag var inom var gång jag så såg
det var
är en vacker plats
en speciell plats uppsökte jag ofta
det var en gunga där
bakom mig – beroende av var mitt ansikte vändes
levde skogen
vackerdjup
fredad
framför mig – beroende av var mitt ansikte vändes
levde fruktträd
planterade var de är de i trappa
följde deras blomning till släppan
levde åkrar ängder klippformationer
klippåsar
en väg slingrade sig
antingen till hav
eller till stad
ofta begav jag mig till denna gunga
fann ro i dess händer
satt där och vaggades
såg soluppstigan
solnedstigan
det jag upplevde
är för mig
idag steg denna plats fram
insåg skönheten
i gungans händer
befann jag mig
i skogens andning
i fruktlunden
framom
bakom
beroende av var mitt ansikte vändes
det var
är
en vacker plats
insåg att jag var inom var gång jag så såg
i bejakelseljus
näckros seglar till strand
bjuder mig
stiger i
seglar
gungande
vaggande
ro
i solvindanom
i månvindanom
ler
*
Detta
låt mig så beskriva det jag inom mig ser
vindar lindar slöjor
tunna skira
är det
slöjor
till
vad
ser
slöjor lösas upp
tusende
tusende
droppar
är det
droppar
till
vad
ser
droppar breda ut
vidgas
fjäril
ljusvingar
rör vid
målar
skänker
färg
ser
händer röras
andassvepa mjuka
så mjukvackra är gestspråket
vänder ansikte in
det är vackert
så vackert
fyllande
ser kala marker uppstå
marken huden andas brons dalar kullar
hud skimrar droppljus av tusenfärger
slöjor droppar
av himlars
andning
händer ler
andassvepa mjuka
så mjukvackra är gestspråket
sakta skimrar gröna vingar gräsvingar
oändligmängder andas
silvernepärlor
koppar
ax
gräshav böljar andas
ur detta gräshav reser sig sandstensklippor
skimrande gulockra
med stråk av
rödockra
himlar är blåskimrande soldansare
molnseglare nalkas
är det blommor
är det
mjuka
breder de ut sig
är mantlar
fyllda
hör
åsktrumma ljuda
ser blixtar vina
regntunga
droppar
händer röras
andassvepa mjuka
så mjukvackra är gestspråket
stilla
stilla
susa
händer
allt blir stilla
ser tusenljusen andas
doftande
fyllas
ögon
upp mellan tår
rinner vattenrännil
det kittlar
så
livfyllt
står vid
rännilen blir bäck
lindar sig leende om stenlängtan
stenar glittrar andas
flyger
visar bäck
väg
till floden
forsar virvlar
dånar
sjunger
stenar
lägga sig i ring
floden är en sjö
är ett hav
är en ocean av tusenljusdans
dyker djupt in
är i tusenljusdans
ser
händer röras
andassvepa mjuka
så mjukvackra är gestspråket
vänder ansikte in
det är vackert
så vackert
fyllande
i handskål ler ansikte
viskar till dig
detta är
ditt
liv
onsdag 30 juni 2010
tisdag 29 juni 2010
den 29 juni 2010
du ser ansikten i blad
i gräs
i allt
stiger ansikten fram
i gamla sagoböcker synes ofta blommor bära kronor
blommar är kronbärare
så är varje människa
kronbärare
kronbärare är alla ansikten
alla liv
vördnadsbärande
vördnadsbjudande
vördnadsbugande
fägring i
stolthet
så fröjdefullt ljusvackra är sagornas blomansikten
i gamla sagoböcker synes ofta blommor vara kronbärare
kronbärare är alla ansikten
alla liv
det var en gång en pojke
pojken växte mot himlen
pojken
växte till
man
mannen
krigaren
krigaren stred för
stod upp för sitt hjärtas sannhet
i detta var hans krigargärning
hjärtvingar
var hans
mening
mannen
krigaren bugade inför kungen
konungen
kungen
konungen var hans själv
dubbades till riddare av svärdspåläggan
varje människa
varje liv är
kronbärare
svärdsbärare
dubbades till riddare av svärdspåläggan
är icke dessa bilder vidtalande
är då icke dessa bilder skeenden oändligvisande
en krona är rund
håller samman
hålles samman
är ett band
huvudet är ett klot
med ens ser du kraniet med suturer med ådror – ja, visst är det en likhet med en jordglob
huvudet är ett klot har vi så många gånger sagt
dock icke ett bowlingklot även om det stundtals verkar så
klot
jordklot
jordepärla är ett vackert ord
vid synranden tecknas horisonten
horisontens linje
strålande stiger ljuset upp
huvud bär krona
buga inför kungen
töm din fyllda ljusbägare
se väv vävas
upplev svärds sannhet
upplev allts energier
fylla
dig
fylla
varandra
genom ditt delande;
jag tömmer mig på mina livssteg
jag tömmer mig på mina egna tankar
blir
är
ett med
delar med mig av det jag inhämtat samt smält
delar med mig av det jag tagit emot av gåvobringan
berättelser
sagor
drömmar
kan skrivas endast då dessa är
dessa är genom skrivarens hjärta, det behövs en mottagare och en givare
en givare och en mottagare
se kroppen ligga utspänd i jord
begravd
det är kanske inte vackra bilder
kanske synes de vara otäcka för månget läsaröga lyssnaröra
en begravd kropp utan kista
fråga dig varför denna bild är otäck
är den otäck för att du räds döden
för du ser den mänskliga döden genom mänskligtermer istället för det detta är
se kroppen ligga utspänd
begravd utan kista
detta är
kristallsångens befrielse
bildligt har skallbenet hårdheten av en orsak
barnet har fontanellen
fontanellen
fröögat
då du lyfter en sten
en trädstam vilken legat länge till jord, ser du små rottrådar
visst är där oändliga mängder av rörelse i skuggan
visst är det så, så är det;
i allt vilket glömts, gömts
minns då att det samtidigt pågår rening, ”framhävande”, framtagande
en slags landskapsarkitekter är i hjärtgärning
det pågår en framtagning av ursprungsiden
i skugga är dessa rottrådar vita, ofta vita
i sol erhåller dessa efter endast en kort stund färg
rottrådar
soltrådar
solstrålar
matar, skänker henne guld
varför tror du det heter ett hjärta av guld
varför tror du guld alltid varit så eftertraktat
guld och diamanter
ädla metaller
ädla stenar
det har gått så långt gick så långt att människoliv togs för detta ändamål
in absurdum är det;
söka efter allt det människan är och är skapad av
tid
detta förunderliga
tidsberäkning
hur beräkna tid
tid är en levande varelse
är andeljus
är andeljusandning
i skrivandets stund ser jag sandtavlor eller metall stiga up ur jord ur sand
lyftas upp ur gömda
dessa tavlor bär tecken
zodiakens tecken
den mest framträdande är vattumannen, ser detta tecken i de fyra vägarnas riktning
så ser jag en kalk en bägare stiga fram
gralen
denna kalk står på en fot – rötter breder ut sig
själva bägaren är huvudet med övre delen – locket avtaget – samtidigt är detta kronan
detta är världscirkeln är universum är solcirkeln
är det höjda medvetandet
i nordan sydan västan östan
de fyra världsrelgionerna stiger in i ett högre medvetande samt är hjärtljus
det är en mäktig bild
se jorden
hennes inre
se grottan
bildligt talat är det ett kassaskåpsvalv, enormt stort av stenar
i sten av stenar
vid ingången, detta insteg är en dörr av sten, en skiva
över denna är, får upplevelsen av horisontlinjen, är … en bom, en slagbom, en … ett slags svärd
en jordaxel
se jordaxeln vridas
se hur nord är syd
syd är nord
öst är väst
väst är öst
se denna jordaxel vridas med solen
jag hör ljudet då stenskivan öppnas
sökandet sker efter så kallade nya tidsberäkningar
varför
varför alltid detta sökande
det är uppenbarat
varför söka
lev livet i tid
tidslösta
när hus byggdes förr lades en grundsten
ett slags sigill
innebördssigill först i jorden i husets mittstomme
stjärnvägar strålade
då taket lades sattes en krans på en stång
se riddaren rida ram till jungfrun med lansen höjd, han bär hennes band vid hjärtat
han stred för henne
på lansen bär han en blomsterne krans
han giver henne en krans
att bära
hon är hans brud
så återvänder vi till byggandet
vad visar denna krans vilken sattes på taket
visar den verkligen att riban är nådd
vad visar denna krans
kransen är en begravningssymbol
vad begravs
tid begravs
kransen är oändlighetens symbol
oändligheten
se horisontens linje böjas
gyllene vingar
omsluter
hennes
bröst
kransen är oändlighetens symbol
minner människan om;
se igenom
genomskåda
genomskåda det förgängliga
skåda genom
ett levande väsen
lever allt
alllt skrivet
i sagor
i berättelser
annars skulle det ej ha skrivits
detta är ömsesidighet
ömsesidigt tagandegivande
ett levande väsen är mottagare
skrivare av det levda
av den vilken lever stegen
i urkällas bön skrives orden
du ser ansikten i blad
i gräs
i allt
stiger ansikten fram
i gamla sagoböcker synes ofta blommor bära kronor
blommar är kronbärare
så är varje människa
kronbärare
kronbärare är alla ansikten
alla liv
vördnadsbärande
vördnadsbjudande
vördnadsbugande
fägring i
stolthet
så fröjdefullt ljusvackra är sagornas blomansikten
det var en gång en saga
vilken alltid
är
snö
snövingar
dunlätta
skålar
händer
sår
gräs
gräsvingar
på markstegsyta
ligger grässtrå
vissnat
hennes kammar ligger i skuggregn
det ögon ej ser
är ännu regnbågsskimran inom
hennes kropp ömmar
slagen
okände
kände
ser du klippan
hur vattnet i regnbågskaskader kastar sig ut
hur sjöhänder
tar emot
hoppskålar
tindrar
ser ett vissnat grässtrå
på markstegsyta
mindesminns handen vilket bröt det
ljuslog
ändå trots ljuset gör avtrycken ont
de ytliga rötterna kan de skada
ej de djupa
djupmeningen
nu
jag skriver nu
detta märkliga ord
nu
vad gör
numeningen
jag skriver nu
nu har jag smakat väggens reliefer
av soltrådar lindas lindar jag kokong
av vind vaggas dröm
jag är fjäril i varje
bladkrets
ser du
upplever du
i sol andas jag
upplever solmassage
dina händer är ej verkliga
ändå här verkliga
solmassage i månsilverhav
mitt i allt det ljusa gör avtrycken ont
nu har jag smakat väggens reliefer
av soltrådar lindas lindar jag kokong
av vind vaggas dröm
jag är fjäril i varje
bladkrets
*
Älskande
älskande själar
en gåva är min önskan att till er giva
älskande
jag bugar mig
i urkällas bön
till er bröllopsfest
ger jag er
tvenne glas av kristall
en karaff av kristall med källvatten
var gryning ber jag er
i urkällas bön
fylla varandras glas
förnya edra löften i urkällas sångljus
i gräs
i allt
stiger ansikten fram
i gamla sagoböcker synes ofta blommor bära kronor
blommar är kronbärare
så är varje människa
kronbärare
kronbärare är alla ansikten
alla liv
vördnadsbärande
vördnadsbjudande
vördnadsbugande
fägring i
stolthet
så fröjdefullt ljusvackra är sagornas blomansikten
i gamla sagoböcker synes ofta blommor vara kronbärare
kronbärare är alla ansikten
alla liv
det var en gång en pojke
pojken växte mot himlen
pojken
växte till
man
mannen
krigaren
krigaren stred för
stod upp för sitt hjärtas sannhet
i detta var hans krigargärning
hjärtvingar
var hans
mening
mannen
krigaren bugade inför kungen
konungen
kungen
konungen var hans själv
dubbades till riddare av svärdspåläggan
varje människa
varje liv är
kronbärare
svärdsbärare
dubbades till riddare av svärdspåläggan
är icke dessa bilder vidtalande
är då icke dessa bilder skeenden oändligvisande
en krona är rund
håller samman
hålles samman
är ett band
huvudet är ett klot
med ens ser du kraniet med suturer med ådror – ja, visst är det en likhet med en jordglob
huvudet är ett klot har vi så många gånger sagt
dock icke ett bowlingklot även om det stundtals verkar så
klot
jordklot
jordepärla är ett vackert ord
vid synranden tecknas horisonten
horisontens linje
strålande stiger ljuset upp
huvud bär krona
buga inför kungen
töm din fyllda ljusbägare
se väv vävas
upplev svärds sannhet
upplev allts energier
fylla
dig
fylla
varandra
genom ditt delande;
jag tömmer mig på mina livssteg
jag tömmer mig på mina egna tankar
blir
är
ett med
delar med mig av det jag inhämtat samt smält
delar med mig av det jag tagit emot av gåvobringan
berättelser
sagor
drömmar
kan skrivas endast då dessa är
dessa är genom skrivarens hjärta, det behövs en mottagare och en givare
en givare och en mottagare
se kroppen ligga utspänd i jord
begravd
det är kanske inte vackra bilder
kanske synes de vara otäcka för månget läsaröga lyssnaröra
en begravd kropp utan kista
fråga dig varför denna bild är otäck
är den otäck för att du räds döden
för du ser den mänskliga döden genom mänskligtermer istället för det detta är
se kroppen ligga utspänd
begravd utan kista
detta är
kristallsångens befrielse
bildligt har skallbenet hårdheten av en orsak
barnet har fontanellen
fontanellen
fröögat
då du lyfter en sten
en trädstam vilken legat länge till jord, ser du små rottrådar
visst är där oändliga mängder av rörelse i skuggan
visst är det så, så är det;
i allt vilket glömts, gömts
minns då att det samtidigt pågår rening, ”framhävande”, framtagande
en slags landskapsarkitekter är i hjärtgärning
det pågår en framtagning av ursprungsiden
i skugga är dessa rottrådar vita, ofta vita
i sol erhåller dessa efter endast en kort stund färg
rottrådar
soltrådar
solstrålar
matar, skänker henne guld
varför tror du det heter ett hjärta av guld
varför tror du guld alltid varit så eftertraktat
guld och diamanter
ädla metaller
ädla stenar
det har gått så långt gick så långt att människoliv togs för detta ändamål
in absurdum är det;
söka efter allt det människan är och är skapad av
tid
detta förunderliga
tidsberäkning
hur beräkna tid
tid är en levande varelse
är andeljus
är andeljusandning
i skrivandets stund ser jag sandtavlor eller metall stiga up ur jord ur sand
lyftas upp ur gömda
dessa tavlor bär tecken
zodiakens tecken
den mest framträdande är vattumannen, ser detta tecken i de fyra vägarnas riktning
så ser jag en kalk en bägare stiga fram
gralen
denna kalk står på en fot – rötter breder ut sig
själva bägaren är huvudet med övre delen – locket avtaget – samtidigt är detta kronan
detta är världscirkeln är universum är solcirkeln
är det höjda medvetandet
i nordan sydan västan östan
de fyra världsrelgionerna stiger in i ett högre medvetande samt är hjärtljus
det är en mäktig bild
se jorden
hennes inre
se grottan
bildligt talat är det ett kassaskåpsvalv, enormt stort av stenar
i sten av stenar
vid ingången, detta insteg är en dörr av sten, en skiva
över denna är, får upplevelsen av horisontlinjen, är … en bom, en slagbom, en … ett slags svärd
en jordaxel
se jordaxeln vridas
se hur nord är syd
syd är nord
öst är väst
väst är öst
se denna jordaxel vridas med solen
jag hör ljudet då stenskivan öppnas
sökandet sker efter så kallade nya tidsberäkningar
varför
varför alltid detta sökande
det är uppenbarat
varför söka
lev livet i tid
tidslösta
när hus byggdes förr lades en grundsten
ett slags sigill
innebördssigill först i jorden i husets mittstomme
stjärnvägar strålade
då taket lades sattes en krans på en stång
se riddaren rida ram till jungfrun med lansen höjd, han bär hennes band vid hjärtat
han stred för henne
på lansen bär han en blomsterne krans
han giver henne en krans
att bära
hon är hans brud
så återvänder vi till byggandet
vad visar denna krans vilken sattes på taket
visar den verkligen att riban är nådd
vad visar denna krans
kransen är en begravningssymbol
vad begravs
tid begravs
kransen är oändlighetens symbol
oändligheten
se horisontens linje böjas
gyllene vingar
omsluter
hennes
bröst
kransen är oändlighetens symbol
minner människan om;
se igenom
genomskåda
genomskåda det förgängliga
skåda genom
ett levande väsen
lever allt
alllt skrivet
i sagor
i berättelser
annars skulle det ej ha skrivits
detta är ömsesidighet
ömsesidigt tagandegivande
ett levande väsen är mottagare
skrivare av det levda
av den vilken lever stegen
i urkällas bön skrives orden
du ser ansikten i blad
i gräs
i allt
stiger ansikten fram
i gamla sagoböcker synes ofta blommor bära kronor
blommar är kronbärare
så är varje människa
kronbärare
kronbärare är alla ansikten
alla liv
vördnadsbärande
vördnadsbjudande
vördnadsbugande
fägring i
stolthet
så fröjdefullt ljusvackra är sagornas blomansikten
det var en gång en saga
vilken alltid
är
snö
snövingar
dunlätta
skålar
händer
sår
gräs
gräsvingar
på markstegsyta
ligger grässtrå
vissnat
hennes kammar ligger i skuggregn
det ögon ej ser
är ännu regnbågsskimran inom
hennes kropp ömmar
slagen
okände
kände
ser du klippan
hur vattnet i regnbågskaskader kastar sig ut
hur sjöhänder
tar emot
hoppskålar
tindrar
ser ett vissnat grässtrå
på markstegsyta
mindesminns handen vilket bröt det
ljuslog
ändå trots ljuset gör avtrycken ont
de ytliga rötterna kan de skada
ej de djupa
djupmeningen
nu
jag skriver nu
detta märkliga ord
nu
vad gör
numeningen
jag skriver nu
nu har jag smakat väggens reliefer
av soltrådar lindas lindar jag kokong
av vind vaggas dröm
jag är fjäril i varje
bladkrets
ser du
upplever du
i sol andas jag
upplever solmassage
dina händer är ej verkliga
ändå här verkliga
solmassage i månsilverhav
mitt i allt det ljusa gör avtrycken ont
nu har jag smakat väggens reliefer
av soltrådar lindas lindar jag kokong
av vind vaggas dröm
jag är fjäril i varje
bladkrets
*
Älskande
älskande själar
en gåva är min önskan att till er giva
älskande
jag bugar mig
i urkällas bön
till er bröllopsfest
ger jag er
tvenne glas av kristall
en karaff av kristall med källvatten
var gryning ber jag er
i urkällas bön
fylla varandras glas
förnya edra löften i urkällas sångljus
måndag 28 juni 2010
den 28 juni 2010
ansiktsmålning
allt har
ett ansikte
ansiktsmålning
är sköljande
klanger
sköljandeklanger
färgar
icke konstlat
skänker färgskimran
i solaura andas dagen
i natten minnas
minnsupplever hav
sol
solfingrar spinner havstrådar
natten andas, vindar, lövsånger susarljusklingande
solfingrar väva havstrådar
snäcka nynnar vaggandeljus
vacker är natten vacker är skapandestegen
vind susar, löv sjunger
solfingrar spinner havstrådar, klanger stiger ur hav i färgivande
skapande sånger minns solens fingrar skimrar i hav
ordet mid talar så vackert
mid
midra
ett ord söker väg ja vad är mid
är det mod är mod mid
mitten
hur det än är
så susar vindar denna afton
sol spinner havstrådar
klanger ljuder ur snäckskål, stiger höga
sol spinner havstrådar
andas
hav
andas
snäcka sjunger vaggande vagga ro
klingande klanger stiga
färggivan skimrar
i solaura andas dagen
i natten minnas
minnsupplever hav sol
solfingrar spinner havstrådar
spännas inom snäckas tonskruvar
klangers
hav
vibrerar
yta spräckas
i månaura
andas natt
omsluter mina blödande ögon
du upplever dig ligga i en hand
en silverne sked
så varligt nedlägger rörelsen dig i jorden
du ser maskar äta
slingra röra sig
det är ej det du ser
det är ej maskar
det är ej det du ser – det är ej maskar
du ser det vilket alltid skedde vilket alltid sker
du ser fröets öppnande
vägar är i alla riktningar
maskarna är rötter
rötter vilka vecklas ut
vecklar ut sig
blir strålar
blir solkorset
jordepärla lades i mitten
mitt i cirkeln
ser de meditativa stadiernas urskillnad
vilka görs
vad är att vandra
in i
är det att fortfarande
ännu stå utanför
att
avskiljande
vandra
in
är in
det barn lever i
de är
in
är i
ser meditativa stadier
ser det jag så ofta är i
skriver ordet ofta
detta ofta är
alltid
vad är meditation
stå utanför
eller insikten
är meditation insikten av är
nämligen insikten av handens gärning
är det utanför innanför
för
innan
innan
för
hälsar träd
fåglar
allt
ser
sann
meditation
samtal
ser de meditativa stadiernas urskillnad vilka göres
frågar mig
varför detta urskiljande
meditationerna är alltid
är alltid oavsett inom vad vi är
vi bär namn
är namnlösa
namnlösta
leonardo da vinci
har målat har skissat den ”femdelade” människan. sitter och ser denna bild
det kommer till mig
ser armarnas och benens sträckning
men – och det är viktigt
ser med ens rötterna och kronan
ser pelandeströmmarna
ser livet
ser livets träd
inom cirkeln
jordepärlan
leonardo da vinci har skissat målat den ”femdelade” stjärnan människan
kosmiska vägar
se så fröet
solkorset läggas i mitten
i mitt
se så armar samt ben bindas
det är nu ett tortyrhjul ett stegelhjul
ett tortyrhjul av glömska
kärleken sträckes allt vidare i behållan av
samla
samla på hög
fyra världsreligioner
se nu huvud vändas bli rot
detta sker i helandeljus
tanken kan icke uppleva fötternas vandringar
fötternas vandringar har glömt tankens ljus
se nu huvud vändas bli rot
detta sker i helandekraft
människan har sökt utvidga det vilket alltid är alltidvidgat
på ett sätt är detta en graviditet
en gravitation vilken gått över vandringen
över tideräkningen
över tid
detta är en sätesbjudning
en skötesbjudning
en kronbjudning
en förlossning genom användandet av sugklocka
människan glömde förmäldandet
nämligen rot och kronas helgade äktenskap i hjärta
människan glömde, förmådde ej se hjulets alltidcirkel
hennes hjärta brast aldrig
hennes vingar
blad
tvingades
in i periferin
tvingades in i perifericirkel
människan såg därigenom horisonten vara en linje
så endast det vilket var ovan jord
den över regnbågen
såg ej den undre
det vill säga cirkelns fyllda kraft
denna horisontens linje är egentligen en av de vackraste fjädrar
en vit fjäderpenna
det enda människan behöver göra är att
varsamlyfta den
mellan tumme och pekfinger
väga rulla
väga
skriva
sanntecknen
med ens skingras dimman
åter ser människan det hon glömde
hennes hjärta brast icke
brast aldrig
hennes vingar
blad tvingades in i periferisk cirkel
till talan in i
hjärtsolar
så är alla blad åter förenade
människan är i det rike hon föddes in till
föddes
in
till
intill
hennes hjärtas alltidsagorytm
människan vandrar i hjärtlunden
svarandes sitt hjärta
ansiktsmålning
allt har ett ansikte
en ansiktsmålning
individ
är kod
koden
koden: kärlek oändlig drömmer enade nära
denne konstnär leonardo da vinci
han var icke ensam om denna bild
han var icke ensam i detta skissande tecknande
många var de
är de namngivna
namnlösta
dessa bär denna kristall i sina hjärtan
i hjärtat kristallsånger strömma
strömma genom deras fingrar
ur deras fingertoppars sensibla beröran
vid det alltid skådade
kodbärare
kodinstiftare
ta emot i givandeljus
giv ande ljus
dessa tortyrhjul
stegelhjul, du kan se kvarnhjulen snurra
även ångbåtens skovelhjul
skovlar
skovelhjul
ur varje skovel
faller
stiger ur
gestalter
renade
ur vatten stiga de
renade
vatten går ej att stängas inne
vatten
intet går att äga
äga i ägandebegär
ägande går
ägande i ditt inre till
äg ande i ditt inre till vidare
människa du äger förmåga till vidare
koden: kärlek oändlig drömmer enade nära
kod
kodbärare
kodinstiftare
koden
kärlek
oändlig
drömmer
enande
nära
Och där
och där
i röda solnedgångsdalen
sköljer jag
tvättar jag ej lärft
vävd
med slag eller bom
ser du stjärnor vandra samman
i klösterskimran
ser du
solvformen
öga
ögon av
ur hjärtgård
i månsilveraura
lyfter jag silverne blad
kniv
stilett blixtrar
ser du silverne pil i moln
du
flydda
lärft är min
hennes hud
vävd
av
till
och där med allt och intet
intet och allt
skär jag hud i remsor
hänger strimlor
i älskade
trädfingrar
ser du stjärnor spridas i handhållan
strålar
en två
strålar
starka
något
skiljer
rädsla
kanske
ser du vimplars allfärger dansa i vinden
hör du vimplars sånger
långvandrare från nära
ser dig
nalkas
något
skiljer
du irrar
förlorar fäste
stjärnor håller dig
du ser väg
klarnad
du bär flamma blå
jag andas
röd
himlar är violsköljan
dina armar omsluter
min hud
mitt
allt
jag var alltid
här
vaknar
ser dagen gry
i smärta kvider jag
*
en hynda gal i
nattens gränder
grundad av
bakvänts bakvändas
vändom
tuppen ej gol
i morgonlunden
han kastar irriteratilskna skor efter henne
i gryningsdröm ser han
hennes vitskimrande
päls
hör hennes
stämma
upplever gemensamskimran
han vänder om
springer barfotad
sträcker ut
hand
väckarklocka faller i golvbrunn
lock läggas på
en hynda gal i
nattens gränder
grundad av
bakvänts bakvändas
vändom
tuppen ej gol
i morgonlunden
han kastar irriteratilskna skor efter henne
en hand slöt hans druckna blick
i gryningsdröm ser
hans hjärta
såg henne
ser henne vitskimrande blicka
över dal
beder väg
visa
bäras ned
in
han ser hennes vitskimrande pärldans
slöjor i äng
så
vackerdjup
så var hon inte
en hynda
han sträcker ut hand
det enda handen stötte mot var väckarklockas skräll
i väggars hudvrår
veck hör han
hennes strupsång
klara
rena
spröda silver
rör vid längesedan
så längesedan
han gråter av ånger
tår faller genom
golv
fingerspringa
skyndsamtrinner
hav omsluter
ur hav stiger
pärla
se er kärlek
vakna låt oss icke åter vänta i eonfall
minnesljus instiger i honom
hand är i sträckgest
han ångrar
tvekar
hör hennes sorgsna
så lämna mig då ifred
du alltid flyende
låt mig sluta mina vingar om mitt bröst
han vagviskar
stanna
väckarklocka skräller
dånande
järn
han hör katten spela violin
lyfter avskrädeshink
kastar genom öppnat
fönstertill
hör vingars sus doft av roseende rör
låt mig sluta mina vingar om mitt bröst
upprörd han sparkar hinken omkull
tåblommor slutna bultar väg
blånande
han fräser irriterat
hynda
nu blir jag tvungen köpa nya stövlar till festebruk
så vandrar han
iskapslad
söndag 27 juni 2010
den 27 juni 2010
varför är det behov av ett instigande
upplevandeinstigande
detta behov har uppkommit av ett förflyktigande där grundstommen mer och mer har murknat
den vilken har huggit ved
vet splittrandeeffekten av murknad ved
murknat träd
då insikten infinner sig att allt är rörelse
är det helt uppenbart att livssjälen har behov av
innehar behov av upplevandeinstigande
detta för att frånkomma känslan av att förgås
ty genom att så totalt uppleva rörelsen i detta förstadium utmattas väsendet
inte en endaste rörelse uteblir
detta är verkligen att vara i varje blad
i varje så kallade del
samt uppleva allts rörelse
det är så ande/kropp är inte ande eller kropp det är samspel
därigenom framstiger
lever ande och kropp
ande samt kropp
därigenom kropp och ande
kropp samt ande
detta och
detta samt är mycket visande
härmed förklarar jag er för man och hustru
det sägs icke man eller hustru
*
Stegkorg
fläta din drömkorg i månsilverängd
släpp
din
ängslan
tag emot
andningsljus
lägg dina steg i korgen
vandra
in
gryningsmöte
se sol vakna
i varje droppe
hör morgonfågel lyfta kärleksvingar i
*
Midvandrat
riddaren av det blå berget
ser du skönheten
i dalen den
röda
så många mid har vandrat
midsomrar midvintrar
vårar höstar
tårar
tröstar
i skogshänder höres koltrast
hon trodde blint
ännu bär jag daggens doft i håret
ljusdroppar från en dansslinga
ej långt bort
jag har sjungit för dig i grenhängens skimran
sade näktergalen
jag har sjungit för dig
genom dagar
genom nätter
genom dina öppna fönster
nu slutna
sade koltrasten
var gång vi andats ditt hjärta
har vi lindat
pärlskimran
om
så många mid har vandrat
midsomrar midvintrar
vårar höstar
tårar
tröstar
i skogshänder höres koltrast
det är över
koltrast jag ber dig
för dina sånger
annanvart
jag ser en kvinna vacker
giv henne
svar
låt mig se henne
dansa
kärlekssånger
så har jag sett alla hopp släckas ett efter ett
sitter i kammare
med insjunkna marker släckta
hon satt i kammare
såg alla hoppets blommor
släckas
vissna
falla
det jag ej visste
det jag ej kunde förhindra var
hoppets blommors frösådd
att de sådde frön
så tändas vakande om
gnista flög genom
antände det sista hoppet
så har jag sett alla hopp släckas
gnista flög genom
trots min
nekan
antände det sista hoppet
sökte växande
hårt knyter jag händer om
knut efter knut
då bränner du dig
sade låga
det har alltid skett
lyfte mina rosenvingar in i vinden
så seglande vackra
brann de i
purpurlågas skensättning
iscensättning
från var kom du
fågel sitter på vänster axel
upprepar
se molnmarkers lugna
se molnmarkers lugna
se molnmarkers
se moln
handvinge skar genom luft ur högresfär
minnesvinge skrev ditt namn
ser dig ej
ser icke namnet
namnet jag så ofta uttalat
var är du
var är du min tvillingflamma
riddaren av det blå berget
ser du skönheten
i dalen den
röda
*
ansikte
så lägger hon sitt ansikte
ansiktsljus
i hav
alltför
beröran
hennes tårar
lyftas
av
vind
minns
en doft av
skog
upplevandeinstigande
detta behov har uppkommit av ett förflyktigande där grundstommen mer och mer har murknat
den vilken har huggit ved
vet splittrandeeffekten av murknad ved
murknat träd
då insikten infinner sig att allt är rörelse
är det helt uppenbart att livssjälen har behov av
innehar behov av upplevandeinstigande
detta för att frånkomma känslan av att förgås
ty genom att så totalt uppleva rörelsen i detta förstadium utmattas väsendet
inte en endaste rörelse uteblir
detta är verkligen att vara i varje blad
i varje så kallade del
samt uppleva allts rörelse
det är så ande/kropp är inte ande eller kropp det är samspel
därigenom framstiger
lever ande och kropp
ande samt kropp
därigenom kropp och ande
kropp samt ande
detta och
detta samt är mycket visande
härmed förklarar jag er för man och hustru
det sägs icke man eller hustru
*
Stegkorg
fläta din drömkorg i månsilverängd
släpp
din
ängslan
tag emot
andningsljus
lägg dina steg i korgen
vandra
in
gryningsmöte
se sol vakna
i varje droppe
hör morgonfågel lyfta kärleksvingar i
*
Midvandrat
riddaren av det blå berget
ser du skönheten
i dalen den
röda
så många mid har vandrat
midsomrar midvintrar
vårar höstar
tårar
tröstar
i skogshänder höres koltrast
hon trodde blint
ännu bär jag daggens doft i håret
ljusdroppar från en dansslinga
ej långt bort
jag har sjungit för dig i grenhängens skimran
sade näktergalen
jag har sjungit för dig
genom dagar
genom nätter
genom dina öppna fönster
nu slutna
sade koltrasten
var gång vi andats ditt hjärta
har vi lindat
pärlskimran
om
så många mid har vandrat
midsomrar midvintrar
vårar höstar
tårar
tröstar
i skogshänder höres koltrast
det är över
koltrast jag ber dig
för dina sånger
annanvart
jag ser en kvinna vacker
giv henne
svar
låt mig se henne
dansa
kärlekssånger
så har jag sett alla hopp släckas ett efter ett
sitter i kammare
med insjunkna marker släckta
hon satt i kammare
såg alla hoppets blommor
släckas
vissna
falla
det jag ej visste
det jag ej kunde förhindra var
hoppets blommors frösådd
att de sådde frön
så tändas vakande om
gnista flög genom
antände det sista hoppet
så har jag sett alla hopp släckas
gnista flög genom
trots min
nekan
antände det sista hoppet
sökte växande
hårt knyter jag händer om
knut efter knut
då bränner du dig
sade låga
det har alltid skett
lyfte mina rosenvingar in i vinden
så seglande vackra
brann de i
purpurlågas skensättning
iscensättning
från var kom du
fågel sitter på vänster axel
upprepar
se molnmarkers lugna
se molnmarkers lugna
se molnmarkers
se moln
handvinge skar genom luft ur högresfär
minnesvinge skrev ditt namn
ser dig ej
ser icke namnet
namnet jag så ofta uttalat
var är du
var är du min tvillingflamma
riddaren av det blå berget
ser du skönheten
i dalen den
röda
*
ansikte
så lägger hon sitt ansikte
ansiktsljus
i hav
alltför
beröran
hennes tårar
lyftas
av
vind
minns
en doft av
skog
lördag 26 juni 2010
den 26 juni 2010
träden
träden
trädin
träden
träder
sånger
lövsånger in
själar
andas
själande
färgande
alltmer skönjer jag
känslornas påverkan
alltmer sköljer känslornas
känslornas
ettrighet
etrighet
intrigans
alltmer sköljer känslornas
påverkan
verkan på
verk på
utanpåverk
förvirringsstigar
för virring
virrande
snubblar steg
suddar
ut
är
alltmer skönjer jag
känslornas påverkan
en slags förvirringssfär
alltmer ser jag inser jag denna starka betoning på känna samt uppleva
vilka kan tyckas vara samma
inser att så icke är
så många gånger har ord lyfts fram betonats använts i detta skrivande ända till ordens djupbetydelse lever inom mig
ord vilka tidigare varit är, nu, ingen, inget och så vidare
minns hur de vände orden vacker
ja, under alla dessa stunder har de vänt ut och in, in och ut på ord
ett vidspektra har öppnats vilket stundtals gör mig förvirrad i den bemärkelsen att konturer, riktningar, gränser, det allmänt vedertagna suddas ut
ändå tvingas jag i de dagliga stegen leva i gränsländerna, konturländerna
alltmer skönjer jag
känslornas påverkan
en slags förvirringssfär
alltmer ser jag inser jag denna starka betoning på känna samt uppleva
känslorna
känslor i sig är icke förvirrande
dessa – känslorna – är själsandning
färgandning
det är detta ”gottfintliga”
gottfinnandets känna
gottfinnandekänn
vilket ger förvirring
detta gottfinnande är icke befintliga, befinnande
i denna natt möter jag henne
hennes oändliga skönhet
moder måne
en
månpärla vit
ren
ur havsvindar
en
månpärla
i universum strömmar oceaner av
är
ära vare livet i är
mina ögon vandrar
genom vallar av
gjord
verklighet
ögon flyter ut
är äng
är träd
är molnklarnande
är skimmer
om
i denna natt möter jag henne
hennes
oändliga skönhet
moder måne
en
månpärla
vit
ren
ur havsvindar
en
månpärla
månpärla
jordepärla
så var är den tredje modern
himmelspärla
nio mödrar är de
tre mödrar
viljande vilja
kärleksvilja
vi lär livet gå
undervisande i kärlek
till kärlek
livet vandrar
går
lyssnarsteg
nio mödrar är de
när i livet andas den största ensamheten
i det nionde andetaget
se tre bli nio
omfamn
nioomfamn
tolv mödrar är de
folken vandrade
himmelsbron skimradestrålade
slöts om jordepärla
folken vandrade
nordan sydan
östan västan
folkens mildhänder svepte mjuka kärleksfyllda
strålandeskimrande ljusfägring
en tråd brast
en tråd
folken skingrades
glömde hjärtats röst
ensamheten andades
övergivenhetens röst
övergivenhetens röst
spräckte
spräckte stämmor av guld av silverne ljus
helandeströmmar
sköljde såren
tolv mödrar vårdar ömt
jordepärlas sånger
tolv rosor
rosenblad är runt hjärtat
varje blad bär dofter till liv
purpurvingar
andas
i mitten förenas de
hör kristallsånger ljuda in i mörkret
lyfta mörkrets förvillelse
förvirring
lyft blicken
lyft hörseln in i natt
slut blicken
förvirringsljuden övermannar
skärp dina sinnen
känna är lövkronors sånger
lövkronas andning i vind
i lövkrona lever tusende och åter tusende blad
i natten andas vind
hur kan du veta
veta vilket av bladen
hörsammar dig
känna är lövkronors sånger
lövkronas andning i vind
är att höra alla ljuden
se alla rörelser
det är förvirrande
se moder måne
ser moder måne
vet att urskiljandet
inriktandet
inriktande
leder in i upplevande
se hur han står högst upp på klippa
lägger pilen an
spänner båge
skjuter
pilen cirklar
i luften
pilen möter
visst gör det ont att träffas av en pil
bilden är här icke att nedlägga ett byte
det är hela processen
pilen är
kännas vandring in i upplevande
är bilden märklig
varför
denna pil
är
kärlek
av
kärleks kraft
inriktandet är stammen
träds stam
upplevandet är klanmödrarna
se trädets
träds rötter
se i
jordepärla
i jordemoder
andas hjärta
hjärtvingar
den röda magman stiger ur det svarta
det svarta är icke ondska
kol är svart
ädlaste
minne av
liv
tolv rosor
rosenblad är runt hjärta
ur jordepärla stiger
kristallsångers
helandekraft
av
kärlek
de berättade om ormen i paradiset
det berättas om ormen i
det synliga
så lever en orm
”under” marken
så lever en orm i himlar
minns
minns alltid
att i allt är allt
så är ock
ormen
i
människan
se dessa ormar
se rörelsen
hur de ringlarrör sig
överallt vackra cirklande rörelser
sömmandes förbindelser
det kan endast ske
då känna övergått känna
vandrat in i
upplevande
av
i
insiktsljus
se henne sitta med broderiring i hand
väv är spänd i cirkel
vit är linneväven
silverne nål löper
upp och ned
in och ut
förbinder
hon målar med nålen
med trådar av liv
hon broderar
icke lögn
icke ut
hon följer mönstret
urkällans
andningslevandegörande
*
bladet
hav
havsvindar tyd mitt hjärtblad
hav svarade
hav tillit
havsvindar bär tecken vida till strand
spåvind
synes andas i sand
fredag 25 juni 2010
den 25 juni 2010
yttreskörd
inrebörd
ser ängder hör träd susa
moln seglar
luft andas silver i gyllenljuskärlek
regnbågens livfärger målar med mjukaste penslar
allt
i skönhet
den skönhet människan glömt
fylla sina ögon med
ack människa
fyll dina ögon
pärlor är dina ögon
brunnar
hav
allt
och intet
intet och
allt
känn
hur färger strömmar in
giver dig upplevandet av hennes blodströmmar
av hennes börd
den börd du
du bär inom dig
icke endast inom
i allt det du är
ditt hjärta är förenat med allt
och intet
intet och allt
jag upplever snöhöljda ängder
sidenjordars tindrande
skimrande skönhet
upplever snösmältan
spröda skott
spröda stänglar
stiga ur hennes handkärlek
ser svaga så kallade svaga blomster
spröda stiga ur
ser dem stå i förtröstansljus
vetande att alla steg är icke hårda
ser tilliten andas i spröda blommors bröst
ser steg varsamt stiga runt
runtom i varsamhetsljus
alla steg trampar icke
jag ser värnadens rosenhänder sakta
mycket sakta vakna
värnadens rosenhänder
ur människohjärta
urkälla
talar
porlande
stjärnvägar
solstrålar
månstrålar
leder i jordepärlas allkropp
månsilverdroppar ur månkälla vattnar huden
månsilverdroppar
är alla ljussfärers livgivan
jag ser de spröda skotten skjuta upp
ja, den styrkan bär de
den viljan bär de
de vackra
gräsvingeblad
växtblad
livs
blad
de skjuta upp sina liv
in i ljus
av
ljuslängtan
raketer är de
se hur de ”splittras”
delas
upplöses
men
men
en del följer omloppsbanan
lyssnar
ser
tyngdlös
tunglös
är
passageraren
så spirar
växtens ljus
in i
ljus
jag ser nu
sommarängen
yttrebörden mogna
i söder andas sommar
i norr andas vinter
i öster väster är hjärtats armar händer
så vittnade
alltidvittnar
allt om det vilket är
örnen lejonet tjuren människan
så talar
ordet
i begynnelsen var ordet
är ordet
allt är
alltid i
begynnelsen
så skapas allt
och intet
intet och allt
allt
är
synliggjort
i väntan på människans
kupade händer
lär oss
det
vårt
hjärta
vet
den vackra bilden av solkorset i trädet
i lövkronas fingrar
framträder
återkommer
i skrivandets stund ser jag julgranen med gyllene kulor med spiran
i lövkronas fingrar
framträder
återkommer
inom mig andas himlens röda
andas sjöns
havets vatten
röda
ännu en bild återvänder
himlens duvblå
duva lyfter med grönskande kvist i näbb
himlens duvblå
med purpurvingar
eller eldflammor
samtal med mitt visa barnbarn stiger fram
hur han ur sitt inre
lyfter fram
bilder
med kupade händer giver han
den lille
gåvan om solen
jag vet att
han
den lille
är i de handvingarna
vet att han är i solbilden
den lille är ett kärleksnamn ett namn i kärlek
ty han är icke lille han är stor
ändå är lille så mycket vackrare än stor
ty att vara den lille är visshet
visshet i det solstrålar är
jag vet att han
den lille
är i de handvingarna
vet att han är i solbilden
ty detta är icke bilder
detta är sann verklighet
det han förtäljer skulle kunna vara
ord av mig
det är icke så
ty då vi talar ”om” dessa ting är vi i samskapande
han vet
jag vet
att
detta är
sannhet
sannhet vilken vida övergår överstiger mänskligt förstånd
ja, solkorset stiger fram
i mitten är – vet ej varför epicentrum stiger fram
i mitten är epicentrum
centrum
förtätad ljuskropp
en gyllene opal
för allom given
en gyllene opal
och visst är det fyra vägar
visst är de fyra vägarna framträdande
så är alla vägar, strålar regnbågsvägar
regnbågsstrålar
det är skimrande
upplevelse
benämner det solkors ty det ordet är visande
är visande förtydligande
visandeförtydligande
modern håller detta solväsen i denna sommaräng
så frambär hon detta solväsen i vinterängen
sex levnadssteg månader månportar
det sexåriga barnet är kroppsinsteg
se hur lemmarna är i vägen
kalvens långa spensliga ben
kidets ben
det är trasselljus
lycka in i resande
med stor ”ilska”
tolv levnadssteg
känslans insteg i upplevandeljus
allt
och intet
intet och
allt
Ord
ord är den sköraste kristallvinge
jag ser en glasfjäril
greta morgane oto
är trollsländas
är fågels kropp
innan du släpper ord
upplev fågel
i din
hand
*
inrebörd
inom mig ser jag
det innebär att jag är där
en av de vackraste ängar i denna jordepärlas famn
denna äng är
innanför
är utanför
där är molnet om
mig
doften av ljuv vind
av sommarblomman
av solfingrars
pärlljus
om
giver
omgiver
gör molnets armar
vi står vid havet vid stranden av månkälla
vi bugar vårt hjärta inför
jordemoders skönhet
med hjärtvingar sluter hon
in i sitt bröst
spirans
begynnelse
till fullbordan
i vinterängsljus
hon bjuder
ber oss
ta emot
frukten av
röda bär i rosenvingars
grönskimrande
blad
älskade moln
låt oss sväva
segla
in
drömljus
*
sju nycklar
hon sade
i leendeljus
sedan länge
innan jag steg in
har jag upphört
hoppa över
kliva över
de vackerstängsel
gärdsgårdar
vilka bundits
av hans handvärnad
icke med hammare och spik
med lyssnanvävan
har hans händer
svarat
sitter i inväntan
nyckel
gives
sjufaltsfärger av
solhjuls
rörelse
runt urkälla
dansa månjungfrur i stjärnaura
har aldrig plockat sju blomster
dessa äro nycklar
de ligga runt hjärtgård
då du nalkas
resa de sig
ur
vissnan
sju röda rosor
är tolv
så sade
hon
inrebörd
ser ängder hör träd susa
moln seglar
luft andas silver i gyllenljuskärlek
regnbågens livfärger målar med mjukaste penslar
allt
i skönhet
den skönhet människan glömt
fylla sina ögon med
ack människa
fyll dina ögon
pärlor är dina ögon
brunnar
hav
allt
och intet
intet och
allt
känn
hur färger strömmar in
giver dig upplevandet av hennes blodströmmar
av hennes börd
den börd du
du bär inom dig
icke endast inom
i allt det du är
ditt hjärta är förenat med allt
och intet
intet och allt
jag upplever snöhöljda ängder
sidenjordars tindrande
skimrande skönhet
upplever snösmältan
spröda skott
spröda stänglar
stiga ur hennes handkärlek
ser svaga så kallade svaga blomster
spröda stiga ur
ser dem stå i förtröstansljus
vetande att alla steg är icke hårda
ser tilliten andas i spröda blommors bröst
ser steg varsamt stiga runt
runtom i varsamhetsljus
alla steg trampar icke
jag ser värnadens rosenhänder sakta
mycket sakta vakna
värnadens rosenhänder
ur människohjärta
urkälla
talar
porlande
stjärnvägar
solstrålar
månstrålar
leder i jordepärlas allkropp
månsilverdroppar ur månkälla vattnar huden
månsilverdroppar
är alla ljussfärers livgivan
jag ser de spröda skotten skjuta upp
ja, den styrkan bär de
den viljan bär de
de vackra
gräsvingeblad
växtblad
livs
blad
de skjuta upp sina liv
in i ljus
av
ljuslängtan
raketer är de
se hur de ”splittras”
delas
upplöses
men
men
en del följer omloppsbanan
lyssnar
ser
tyngdlös
tunglös
är
passageraren
så spirar
växtens ljus
in i
ljus
jag ser nu
sommarängen
yttrebörden mogna
i söder andas sommar
i norr andas vinter
i öster väster är hjärtats armar händer
så vittnade
alltidvittnar
allt om det vilket är
örnen lejonet tjuren människan
så talar
ordet
i begynnelsen var ordet
är ordet
allt är
alltid i
begynnelsen
så skapas allt
och intet
intet och allt
allt
är
synliggjort
i väntan på människans
kupade händer
lär oss
det
vårt
hjärta
vet
den vackra bilden av solkorset i trädet
i lövkronas fingrar
framträder
återkommer
i skrivandets stund ser jag julgranen med gyllene kulor med spiran
i lövkronas fingrar
framträder
återkommer
inom mig andas himlens röda
andas sjöns
havets vatten
röda
ännu en bild återvänder
himlens duvblå
duva lyfter med grönskande kvist i näbb
himlens duvblå
med purpurvingar
eller eldflammor
samtal med mitt visa barnbarn stiger fram
hur han ur sitt inre
lyfter fram
bilder
med kupade händer giver han
den lille
gåvan om solen
jag vet att
han
den lille
är i de handvingarna
vet att han är i solbilden
den lille är ett kärleksnamn ett namn i kärlek
ty han är icke lille han är stor
ändå är lille så mycket vackrare än stor
ty att vara den lille är visshet
visshet i det solstrålar är
jag vet att han
den lille
är i de handvingarna
vet att han är i solbilden
ty detta är icke bilder
detta är sann verklighet
det han förtäljer skulle kunna vara
ord av mig
det är icke så
ty då vi talar ”om” dessa ting är vi i samskapande
han vet
jag vet
att
detta är
sannhet
sannhet vilken vida övergår överstiger mänskligt förstånd
ja, solkorset stiger fram
i mitten är – vet ej varför epicentrum stiger fram
i mitten är epicentrum
centrum
förtätad ljuskropp
en gyllene opal
för allom given
en gyllene opal
och visst är det fyra vägar
visst är de fyra vägarna framträdande
så är alla vägar, strålar regnbågsvägar
regnbågsstrålar
det är skimrande
upplevelse
benämner det solkors ty det ordet är visande
är visande förtydligande
visandeförtydligande
modern håller detta solväsen i denna sommaräng
så frambär hon detta solväsen i vinterängen
sex levnadssteg månader månportar
det sexåriga barnet är kroppsinsteg
se hur lemmarna är i vägen
kalvens långa spensliga ben
kidets ben
det är trasselljus
lycka in i resande
med stor ”ilska”
tolv levnadssteg
känslans insteg i upplevandeljus
allt
och intet
intet och
allt
Ord
ord är den sköraste kristallvinge
jag ser en glasfjäril
greta morgane oto
är trollsländas
är fågels kropp
innan du släpper ord
upplev fågel
i din
hand
*
inrebörd
inom mig ser jag
det innebär att jag är där
en av de vackraste ängar i denna jordepärlas famn
denna äng är
innanför
är utanför
där är molnet om
mig
doften av ljuv vind
av sommarblomman
av solfingrars
pärlljus
om
giver
omgiver
gör molnets armar
vi står vid havet vid stranden av månkälla
vi bugar vårt hjärta inför
jordemoders skönhet
med hjärtvingar sluter hon
in i sitt bröst
spirans
begynnelse
till fullbordan
i vinterängsljus
hon bjuder
ber oss
ta emot
frukten av
röda bär i rosenvingars
grönskimrande
blad
älskade moln
låt oss sväva
segla
in
drömljus
*
sju nycklar
hon sade
i leendeljus
sedan länge
innan jag steg in
har jag upphört
hoppa över
kliva över
de vackerstängsel
gärdsgårdar
vilka bundits
av hans handvärnad
icke med hammare och spik
med lyssnanvävan
har hans händer
svarat
sitter i inväntan
nyckel
gives
sjufaltsfärger av
solhjuls
rörelse
runt urkälla
dansa månjungfrur i stjärnaura
har aldrig plockat sju blomster
dessa äro nycklar
de ligga runt hjärtgård
då du nalkas
resa de sig
ur
vissnan
sju röda rosor
är tolv
så sade
hon
torsdag 24 juni 2010
den 24 juni 2010
att vandra
ut eller
in
in eller ut
i ett större forum
att vandra
ut eller
in
in eller ut
detta beroende av hur det i allmänhet
önskas tolkas eller ses
detta med riktningsvisandet
in eller ut
ut eller
in
den vandringen är modsteg
är ett blottande är att kläda av sig
är att visa sin sårbarhet
är att inte alltid visa sin styrka
vi visar ofta vår styrka inför varandra
inför unga
inför barn
hur skall de veta vad sårbarhet är
då den så kallade styrkan sviker dem i vissa stunder
vi är så kallat svaga i vissa stunder
men är det verkligen
att vara svag
in eller ut
ut eller
in
den vandringen är modsteg
är ett blottande är att kläda av sig
är att visa sin sårbarhet
är att inte alltid visa sin styrka
är att våga känna tillit
tillåta detta känna tillit växa eller sjunka in
för att bli till
sjunka in i upplevande
uppleva tillit
känna är
i min värld
ett yttre
är ytberöring
är havets tindrande yta, är havets spegelblanka yta
trollslända
sveper med sina vingar
rör vid
vidrör
med trollspö
glitterljusprismor
strös
en skräddare synes röra sig
en ljum vind
ytspänningen rörs vid
har du rört vid vattens yta
en solvarm morgon
i en stund av
lycka
ytspänningen rör vid
spänningen inför färden inför ytans öppnande
eller mer klarnande
i stunder kan denna yta kännas vara ogenomtränglig
moln kanske hopar sig, viskar se;
se spegelblank är sjöyta, trollslända sveper med sina vingar
rör vid, vidrör med trollspö
feljus glitterljusprismor
strös i ansiktsklarnande
solmorgons
kronblommas
slutna
ansiktet är där
inte där
är i
det hela började med
*
hur kan en hand
vara
tom
handen bär framtid förgångenhet nu
är blad
blad
med
bladflikar
med nerver
med rötter
bäckar
rinner
porlar runt öar
trianglar
stjärnor
allt framstiger
ofta frågar jag mig
varför händer sträckes fram
för att så snabbt dras åter
det ger smärta
*
ur moln sveper vingar
lyfter in
älskade
vem du är
då dina händer
rör vid
vet jag
molnets saga
vi rör oss till toner av
hägrar
stå i ring med utbredda solfjädrar
runt oasens smycke
inom vet vi
detta är ej
en
hägring
*
moder se jag vandrar till dig
önskar samtala
men vad
vad
kan mina ord säga
du vet orden
innan orden
är
*
jag frågar varför
varför
får intet svar
det finns bara en väg så jag inväntar natten
släcker alla ljus
omslutes av nattvingar
ber vördsamt
om tillåtelse
till insteg
möts av
tystnad
ser så
bågar sakta öppnas
elfenbensvita fästen
kupade om
bröstkammare
hör rytmen
mjukslagsömhet
hjärta öppnar väg
stiger in
sätt dig här vid lågan
tag emot boken
ditt hjärtas bok
väggar skimrar röda
susande andning höres
kanske är det vindarnas grotta
fylls av ansiktsleende
skrattar så där tystvarmt
nej det är inte vindarnas grotta
i mitt bröst är jag
du längtar
ja jag längtar
du frågar varför
ja jag frågar varför
vi har inte bråttom
läs boken från pärm till pärm
ömt lyfter jag boken
öppnar pärmar
fylls med förundranhäpnad
utbrister
boken börjar ju
framifrån
den är ju upp
och ned
ja så är det
läs nu
boken
i dalen andas gräs böljande
en vattenåder ringlar sina sånger genom
runda solbadande stenar ångar värme
här och var ler ängsblommor
bergsvallmo blåklint
blåklockor
rosmarin
berg stå i ring
vakande
en väg
leder in
eller
ut
ur moln löses vingar
svävar cirklar
sänker sig sakta
rör vid
gräs
vid blommor
kamelia osynlig doftar
vingar omsluter mig
lyfter in
så
underbart
vacker
är
upplevelsen
så står vi
stilla
du rör vid min panna
ljus strålar
värmer
vi är vitskimrande
molnets saga
strömmar
genom
vi rör oss
till toner
av
hägrar står i ring
med utbredda solfjädrar
*
du frågade varför
du har läst boken
se dina händer
nu vet du
varför händer sträckes fram
för att så snabbt dras åter
allt framstiger
stjärnor
trianglar
runt öar porlar rinner bäckar
med rötter
med nerver
bladflikar med blad
du har läst boken
hur kan en hand vara tom
lyfter mina händer ser boken andas
nej mina händer är inte tomma visst är det så
sträcker ut handen vinden dansar in värmen solen allt
ändå vet du att jag längtar
längtar alltmer ty jag vet
ja du vet och du
vet svaret
jag söker ej längre du vet att jag söker stänga
du söker stänga visst är det så och det är inte märkligt
berätta för mig det du upplever
du vet att det är märkligt
det är inte märkligt
men låt oss uttrycka det så för enkelhetens skull
du vet att det är märkligt att vi sitter här
levande vid liv
så många gånger
sönderslagna i flisor
vi borde ha
varit
det de kallar
döda
vi har tagit emot slag
både med fötter
med händer
och ordvägen
med och utan
tillhyggen
ända sedan
insteget
så är
det
ett helvete säges det
av många
visst är det så
och så enkelt att bara se helvetet
i varje helvetesvånda finns glimtar
gläntor av ljus
nej det är inte märkligt att vi sitter här
då borde du veta ännu starkare att vägen är vidare
i varje levande väsen är en hjärtö
vingar av guld av silver
pärlminne
av
livsbörjan
den droppen
pärlan
finns i alla möten
i mötet
så har jag alltid sett
det jag undrar är
hur kan så många säga
det är bara att släppa
och gå vidare
hur skall jag kunna släppa möten
skedda möten
de är där
i mina händer
i allas händer
i hjärtljus
för det är så
vandrar djupt in
och där samtalar
alla livsmöten
vägmöten
i hjärtljus
det är märkligt
eller hur
det är inte märkligt
att säga att det bara är att låta alla möten passera
vore helt vilse
ja jag frågar varför
får intet svar
härinne ser jag
upplever jag värmen
där ute
är det
kallt
bär boken med dig
i dina händer
stig ut
eller
in
i din vandring
se säden
spira
*
hon
kupar händer
om
skapar
ljusfrö
skimrande vit opal
solskimret är i
*
det hela började med
*
hur kan en hand
vara
tom
handen bär framtid förgångenhet nu
är blad
blad
med
bladflikar
med nerver
med rötter
bäckar
rinner
porlar runt öar
trianglar
stjärnor
allt framstiger
*
ur moln sveper vingar
lyfter in
älskade
vem du är
då dina händer
rör vid
vet jag
molnets saga
vi rör oss till toner av
hägrar
stå i ring med utbredda solfjädrar
runt oasens smycke
inom vet vi
detta är ej
en
hägring
*
ur indigonatt
stiger de
vitskimrande vandrar de
genom skogen
hälsar stammar
finner stigen
uppför
berget
vitskimrande
synes de
vaka
över
är
hon
kupar händer
om
skapar
ljusfrö
skimrande vit opal
solskimret är i
tack
moder
Så mötas de
i väster andas sol kvällsånger
sol sluter sakta ögonvingar om jordepärla
i lövkronas
fingerljus
synes solkors
av guld
av regnbågsljus
löven
bladen vikes
vindstilla undan
av trädfingrar
omfamnen
bakgrunden
den givnaframskådade
är silhuettljus
träd vänder ansikten i indigo
älvdansen trår
träder pärlande halsband
skulle kunna vara midvinternattens himmel
med strålande stjärna klar
så mötas de i
handomfamnan
i ljusfolkens händer
*
Trollslända
spegelblank är sjöyta
trollslända
sveper med sina vingar
rör vid
vidrör
med trollspö
feljus
glitterljusprismor
strös
i ansiktsklarnande
solmorgons
kronblommas
slutna
*
i avlövade salar
andas
ekotystnad
avlövade
avlovade
av lov
av löfte tystnar ekots smärtpuls
av lovsång
*
ut eller
in
in eller ut
i ett större forum
att vandra
ut eller
in
in eller ut
detta beroende av hur det i allmänhet
önskas tolkas eller ses
detta med riktningsvisandet
in eller ut
ut eller
in
den vandringen är modsteg
är ett blottande är att kläda av sig
är att visa sin sårbarhet
är att inte alltid visa sin styrka
vi visar ofta vår styrka inför varandra
inför unga
inför barn
hur skall de veta vad sårbarhet är
då den så kallade styrkan sviker dem i vissa stunder
vi är så kallat svaga i vissa stunder
men är det verkligen
att vara svag
in eller ut
ut eller
in
den vandringen är modsteg
är ett blottande är att kläda av sig
är att visa sin sårbarhet
är att inte alltid visa sin styrka
är att våga känna tillit
tillåta detta känna tillit växa eller sjunka in
för att bli till
sjunka in i upplevande
uppleva tillit
känna är
i min värld
ett yttre
är ytberöring
är havets tindrande yta, är havets spegelblanka yta
trollslända
sveper med sina vingar
rör vid
vidrör
med trollspö
glitterljusprismor
strös
en skräddare synes röra sig
en ljum vind
ytspänningen rörs vid
har du rört vid vattens yta
en solvarm morgon
i en stund av
lycka
ytspänningen rör vid
spänningen inför färden inför ytans öppnande
eller mer klarnande
i stunder kan denna yta kännas vara ogenomtränglig
moln kanske hopar sig, viskar se;
se spegelblank är sjöyta, trollslända sveper med sina vingar
rör vid, vidrör med trollspö
feljus glitterljusprismor
strös i ansiktsklarnande
solmorgons
kronblommas
slutna
ansiktet är där
inte där
är i
det hela började med
*
hur kan en hand
vara
tom
handen bär framtid förgångenhet nu
är blad
blad
med
bladflikar
med nerver
med rötter
bäckar
rinner
porlar runt öar
trianglar
stjärnor
allt framstiger
ofta frågar jag mig
varför händer sträckes fram
för att så snabbt dras åter
det ger smärta
*
ur moln sveper vingar
lyfter in
älskade
vem du är
då dina händer
rör vid
vet jag
molnets saga
vi rör oss till toner av
hägrar
stå i ring med utbredda solfjädrar
runt oasens smycke
inom vet vi
detta är ej
en
hägring
*
moder se jag vandrar till dig
önskar samtala
men vad
vad
kan mina ord säga
du vet orden
innan orden
är
*
jag frågar varför
varför
får intet svar
det finns bara en väg så jag inväntar natten
släcker alla ljus
omslutes av nattvingar
ber vördsamt
om tillåtelse
till insteg
möts av
tystnad
ser så
bågar sakta öppnas
elfenbensvita fästen
kupade om
bröstkammare
hör rytmen
mjukslagsömhet
hjärta öppnar väg
stiger in
sätt dig här vid lågan
tag emot boken
ditt hjärtas bok
väggar skimrar röda
susande andning höres
kanske är det vindarnas grotta
fylls av ansiktsleende
skrattar så där tystvarmt
nej det är inte vindarnas grotta
i mitt bröst är jag
du längtar
ja jag längtar
du frågar varför
ja jag frågar varför
vi har inte bråttom
läs boken från pärm till pärm
ömt lyfter jag boken
öppnar pärmar
fylls med förundranhäpnad
utbrister
boken börjar ju
framifrån
den är ju upp
och ned
ja så är det
läs nu
boken
i dalen andas gräs böljande
en vattenåder ringlar sina sånger genom
runda solbadande stenar ångar värme
här och var ler ängsblommor
bergsvallmo blåklint
blåklockor
rosmarin
berg stå i ring
vakande
en väg
leder in
eller
ut
ur moln löses vingar
svävar cirklar
sänker sig sakta
rör vid
gräs
vid blommor
kamelia osynlig doftar
vingar omsluter mig
lyfter in
så
underbart
vacker
är
upplevelsen
så står vi
stilla
du rör vid min panna
ljus strålar
värmer
vi är vitskimrande
molnets saga
strömmar
genom
vi rör oss
till toner
av
hägrar står i ring
med utbredda solfjädrar
*
du frågade varför
du har läst boken
se dina händer
nu vet du
varför händer sträckes fram
för att så snabbt dras åter
allt framstiger
stjärnor
trianglar
runt öar porlar rinner bäckar
med rötter
med nerver
bladflikar med blad
du har läst boken
hur kan en hand vara tom
lyfter mina händer ser boken andas
nej mina händer är inte tomma visst är det så
sträcker ut handen vinden dansar in värmen solen allt
ändå vet du att jag längtar
längtar alltmer ty jag vet
ja du vet och du
vet svaret
jag söker ej längre du vet att jag söker stänga
du söker stänga visst är det så och det är inte märkligt
berätta för mig det du upplever
du vet att det är märkligt
det är inte märkligt
men låt oss uttrycka det så för enkelhetens skull
du vet att det är märkligt att vi sitter här
levande vid liv
så många gånger
sönderslagna i flisor
vi borde ha
varit
det de kallar
döda
vi har tagit emot slag
både med fötter
med händer
och ordvägen
med och utan
tillhyggen
ända sedan
insteget
så är
det
ett helvete säges det
av många
visst är det så
och så enkelt att bara se helvetet
i varje helvetesvånda finns glimtar
gläntor av ljus
nej det är inte märkligt att vi sitter här
då borde du veta ännu starkare att vägen är vidare
i varje levande väsen är en hjärtö
vingar av guld av silver
pärlminne
av
livsbörjan
den droppen
pärlan
finns i alla möten
i mötet
så har jag alltid sett
det jag undrar är
hur kan så många säga
det är bara att släppa
och gå vidare
hur skall jag kunna släppa möten
skedda möten
de är där
i mina händer
i allas händer
i hjärtljus
för det är så
vandrar djupt in
och där samtalar
alla livsmöten
vägmöten
i hjärtljus
det är märkligt
eller hur
det är inte märkligt
att säga att det bara är att låta alla möten passera
vore helt vilse
ja jag frågar varför
får intet svar
härinne ser jag
upplever jag värmen
där ute
är det
kallt
bär boken med dig
i dina händer
stig ut
eller
in
i din vandring
se säden
spira
*
hon
kupar händer
om
skapar
ljusfrö
skimrande vit opal
solskimret är i
*
det hela började med
*
hur kan en hand
vara
tom
handen bär framtid förgångenhet nu
är blad
blad
med
bladflikar
med nerver
med rötter
bäckar
rinner
porlar runt öar
trianglar
stjärnor
allt framstiger
*
ur moln sveper vingar
lyfter in
älskade
vem du är
då dina händer
rör vid
vet jag
molnets saga
vi rör oss till toner av
hägrar
stå i ring med utbredda solfjädrar
runt oasens smycke
inom vet vi
detta är ej
en
hägring
*
ur indigonatt
stiger de
vitskimrande vandrar de
genom skogen
hälsar stammar
finner stigen
uppför
berget
vitskimrande
synes de
vaka
över
är
hon
kupar händer
om
skapar
ljusfrö
skimrande vit opal
solskimret är i
tack
moder
Så mötas de
i väster andas sol kvällsånger
sol sluter sakta ögonvingar om jordepärla
i lövkronas
fingerljus
synes solkors
av guld
av regnbågsljus
löven
bladen vikes
vindstilla undan
av trädfingrar
omfamnen
bakgrunden
den givnaframskådade
är silhuettljus
träd vänder ansikten i indigo
älvdansen trår
träder pärlande halsband
skulle kunna vara midvinternattens himmel
med strålande stjärna klar
så mötas de i
handomfamnan
i ljusfolkens händer
*
Trollslända
spegelblank är sjöyta
trollslända
sveper med sina vingar
rör vid
vidrör
med trollspö
feljus
glitterljusprismor
strös
i ansiktsklarnande
solmorgons
kronblommas
slutna
*
i avlövade salar
andas
ekotystnad
avlövade
avlovade
av lov
av löfte tystnar ekots smärtpuls
av lovsång
*
onsdag 23 juni 2010
den 23 juni 2010
ofta frågar jag
varför är min hand längtande
skulle kunna säga tom men hur kan en hand vara tom
handen bär framtid förgångenhet nu
är blad
blad med bladflikar
med nerver
med rötter
bäckar
rinner
porlar runt öar
trianglar
stjärnor
allt framstiger
ofta frågar jag mig
varför händer sträckes fram
för att så snabbt dras åter
det är örfilar
smärtfilar
pilar
de gör ont
det vilket är ont är självrannsakelsens frågor
ändå erhålles ej svar ty samtalan uteblir
de obesvarade frågorna gör ont
det besvarade skeendet liknar jag vid
sista smörjelsen
hur, endast i den bemärkelsen att jag värnar om insomnandet
ett slags välsignande av varandra
inte detta tomrum
frågerum
ser ordet örfil
ser öringar
ser ett öra stiga fram
snäcka i havet
hav sköljer
lyss till
havets
sång
självrannsakelsen kan bli en striglad stig
självrannsakelsen kan även bli en sträckbänk samt ett stegelhjul
denna natt viskade jag gråtande ty jag lever i smärta;
jag lever i insikten av ; det jag sått får jag skörda
tydligtvis har jag ej skänkt kärlek
varför står jag annars här
ensam
hur jag än söker förstå, förstår jag ej:
som man sår får man skörda
du har genom dina tankar, du är en radar
så sägs det
det ger mig en omedelbar insikt
lever i insikten av varför jag lever utan min make
så hör jag deras så oändligt varma famnstämma;
så är det ej
frön sättes
missväxt kan ske
missväxten är icke straffdom
ser du
fröet kanske icke bar växtkraft
fröet kanske behövde träda
träda är vila
du vet att frön kan ligga många årsringar, så kommer de rätta händerna
rensar marken, krattar, lyfter av det översta trasslet
så når kärlekstanken in
solljuset
väcker
jordmånen kanske icke var den rätta
jorden kanske var för torr, för tung, utarmad
fröet är i jordens händer
åter anländer den rätte
vårdar jorden ömt
så helas förhållandena
växtförhållandena
det är många orsaker till såddens oskörd
frön sättes
missväxt kan ske
missväxten är icke straffdom
ser du
den vilken sådde går hungrande
hungern väcker
vad kan jag göra
du kan göra intet
du kan lyssna
i denna sak ha tillit till alltets vilja
varför anklaga dig själv
vart leder anklagelsen
vem har sagt att du sådde
däremot bär du sår
se hur hon av detta meningens frö kupar händer om
skapar ett ljusfrö
det frö du ser är en skimrande vit opal
solskimret är i
vi har upprepade gånger talat om lin
linneduken
linneduken går av då den vikes i samma veck gång på gång
annars är linneduken en stark stadig väv
linets växande är så vackervisande
fältet det blå
andas blådrömmande
blå är önskan
är längtan
blåskimrande är himlen
linet mognar
fältet är ett fält med små skalbjällror
skallerfält
skördehänder steg nalkas
linet rycks upp med rötterna
rötterna är med
rötterna
är
närvarande
fröna är välgörande för bland annat ämnesomsättningen
så sker det underbara, se orden
bråka
vad bråkar människan om, sitt öde, sin bestämmelse eller sin rätt att bestämma
vad bråkar människan om, vem har rätt vem har fel
bråka är otrevligt
visst kan det vara väckande
men oftast går det över gränsen, bägaren rinner över alla brädden
ja – det blir nästintill översvämning
så kommer vi till skäkta
vilket påminner om jäkta och det är ej av godo då armborstpilen skjutes
schakta är även det nära
så kommer vi till häckla
det du ser eller upplever är en människa vilken springer
det är ett gatlopp där människor står efter vägen kastandes glåpord över
hos linet är alla dessa procedurer förberedelser fram till spinnande vävande
bråka tar fram fibrer
skäkta reder ut trassel
häckla är låt oss säga kamma
i allt lever bilder
bilder vilka
berättar
så är det
fröet
sås
inväntar
jordmånssvaret
se det vackra blå drömfältet
jag ser det
det lindrar ej mer att drömma
ofta frågar jag
varför är min hand längtande
skulle kunna säga tom men hur kan en hand vara tom
handen bär framtid förgångenhet nu
är blad
blad med bladflikar
med nerver
med rötter
bäckar
rinner
porlar runt öar
trianglar
stjärnor
allt framstiger
ofta frågar jag mig
varför händer sträckes fram
för att så snabbt dras åter
det enda jag kan hoppas är att jag en dag tillåts förstå
i väster andas sol kvällsånger
sluter sakta ögonvingar om jordepärla
i lövkrona synes solkors
av guld
av regnbågsljus
löven
bladen vikes undan av trädfingrar
omfamnen
bakgrunden
den givnaframskådade
är silhuettljus
träd vänder ansikten i indigo
älvdansen trår
träder pärlande halsband
skulle kunna vara midvinternattens himmel
med strålande stjärna klar
i avlövade salar andas ekotystnad
avlövade
avlovade
av lov
av löfte tystnar ekots smärtpuls
av lovsång
träden är så nära
så vackra
susande
stilla
ljus
i lövkronas
fingerljus
synes solen sakta sluta ögon
ett solkors är i trädkrona
guld
regnbågsljus
träden
är nära
så näravackra
bjudande
sommarsusande
stilla
ljus
aftonen
är så skimrande vacker
andas sommarvind
solen sluter sakta ögon
i lövverk
i trädkrona
synes
solkors av sol
så vackert
i guld
i regnbågsskimran
skönhetsgåva
att flanera
möta
likgiltighet
likgiltigheten är svår
att flanera
med
de obesvarade frågorna
uppleva
orden bak ryggen
är likaså svårt
en dag
lyser de
i ansiktet
det är så
kanske inte en dag
kanske en natt
flankera i avlövade salar
är vackert
*
Det vackra landet når
solblad vikes om
solblad
talar
solblad omsluter
hennes frysande glömda
hon ropar
in vind
och jag skall dansa
in
solnedgång
i landet
når
varför är min hand längtande
skulle kunna säga tom men hur kan en hand vara tom
handen bär framtid förgångenhet nu
är blad
blad med bladflikar
med nerver
med rötter
bäckar
rinner
porlar runt öar
trianglar
stjärnor
allt framstiger
ofta frågar jag mig
varför händer sträckes fram
för att så snabbt dras åter
det är örfilar
smärtfilar
pilar
de gör ont
det vilket är ont är självrannsakelsens frågor
ändå erhålles ej svar ty samtalan uteblir
de obesvarade frågorna gör ont
det besvarade skeendet liknar jag vid
sista smörjelsen
hur, endast i den bemärkelsen att jag värnar om insomnandet
ett slags välsignande av varandra
inte detta tomrum
frågerum
ser ordet örfil
ser öringar
ser ett öra stiga fram
snäcka i havet
hav sköljer
lyss till
havets
sång
självrannsakelsen kan bli en striglad stig
självrannsakelsen kan även bli en sträckbänk samt ett stegelhjul
denna natt viskade jag gråtande ty jag lever i smärta;
jag lever i insikten av ; det jag sått får jag skörda
tydligtvis har jag ej skänkt kärlek
varför står jag annars här
ensam
hur jag än söker förstå, förstår jag ej:
som man sår får man skörda
du har genom dina tankar, du är en radar
så sägs det
det ger mig en omedelbar insikt
lever i insikten av varför jag lever utan min make
så hör jag deras så oändligt varma famnstämma;
så är det ej
frön sättes
missväxt kan ske
missväxten är icke straffdom
ser du
fröet kanske icke bar växtkraft
fröet kanske behövde träda
träda är vila
du vet att frön kan ligga många årsringar, så kommer de rätta händerna
rensar marken, krattar, lyfter av det översta trasslet
så når kärlekstanken in
solljuset
väcker
jordmånen kanske icke var den rätta
jorden kanske var för torr, för tung, utarmad
fröet är i jordens händer
åter anländer den rätte
vårdar jorden ömt
så helas förhållandena
växtförhållandena
det är många orsaker till såddens oskörd
frön sättes
missväxt kan ske
missväxten är icke straffdom
ser du
den vilken sådde går hungrande
hungern väcker
vad kan jag göra
du kan göra intet
du kan lyssna
i denna sak ha tillit till alltets vilja
varför anklaga dig själv
vart leder anklagelsen
vem har sagt att du sådde
däremot bär du sår
se hur hon av detta meningens frö kupar händer om
skapar ett ljusfrö
det frö du ser är en skimrande vit opal
solskimret är i
vi har upprepade gånger talat om lin
linneduken
linneduken går av då den vikes i samma veck gång på gång
annars är linneduken en stark stadig väv
linets växande är så vackervisande
fältet det blå
andas blådrömmande
blå är önskan
är längtan
blåskimrande är himlen
linet mognar
fältet är ett fält med små skalbjällror
skallerfält
skördehänder steg nalkas
linet rycks upp med rötterna
rötterna är med
rötterna
är
närvarande
fröna är välgörande för bland annat ämnesomsättningen
så sker det underbara, se orden
bråka
vad bråkar människan om, sitt öde, sin bestämmelse eller sin rätt att bestämma
vad bråkar människan om, vem har rätt vem har fel
bråka är otrevligt
visst kan det vara väckande
men oftast går det över gränsen, bägaren rinner över alla brädden
ja – det blir nästintill översvämning
så kommer vi till skäkta
vilket påminner om jäkta och det är ej av godo då armborstpilen skjutes
schakta är även det nära
så kommer vi till häckla
det du ser eller upplever är en människa vilken springer
det är ett gatlopp där människor står efter vägen kastandes glåpord över
hos linet är alla dessa procedurer förberedelser fram till spinnande vävande
bråka tar fram fibrer
skäkta reder ut trassel
häckla är låt oss säga kamma
i allt lever bilder
bilder vilka
berättar
så är det
fröet
sås
inväntar
jordmånssvaret
se det vackra blå drömfältet
jag ser det
det lindrar ej mer att drömma
ofta frågar jag
varför är min hand längtande
skulle kunna säga tom men hur kan en hand vara tom
handen bär framtid förgångenhet nu
är blad
blad med bladflikar
med nerver
med rötter
bäckar
rinner
porlar runt öar
trianglar
stjärnor
allt framstiger
ofta frågar jag mig
varför händer sträckes fram
för att så snabbt dras åter
det enda jag kan hoppas är att jag en dag tillåts förstå
i väster andas sol kvällsånger
sluter sakta ögonvingar om jordepärla
i lövkrona synes solkors
av guld
av regnbågsljus
löven
bladen vikes undan av trädfingrar
omfamnen
bakgrunden
den givnaframskådade
är silhuettljus
träd vänder ansikten i indigo
älvdansen trår
träder pärlande halsband
skulle kunna vara midvinternattens himmel
med strålande stjärna klar
i avlövade salar andas ekotystnad
avlövade
avlovade
av lov
av löfte tystnar ekots smärtpuls
av lovsång
träden är så nära
så vackra
susande
stilla
ljus
i lövkronas
fingerljus
synes solen sakta sluta ögon
ett solkors är i trädkrona
guld
regnbågsljus
träden
är nära
så näravackra
bjudande
sommarsusande
stilla
ljus
aftonen
är så skimrande vacker
andas sommarvind
solen sluter sakta ögon
i lövverk
i trädkrona
synes
solkors av sol
så vackert
i guld
i regnbågsskimran
skönhetsgåva
att flanera
möta
likgiltighet
likgiltigheten är svår
att flanera
med
de obesvarade frågorna
uppleva
orden bak ryggen
är likaså svårt
en dag
lyser de
i ansiktet
det är så
kanske inte en dag
kanske en natt
flankera i avlövade salar
är vackert
*
Det vackra landet når
solblad vikes om
solblad
talar
solblad omsluter
hennes frysande glömda
hon ropar
in vind
och jag skall dansa
in
solnedgång
i landet
når
tisdag 22 juni 2010
den 22 juni 2010
dagen är förställd nattskönhet
natten är förställd dagskönhet
båda
har behov
behöver varandra
andas in i
varandra
till
varande
dessa ord kom till mig under i natten, först undrade jag vad dessa ord innebär,
specifikt eftersom det först bara kom
dagen är förställd nattskönhet
reagerade, samtidigt kan jag till fullo se varför de orden kom först.
i dagen är sinnena ej skärpta på likvärdigt sätt
därigenom är dagen mer en förställd nattskönhet
en förställd verklighet
en föreställning
så kom då den andra strofen
natten är förställd dagskönhet
i den strofen kan jag se hur dagen frigörs, sjunker in i en sfär av skärpa
föreställningen är därigenom icke en repetition – ett övande,
den framförs i natten till klarhet.
föreställningen ges liv,
livsinnebörd
dagen är förställd nattskönhet
natten är förställd dagskönhet
båda
har behov
behöver varandra
andas in i
varandra
till
varande
det finns inte orsak till att skriva mer runt detta,
ty naturligtvis är det så att dagen samt natten andas i varandra.
det är en strof jag snuddade vid under aftonen
nämligen;
så andas aftonen in dagen
i aftonhjärta
såg dagen andas in av aftonen in i aftonens hjärta, det var en outsägligt vacker bild
ibland talas skrivs det alltför mycket
ibland skrivs det
talas det
alltför
mycket
ett slags negligerande
eller flykt
ändå är min upplevelse att klargöranden är så viktigt på grund av all denna tyda eller tolkningshysteri. Vilken har uppkommit på grund av att människan uttalar olika saker på ytan än det de bär i djupet
förs åter till andra språkbruk vilka har tiotusentals ord för att beskriva träd,
allt för att det skall vara exakt det trädet vilket beskrivs.
med andra ord träd är inte bara träd,
det är ett värnande om för att förväxling ej skall ske
så kom nästa strof;
det är människor vilka förändrar sina livsvillkor
först upplevde jag meningen vara positiv, detta att förändra inte sitta fast, så förstod jag att de avsåg en helt annan vandring, den där livet är en föreställning
det vill säga förställd verklighet,
där stegen tas utanför livsvägen
där stegen är omedvetna, sovande dagsmedvetande
naturligtvis är det så
de inledde med
dagen är förställd nattskönhet
människan har så svårt att vilja se sitt livs mening; bestämmelse
med ens känner människan sig fångad,
men stannar hon en stund och låter bestämmelsen sjunka in till upplevelse
kommer människan att märka att just denna bestämmelse ger henne frihet,
hon kan andas i den
det är människor vilka förändrar sina livsvillkor;
en mycket vacker bild kom
jag kan endast beskriva den genom att säga – ett flimrande ljus av tusenden regnbågsnålshuvuden.
åter är det bilden av ljus, gryningsljus vilket silas mellan träd
insåg att detta var/är den upplösta människan
människor vilka förändrar sina livsvillkor
bort från bestämmelsen
löses upp
människan är organ är stjärnstoff
planetarisk stoff samt vatten
först upplever människan sig stiga
exakt det hon eftertraktade
men hör och häpna
stjärnstoffet/den upplösta människan strös ut
över marken
det låter hårt och grymt, men
stoffet trampas på
trampas in i jorden
visst kan det upplevas så att bestämmelsen smutsas,
det gör den av att avvika från den inte av detta
se hur de gamla folken gjorde örtomslag,
de tuggade växterna till en massa och lade det över såret, ibland ofta blandades jord in.
eller de gamla folken byggde sina hus genom att blanda jord och halm, eller dynga.
det jag ser i denna bild är att människan först upplever ett uppstigande,
så faller hon och strös över marken,
det är inte andra/medvandrare vilka trampar på henne,
hon trampar själv in sig i jordeströmmen.
de vilka fortfar att förändra sina livsvillkor begår harakiri.
och gång på gång sker det;
bestämmelse
harakiri
lösas upp
stjärnstoff strös ut
trampas
marktrampas
det sker ända till människan vaknar, det sker icke av utur ondvilja
det sker av genom och i kärlek
en av de största förvillelserna är detta med att bestämma
bestämma över sitt eget livsöde
vad finns att bestämma
det enda vilket skall bestämmas är att följa sitt hjärta
det råder ett irrkaos
en total begreppsförvirring i allt detta
genom detta bestämma ändrar människan sin bestämmelse
hon fråntar sig själv friheten
det är just genom detta personlighetstyckandebestämmande människan ändrar sin bestämmelse och skapar oreda för sig själv
det ger smärta att ändra bestämmelse genom bestämma
bestämmelsen är vare sig illagörande frihetsinskränkande eller straff
bestämmelsen är ren kärlek
pur
ren
kärlek
se ordet bestämma, dela det och se
be
stämma
bed ditt hjärta om ledning
bed ditt hjärta om ledning det är då du följer din bestämmelse
stämman ber dig att följa vägen
denna bestämman är en slags stämgaffel
eller ett stäminstrument
ofta i filmer då de vita beger sig ut på safari eller pilgrimsfärder eller upptäcktsfärder, har de en mängd av hemlandsfolk med. det vill säga människor från det land de besöker önskar upptäcka eller finna skatter i.
dessa hemlandsfolk, benämner dessa människor så i klargörande syfte.
dessa hemlandsfolk används till att bära
visa vägen
laga mat
passa upp helt enkelt
ser dessa hemlandsfolk
gamla folk,
ser så missionärer
det sker samma sak, en mängd av uppassare
samtidigt skall dessa uppassare omvändas
det jag ser är att de vita använder dessa folks oändligvida kunskaper
samtidigt är dessa hemlandsfolk uppassare
blir en aning förvirrad i skrivandet
börjar fråga mig huruvida de används eller om de undervisar den vite att ta emot
ändå upplever jag en negativ klang i spektrat
varför
därför att om jag vill med vilje
vill
finna
vägen
skall jag lära mig lyssna
se spåren
åter upprepas det
jag vill finna eller upptäcka men istället för att leva den markens liv, väljer jag uppassare, bärare
min upplevelse blir att detta är att likna vid en snabbmatskedja
först förberedelse för andlig upplysningsklarhet, så besöka templet, men till det behövs bärare av mitt bagage, vad är detta. min fråga ör om det har att göra med den mänskliga tiden – i den mänskliga tiden/tidsbegreppet finns ej tid för den långa vandringen; genvägar är det
visst är det vackert att bruka de gamla folkens visdomar, så oerhört vackert att få del av denna visdom. saken är den att då människan med vilje vill finna, då kan hon vara förvissad om att hon kommer att möta allt det hon behöver, hon är sitt livs bärare
det jag säger är ej att människan skall vända ansiktet bort från hjälpare, utsträckta händer, att hon skall avstå. det är inte det detta handlar om, det handlar om tillit, det handlar om möten icke om tjänare och herre
var och en är mästare i sitt hjärta
det är vackert icke missriktat att;
klara allt utan bärare
vara egen bärare
*
Tystros
i bädd är hon
vita lakan
dofta
ser pendel
vandrar med mahognyträd
följer pendel
fram
åter
pendel stannar
tystros
doft
hon sluter
ögon
i
*
Ursår
en samhet omfamnar dalen
lyfter salt ur sår
i kristallskåls
fingerljus
andas
mönster
klarnat
*
En sam
sommarängen dansar
inte ensam
sommaren
är ej
ensam
är
en
sam
hon beger sig
in
sommarängens djup
möter
det högsta gräset omsluter
hon är i solsköljans dal
moln
lyfter henne allt
högre
i träds krona andas hon mellanslagen
de oskönjbara
skönjbara
det gör
ont
natten är förställd dagskönhet
båda
har behov
behöver varandra
andas in i
varandra
till
varande
dessa ord kom till mig under i natten, först undrade jag vad dessa ord innebär,
specifikt eftersom det först bara kom
dagen är förställd nattskönhet
reagerade, samtidigt kan jag till fullo se varför de orden kom först.
i dagen är sinnena ej skärpta på likvärdigt sätt
därigenom är dagen mer en förställd nattskönhet
en förställd verklighet
en föreställning
så kom då den andra strofen
natten är förställd dagskönhet
i den strofen kan jag se hur dagen frigörs, sjunker in i en sfär av skärpa
föreställningen är därigenom icke en repetition – ett övande,
den framförs i natten till klarhet.
föreställningen ges liv,
livsinnebörd
dagen är förställd nattskönhet
natten är förställd dagskönhet
båda
har behov
behöver varandra
andas in i
varandra
till
varande
det finns inte orsak till att skriva mer runt detta,
ty naturligtvis är det så att dagen samt natten andas i varandra.
det är en strof jag snuddade vid under aftonen
nämligen;
så andas aftonen in dagen
i aftonhjärta
såg dagen andas in av aftonen in i aftonens hjärta, det var en outsägligt vacker bild
ibland talas skrivs det alltför mycket
ibland skrivs det
talas det
alltför
mycket
ett slags negligerande
eller flykt
ändå är min upplevelse att klargöranden är så viktigt på grund av all denna tyda eller tolkningshysteri. Vilken har uppkommit på grund av att människan uttalar olika saker på ytan än det de bär i djupet
förs åter till andra språkbruk vilka har tiotusentals ord för att beskriva träd,
allt för att det skall vara exakt det trädet vilket beskrivs.
med andra ord träd är inte bara träd,
det är ett värnande om för att förväxling ej skall ske
så kom nästa strof;
det är människor vilka förändrar sina livsvillkor
först upplevde jag meningen vara positiv, detta att förändra inte sitta fast, så förstod jag att de avsåg en helt annan vandring, den där livet är en föreställning
det vill säga förställd verklighet,
där stegen tas utanför livsvägen
där stegen är omedvetna, sovande dagsmedvetande
naturligtvis är det så
de inledde med
dagen är förställd nattskönhet
människan har så svårt att vilja se sitt livs mening; bestämmelse
med ens känner människan sig fångad,
men stannar hon en stund och låter bestämmelsen sjunka in till upplevelse
kommer människan att märka att just denna bestämmelse ger henne frihet,
hon kan andas i den
det är människor vilka förändrar sina livsvillkor;
en mycket vacker bild kom
jag kan endast beskriva den genom att säga – ett flimrande ljus av tusenden regnbågsnålshuvuden.
åter är det bilden av ljus, gryningsljus vilket silas mellan träd
insåg att detta var/är den upplösta människan
människor vilka förändrar sina livsvillkor
bort från bestämmelsen
löses upp
människan är organ är stjärnstoff
planetarisk stoff samt vatten
först upplever människan sig stiga
exakt det hon eftertraktade
men hör och häpna
stjärnstoffet/den upplösta människan strös ut
över marken
det låter hårt och grymt, men
stoffet trampas på
trampas in i jorden
visst kan det upplevas så att bestämmelsen smutsas,
det gör den av att avvika från den inte av detta
se hur de gamla folken gjorde örtomslag,
de tuggade växterna till en massa och lade det över såret, ibland ofta blandades jord in.
eller de gamla folken byggde sina hus genom att blanda jord och halm, eller dynga.
det jag ser i denna bild är att människan först upplever ett uppstigande,
så faller hon och strös över marken,
det är inte andra/medvandrare vilka trampar på henne,
hon trampar själv in sig i jordeströmmen.
de vilka fortfar att förändra sina livsvillkor begår harakiri.
och gång på gång sker det;
bestämmelse
harakiri
lösas upp
stjärnstoff strös ut
trampas
marktrampas
det sker ända till människan vaknar, det sker icke av utur ondvilja
det sker av genom och i kärlek
en av de största förvillelserna är detta med att bestämma
bestämma över sitt eget livsöde
vad finns att bestämma
det enda vilket skall bestämmas är att följa sitt hjärta
det råder ett irrkaos
en total begreppsförvirring i allt detta
genom detta bestämma ändrar människan sin bestämmelse
hon fråntar sig själv friheten
det är just genom detta personlighetstyckandebestämmande människan ändrar sin bestämmelse och skapar oreda för sig själv
det ger smärta att ändra bestämmelse genom bestämma
bestämmelsen är vare sig illagörande frihetsinskränkande eller straff
bestämmelsen är ren kärlek
pur
ren
kärlek
se ordet bestämma, dela det och se
be
stämma
bed ditt hjärta om ledning
bed ditt hjärta om ledning det är då du följer din bestämmelse
stämman ber dig att följa vägen
denna bestämman är en slags stämgaffel
eller ett stäminstrument
ofta i filmer då de vita beger sig ut på safari eller pilgrimsfärder eller upptäcktsfärder, har de en mängd av hemlandsfolk med. det vill säga människor från det land de besöker önskar upptäcka eller finna skatter i.
dessa hemlandsfolk, benämner dessa människor så i klargörande syfte.
dessa hemlandsfolk används till att bära
visa vägen
laga mat
passa upp helt enkelt
ser dessa hemlandsfolk
gamla folk,
ser så missionärer
det sker samma sak, en mängd av uppassare
samtidigt skall dessa uppassare omvändas
det jag ser är att de vita använder dessa folks oändligvida kunskaper
samtidigt är dessa hemlandsfolk uppassare
blir en aning förvirrad i skrivandet
börjar fråga mig huruvida de används eller om de undervisar den vite att ta emot
ändå upplever jag en negativ klang i spektrat
varför
därför att om jag vill med vilje
vill
finna
vägen
skall jag lära mig lyssna
se spåren
åter upprepas det
jag vill finna eller upptäcka men istället för att leva den markens liv, väljer jag uppassare, bärare
min upplevelse blir att detta är att likna vid en snabbmatskedja
först förberedelse för andlig upplysningsklarhet, så besöka templet, men till det behövs bärare av mitt bagage, vad är detta. min fråga ör om det har att göra med den mänskliga tiden – i den mänskliga tiden/tidsbegreppet finns ej tid för den långa vandringen; genvägar är det
visst är det vackert att bruka de gamla folkens visdomar, så oerhört vackert att få del av denna visdom. saken är den att då människan med vilje vill finna, då kan hon vara förvissad om att hon kommer att möta allt det hon behöver, hon är sitt livs bärare
det jag säger är ej att människan skall vända ansiktet bort från hjälpare, utsträckta händer, att hon skall avstå. det är inte det detta handlar om, det handlar om tillit, det handlar om möten icke om tjänare och herre
var och en är mästare i sitt hjärta
det är vackert icke missriktat att;
klara allt utan bärare
vara egen bärare
*
Tystros
i bädd är hon
vita lakan
dofta
ser pendel
vandrar med mahognyträd
följer pendel
fram
åter
pendel stannar
tystros
doft
hon sluter
ögon
i
*
Ursår
en samhet omfamnar dalen
lyfter salt ur sår
i kristallskåls
fingerljus
andas
mönster
klarnat
*
En sam
sommarängen dansar
inte ensam
sommaren
är ej
ensam
är
en
sam
hon beger sig
in
sommarängens djup
möter
det högsta gräset omsluter
hon är i solsköljans dal
moln
lyfter henne allt
högre
i träds krona andas hon mellanslagen
de oskönjbara
skönjbara
det gör
ont
måndag 21 juni 2010
den 21 juni 2010
visst är det så
gränserna mellan det mänskliga samt det mänskliga sinnet
är ett mellanrum
vilket är mer än mellan
mildhet enar levande liv andas nära rör universum mötande
detta mer än mellan är icke till jämförande
det är en tonklang
en svingande ton
svinga är pendelns andning
andetag
ande tager om
händer omsluter vid varje fas
se gunga i träd
av blommor given
av blommor är en slinga flätad
har du bundit en krans med blomsterfägring
då vet du sensibla fingrars klanger
då vet du hur stjälkar mjukt lägges om
då vet du hur barnet i leendeljus
är fyllt till brädden
av ögonsvar
då krona sättes på barnets huvud
dansa
vackra
barn
dansa vackra barn i blommande fägring
du sitter i svingande
blomstergirlangsgunga
kärlekshänder giver fart
tar emot
giver fart
andas
mellan
mirakel eklaterar levande livs andande närhet
mirakel eklaterar levande liv andas nära
visst är det så
gränserna
detta mellan är fyllt
är fyllda skålar
människan beger sig ut på pilgrimsfärder
sökandes helig fullföljan
heliga gralar
visst är det en god skolning att lämna allt
lämna formuleringar
formuleringskonsten
formuleringsdekadensen
substantiven
subjektsubstituten
substituten
lämna dock icke lämna
se
ty dessa är klangskivor
se barnet lyfta klanger ur klangspelshänder
varje klang är en skiva
en ton
en klang
en bok – stav
vandringen är skolning
övande
fokusvandring
i varje stund andas klanger, toner
du för i lyssnandegest
skapar genom fram genom då i är
i nu – ende
alla klanger behövs
alla toner alla stavar
visst är det så
gränserna
detta mellan är fyllt
är fyllda skålar
människan beger sig ut på pilgrimsfärder
sökandes helig fullföljan
heliga gralar
förglöm icke att i dessa mellan är fyllda skålar
heligfullföljan
helig är det renade ljusets vändning
se gungans vackra sång
gungande
svingande
skapande
andhämtning
i den tekniska världen kanske det är svårt att se denna gunga,
se då en carport, en garageport.
en garageport vilken svängs upp,
vi kan benämna denna varandes ett halvmembran.
den har ett öppnandeslutande slutandeöppnandesvängningstal
denna carport är fästad med stadigstag med fjädring, den glider upp, susar upp
detta membran eller denna klaff är verksamma i kroppens transportled,
är då i pluralisform
stegen är så tunga
ekorre lyssnar in plirar
ser ekorren skutta på marken kvickt skuttar den klättrar den uppför stammen, sätter sig på en gren, i hela ekorren spritter liv, den iakttager och upplevelsen är att ekorren är plirande leendeljus
sätt dig på min rygg
då stegen är tunga
tungtunga måste det vara så att de verkligen upplevs av allt, vem är mer lämpad att visa stegens lyftande än ekorren, den lever helt i balanseringsprincipen.
pfffsss, det går ju int det måste du ju se jag är ju en jätte du är en pytte
hur ofta fnyser människan åt det de benämner litet eller minst, vad annat kan svaret bli:
jaså jättepytt pyttjätte sätt dig på min rygg ska du se
tungstegen sitter på rygg, ekorre skuttar från gren till gren
tungstegen upptäcker balansskuttan
ekorre
plirar
att vara människa i ekorrgestalt alltid kanske blir arbetsamt ty ekorren är kvick, å andra sidan är den mycket visande, den skuttar ju inte alltid
balansering är ett vackert innebördsord
ser ett mörker
vet
detta mörker är
djup
en ravin
ser inte botten
två berg vakar över ravinen
ser ett dun
falla
sakta
svävande sökande
det är ej rädsla i bilden
ett lugnt fallande
fallandeföljande
låt dig falla
du är en dunhand
en dunskål
luften bär ty dunet är av vingar av luftseglare
lufthänder bär ty dun är luft
insikten fyller
med ens
andas vind
lyfter dun
ljuset andas sakta in i ravinen
skimrar
dun lyftas allt högre
är fågel
luftseglare
*
Älskade
älskade moln
lyft
mina ögon
in
älskade
solstråle
rör
vid
mitt innersta
djup
älskade
månkälla
kupa
dina händer
håll mig
nära
kvar
*
älskade
moln
gränser suddas ut
frisvävande
saktmod
vidrör
bly
udd
bladvingar
andas
vita
*
Lappen
så sitter kvinnan åter med levandeljus lågor
i stjärnstrålande värman
söker hålla sig inom väggar
det är svårt ty hon när en längtan
en längtan vilken hon söker vrida ur
tvagar den i bäcken
gnuggar den mot till stentalan
bönar ber vrider
vrider
ur
händerna är rödfnasiga
ändå ser hon det urvridna fyllas med liv
vrider hårdare
skriket virvlar ur mun
hör upp
plåga mig ej mer
slut denna längtan
så sitter kvinnan åter med levandeljus lågor
i stjärnstrålande värman
söker hålla sig inom väggar
blicken glider ut genom fönsterblanka
ljuset vandrar in i aftonhjärta
hon drar sjalen filten den violetta
allt tätare om
kanske söker hon linda sig själv
hennes ansikte är fuktat
de vill ej höra upp
stiger ur hjärtkammare
tränger fram
bäckarnas rännilar
utan strandfäste
i kvällning syntes himlar rodna
duvblå vingar med purpur
hennes händer sträcktes ut
aftonnatten är kommen
hon andas in djupt
doften av ängens gräs
fuktigt av kväll ringlar in
trädens silhuetter räcker fram händer
en fågel svartpilsblå viner förbi
någonstans på vägen glömde hon
tappade hon lappen
den där lagade sömmade tömmade lappen
den vilken hon vikt gömmandeveck över
allt för att ej synas
ta plats av
ja nog hade hon tömmat på den
hoppats
önskat
mist hoppet
önskan
nu var den borta
så trodde hon
någonstans på vägen
glömde hon
leva
hon hade ett hemligt knep med den där lappen
fäste gömmandevecken med hålsöm
genom vilken endast hennes öga såg
nu var lappen borta
moln seglar in
ur moln sträckes hand
molnen var mig alltid nära
mjukhändade
förståelseljusa
närvarande
så fjärran från irrkaos
så fjärran från
sträcker min hand till
din hand är god
godmötande ej lurande
dina händer
äro goda
du ser mig i den jag är
våra ögon når om varandra in
du sluter mig ömt i din hemfamn
det är gott andas
din hud
ditt hjärta
din puls
vi dansar barfotade i ängsljusblomma
jag är så lyckligsvävande
det var så länge sedan
så fjärran
du mitt vackra drömmoln
jag tackar dig för ditt berättarljus
jag bugar mig i innerlig ödmjukhet
du ger mig ork
till vandring
att vandra
ett steg till ett steg till ett steg
nu då livet är så svårt att andas
så reser sig kvinnan
lägger silverskiva i bädd
sluter om
vandrar sakta till sittan
inväntar
hör en kvinnostämma sjunga kärlek
ser ljuset skimra genom granens fingrar
viskar godnatt godsömn
kan ännu ej skiljas
kvinnan beger sig ut en stund
bara en liten stund
moln seglar
du behöver ej lappen mer
Ekorrpliran
stegen
är
så
tunga
ekorre
lyssnar in
plirar
sätt dig på min rygg
pfffsss
det går ju int det måste du ju se
jag är ju en jätte du är en pytte
jaså
jättepytt
pyttjätte
sätt dig på min rygg ska du se
tungstegen
sitter på rygg
ekorre skuttar från gren till gren
tungstegen
upptäcker
balansskuttan
ekorre
plirar
ser ett mörker
vet
detta mörker är
djup
en ravin
ser inte botten
två berg vakar över ravinen
ser ett dun
falla
sakta
svävande sökande
det är ej rädsla i bilden
ett lugnt fallande
fallandeföljande
låt dig falla
du är en dunhand
en dunskål
luften bär ty dunet är av vingar av luftseglare
lufthänder bär ty dun är luft
insikten fyller
med ens
andas vind
lyfter dun
ljuset andas sakta in i ravinen
skimrar
dun lyftas allt högre
är fågel
luftseglare
*
Skogsstjärnegömma
I skogsnära är en plats
ett rum
en cirkelgömma
vars markhänder är grön mossa
små orangeskålar ler silverfyllda
träd är rundväggars ömhet
i mitten
lever skogsstjärna
var gryning synes slutna vitblad sträckas
sakta
öppnas
knoppen
var gryning ser jag henne stå i kronas mitt
omgiven av väktarstavar
i gryning synes solfingrar
solvävsregn strila ur trädfingrars flätverk
ljusmantelspelare är om
hon vänder lyckoleende ansikte till
lyfts in
svävar förtröstansljus
i morgoninsteg ser jag henne sjunka in
vitblad slutas samman
hon andas
drömord
gränserna mellan det mänskliga samt det mänskliga sinnet
är ett mellanrum
vilket är mer än mellan
mildhet enar levande liv andas nära rör universum mötande
detta mer än mellan är icke till jämförande
det är en tonklang
en svingande ton
svinga är pendelns andning
andetag
ande tager om
händer omsluter vid varje fas
se gunga i träd
av blommor given
av blommor är en slinga flätad
har du bundit en krans med blomsterfägring
då vet du sensibla fingrars klanger
då vet du hur stjälkar mjukt lägges om
då vet du hur barnet i leendeljus
är fyllt till brädden
av ögonsvar
då krona sättes på barnets huvud
dansa
vackra
barn
dansa vackra barn i blommande fägring
du sitter i svingande
blomstergirlangsgunga
kärlekshänder giver fart
tar emot
giver fart
andas
mellan
mirakel eklaterar levande livs andande närhet
mirakel eklaterar levande liv andas nära
visst är det så
gränserna
detta mellan är fyllt
är fyllda skålar
människan beger sig ut på pilgrimsfärder
sökandes helig fullföljan
heliga gralar
visst är det en god skolning att lämna allt
lämna formuleringar
formuleringskonsten
formuleringsdekadensen
substantiven
subjektsubstituten
substituten
lämna dock icke lämna
se
ty dessa är klangskivor
se barnet lyfta klanger ur klangspelshänder
varje klang är en skiva
en ton
en klang
en bok – stav
vandringen är skolning
övande
fokusvandring
i varje stund andas klanger, toner
du för i lyssnandegest
skapar genom fram genom då i är
i nu – ende
alla klanger behövs
alla toner alla stavar
visst är det så
gränserna
detta mellan är fyllt
är fyllda skålar
människan beger sig ut på pilgrimsfärder
sökandes helig fullföljan
heliga gralar
förglöm icke att i dessa mellan är fyllda skålar
heligfullföljan
helig är det renade ljusets vändning
se gungans vackra sång
gungande
svingande
skapande
andhämtning
i den tekniska världen kanske det är svårt att se denna gunga,
se då en carport, en garageport.
en garageport vilken svängs upp,
vi kan benämna denna varandes ett halvmembran.
den har ett öppnandeslutande slutandeöppnandesvängningstal
denna carport är fästad med stadigstag med fjädring, den glider upp, susar upp
detta membran eller denna klaff är verksamma i kroppens transportled,
är då i pluralisform
stegen är så tunga
ekorre lyssnar in plirar
ser ekorren skutta på marken kvickt skuttar den klättrar den uppför stammen, sätter sig på en gren, i hela ekorren spritter liv, den iakttager och upplevelsen är att ekorren är plirande leendeljus
sätt dig på min rygg
då stegen är tunga
tungtunga måste det vara så att de verkligen upplevs av allt, vem är mer lämpad att visa stegens lyftande än ekorren, den lever helt i balanseringsprincipen.
pfffsss, det går ju int det måste du ju se jag är ju en jätte du är en pytte
hur ofta fnyser människan åt det de benämner litet eller minst, vad annat kan svaret bli:
jaså jättepytt pyttjätte sätt dig på min rygg ska du se
tungstegen sitter på rygg, ekorre skuttar från gren till gren
tungstegen upptäcker balansskuttan
ekorre
plirar
att vara människa i ekorrgestalt alltid kanske blir arbetsamt ty ekorren är kvick, å andra sidan är den mycket visande, den skuttar ju inte alltid
balansering är ett vackert innebördsord
ser ett mörker
vet
detta mörker är
djup
en ravin
ser inte botten
två berg vakar över ravinen
ser ett dun
falla
sakta
svävande sökande
det är ej rädsla i bilden
ett lugnt fallande
fallandeföljande
låt dig falla
du är en dunhand
en dunskål
luften bär ty dunet är av vingar av luftseglare
lufthänder bär ty dun är luft
insikten fyller
med ens
andas vind
lyfter dun
ljuset andas sakta in i ravinen
skimrar
dun lyftas allt högre
är fågel
luftseglare
*
Älskade
älskade moln
lyft
mina ögon
in
älskade
solstråle
rör
vid
mitt innersta
djup
älskade
månkälla
kupa
dina händer
håll mig
nära
kvar
*
älskade
moln
gränser suddas ut
frisvävande
saktmod
vidrör
bly
udd
bladvingar
andas
vita
*
Lappen
så sitter kvinnan åter med levandeljus lågor
i stjärnstrålande värman
söker hålla sig inom väggar
det är svårt ty hon när en längtan
en längtan vilken hon söker vrida ur
tvagar den i bäcken
gnuggar den mot till stentalan
bönar ber vrider
vrider
ur
händerna är rödfnasiga
ändå ser hon det urvridna fyllas med liv
vrider hårdare
skriket virvlar ur mun
hör upp
plåga mig ej mer
slut denna längtan
så sitter kvinnan åter med levandeljus lågor
i stjärnstrålande värman
söker hålla sig inom väggar
blicken glider ut genom fönsterblanka
ljuset vandrar in i aftonhjärta
hon drar sjalen filten den violetta
allt tätare om
kanske söker hon linda sig själv
hennes ansikte är fuktat
de vill ej höra upp
stiger ur hjärtkammare
tränger fram
bäckarnas rännilar
utan strandfäste
i kvällning syntes himlar rodna
duvblå vingar med purpur
hennes händer sträcktes ut
aftonnatten är kommen
hon andas in djupt
doften av ängens gräs
fuktigt av kväll ringlar in
trädens silhuetter räcker fram händer
en fågel svartpilsblå viner förbi
någonstans på vägen glömde hon
tappade hon lappen
den där lagade sömmade tömmade lappen
den vilken hon vikt gömmandeveck över
allt för att ej synas
ta plats av
ja nog hade hon tömmat på den
hoppats
önskat
mist hoppet
önskan
nu var den borta
så trodde hon
någonstans på vägen
glömde hon
leva
hon hade ett hemligt knep med den där lappen
fäste gömmandevecken med hålsöm
genom vilken endast hennes öga såg
nu var lappen borta
moln seglar in
ur moln sträckes hand
molnen var mig alltid nära
mjukhändade
förståelseljusa
närvarande
så fjärran från irrkaos
så fjärran från
sträcker min hand till
din hand är god
godmötande ej lurande
dina händer
äro goda
du ser mig i den jag är
våra ögon når om varandra in
du sluter mig ömt i din hemfamn
det är gott andas
din hud
ditt hjärta
din puls
vi dansar barfotade i ängsljusblomma
jag är så lyckligsvävande
det var så länge sedan
så fjärran
du mitt vackra drömmoln
jag tackar dig för ditt berättarljus
jag bugar mig i innerlig ödmjukhet
du ger mig ork
till vandring
att vandra
ett steg till ett steg till ett steg
nu då livet är så svårt att andas
så reser sig kvinnan
lägger silverskiva i bädd
sluter om
vandrar sakta till sittan
inväntar
hör en kvinnostämma sjunga kärlek
ser ljuset skimra genom granens fingrar
viskar godnatt godsömn
kan ännu ej skiljas
kvinnan beger sig ut en stund
bara en liten stund
moln seglar
du behöver ej lappen mer
Ekorrpliran
stegen
är
så
tunga
ekorre
lyssnar in
plirar
sätt dig på min rygg
pfffsss
det går ju int det måste du ju se
jag är ju en jätte du är en pytte
jaså
jättepytt
pyttjätte
sätt dig på min rygg ska du se
tungstegen
sitter på rygg
ekorre skuttar från gren till gren
tungstegen
upptäcker
balansskuttan
ekorre
plirar
ser ett mörker
vet
detta mörker är
djup
en ravin
ser inte botten
två berg vakar över ravinen
ser ett dun
falla
sakta
svävande sökande
det är ej rädsla i bilden
ett lugnt fallande
fallandeföljande
låt dig falla
du är en dunhand
en dunskål
luften bär ty dunet är av vingar av luftseglare
lufthänder bär ty dun är luft
insikten fyller
med ens
andas vind
lyfter dun
ljuset andas sakta in i ravinen
skimrar
dun lyftas allt högre
är fågel
luftseglare
*
Skogsstjärnegömma
I skogsnära är en plats
ett rum
en cirkelgömma
vars markhänder är grön mossa
små orangeskålar ler silverfyllda
träd är rundväggars ömhet
i mitten
lever skogsstjärna
var gryning synes slutna vitblad sträckas
sakta
öppnas
knoppen
var gryning ser jag henne stå i kronas mitt
omgiven av väktarstavar
i gryning synes solfingrar
solvävsregn strila ur trädfingrars flätverk
ljusmantelspelare är om
hon vänder lyckoleende ansikte till
lyfts in
svävar förtröstansljus
i morgoninsteg ser jag henne sjunka in
vitblad slutas samman
hon andas
drömord
söndag 20 juni 2010
den 20 juni 2010
det är så många källor
så många källor med bjudande gester
drick
drick detta är
är min sanning
en själ har fråntagits vissheten av
min sanning
min sannhet
denna själ reser sig
ur jordhänder
upp mot
in i himlen
är
frö
är hjärtblad
är stjälken
är knoppen
är kronbladen
är solgården i månsilversköljan
är man
är kvinna
sköljande varandras ansikten i kärlek
ty växandet
barnet
själens växande
är kärlek
allt liv är barn
allt sagt
allt osagt
av kärlek är barn
så se in i barnets vackra ögon
fråga dig
hur länge sedan var det sedan jag var barn
har jag slutat vara barn
vill jag
är det min vilja sluta vandra barnvägen
fråga dig
vad saknade jag mest
hur lätt är det icke att nu ösa saknaden över barnet vilket står framför dig
framför dig med vackra ögon
allt det du icke fick möta allt det du icke fick
är det den berättelsen barnets ögon säger dig
eller berättar barnet sitt liv
den största saknaden i livets insteg är källans sinande
av tusendelocken vilka lägges på
så se in i barnets vackra ögon
fråga dig
hur länge sedan var det sedan jag var barn
har jag slutat vara barn
vill jag
är det min vilja sluta vandra barnvägen
fråga dig
vad saknade jag mest
nej – nej, ös icke din saknad över barnet
se barnets kupade ögonhänder
vingar sägandes
här är jag
du anar jordevägen
vill du vara min ledsagare
så är jag din
ledsagare
så är det i all kärlek
gång på gång, hur kan gång ligga på gång
är det inte att bygga berg
hinderberg
är det då inte av godo söka leva med gång i gång, en slags utjämnande väg
topparna är i den vägen dalgångarna likaså
toppar samt dalgångar är inte varandras motpoler
var de ej samspelande
vad skulle då ske
de skulle stå i strid med varandra
från toppen kan du blicka in i dalgångens skönhet, står du i dalgången är du i dalgången
från toppen ser du hela dalgångens vidd bredd skönhet
ser luften stiga
i dalgången kan du blicka upp till toppen
du ser vägen till toppen
den vilken leder upp samt ned
du ser även att då du alltid vill vara på toppen lägges en ring av dimma runt dig eller toppen
du ser icke livets verklighet
så är toppen samt dalgången i varandra medhjälpare
vem kan sträcka fram sina händer till hjälp, till gagna , till helande förutan vilja, hjärtvilja till lära känna, upplevandekänna.
du kan icke koka örtdekokter då du inte vet växternas vägar, växternas ord
växternas innebörd, du kan icke vara tröstandehänder då dina händer är pärmar utan blad, då dina händer är bokskepp seglandes utan hav
skola ditt sinne människa
skola din väg
din väg är
skolande
gångar
gång i gång
rimmar med sång
hjärtsång
ser regn falla – det finns många ord att klargöra regnets falla med, regnets falla för mig, är lika mycket stiga, virvla, dansa, regn är liv
människor är liv är gestalter, folk
regn är regnfolk
därmed är regn möte
möte samt ingående
denna dag har mina ögon vandrat in i droppar
sett droppar klara rena
så är levande ord
rena
klara
varje ord är en knopp
fingrar är foderblad
då jag tidigare skrivit foderblad har dessa känts grova, nu ser jag denna skönhet
ja, även då de är grova är de vackra. ty foderbladen är fingrar, upplevandefingrar vilka svarar till den fyllda växtens behov av blomning
har lyssnat till så många ord i livet, människan suckar över lögner och svek
ändå frambär hon sanningen i rädsla eller med största svårighet, så ofta på grund av rädsla att ej duga, så tokigt människans liv har blivit, en kringdans istället för en ringdans, tassa på tå runt sanningen, ändå är det detta människan suckar, lider av. just detta: är det du säger sant.
ser droppar
förundras ty plötsligt är de icke droppar, de dras ut och blir trådar, först är de droppar på tråd, så är de varptrådar. ser väven vävas och befinner mig åter nära marken. upplever dropparnas ramlan fallan eller möte med hennes vackra hud. överallt är vackra glada lyckliga rännilar, en del sjunker genast in, en del dansar flyter följer finner möter bäcken, så ser jag hur alla droppar är på väg in i havet.
lögnen eller tassandet på tå runt gör att källan sinar
med sinade källhänder
bjudes sanningar
se in i dessa sinandehänder
röda tårar stiger
röda rännilar
räds icke
se ditt hjärta
se ditt hjärtas röda blod
vad säger dig denna bild
den säger dig
att
dessa droppar röda
är kronblad
luta dig närmre
upplev doften
kanske måste du först känna
låt känna stiga in i uppleva
slut ögon
du är i solgården
du är i rosens
den röda rosens innandöme
den dom det döme du en gång skrev
väven du skapade
väven vilken är
allt
vet du
det vet du
ty innerst inne
i djupet
i solgården
i templet
ty i hudens membran
denna hinna så vacker
fosterhinna
ty i alltets svarandeandning vet du
det
du aldrig
glömmer
vilket alltid ropar
du är ett membran
fosterhinna
denna hinna brister icke
du går icke över tiden du går med det vilket icke är tid
med det vilket är tid
denna hinna brister icke
av anledning att
hålla fast
den är medföljande
du är
allt är
ett tvåsidigt flersidigt membran
skapat av porer
mellanrum
vilka ej är
mellan
rum
vilka är
andningsporer
andnings
hål
rum
vackra
vackra
i dessa är allvärldars
skönhet
berör
rör vid
i stunder av glömskesläktaljus
vibrerar allt
vakna
älskade
ser du elden
den vackra elden
i elden lever egentligen allt liv
det vi samlat till eld
samlat till eld
kanske är det pinnar, var kommer pinnar från. ditt första svar kanske är från buskar från träd. är det så enkelinriktat, är det detta faktum ett slags fattigfaktum; ett träd. visst är träd vackra så ur den bemärkelsen är det ej fattigfaktum, men uttala ordet torftigt. pinnar är hela trädet, alla träd. i skrivandets stund ser jag pinnar med insnidade mönster, symboler med mera. förr gjordes streck i pinnar för matematik, för dagräkning, dygnsräkning, men även av djuporsaker. det finns många berättelser runt pinnar. den vilken haft gåvan vara nära en hund, kanske kastat pinnar med hunden, sett och upplevt hundens lycka i apport. ja, det går att snida in tecken i en pinne och hämta åter.
det går att samla löv samt annat material till eld
skräp kallas det
elda skräp
röken av detta kan vara
svartbolmande innan den klarnar
även då du eldar skräp är det något du samlat till eld
i detta fall så kallat skräp
genom eldandet kanske du ser
skräpets innebörd
hur det än är krattar du ut askan
regn faller
jordehud bildas
kompostering
komponera en symfonisk klangvärld
så har vi den vackra sagoelden
berättarelden
eldfolken har den kraften
de lyfter allt det du samlat
ser lyssnar
de förgör icke
de komponerar
dessutom både dansar och sjunger de
sänder röken till
eller från dig
till eller vida
den återvänder
i så kallad annan gestalt
allt sjunger tillit, våga leva i tillit
ser regnet strömma
silverne trådar
varför ser jag
silverne trådar
alltväven
vävas
ser regn strömma
ser regn
rännilar
bäckar
droppar
till
hav
droppar
är silverne klara
rena
fyllda
droppar
är i dina ord
vilka är renade diamantdroppar
se eld brinna
ser du kolet
ser du kolaren vaka
hör du skogarnas höga sus, det suset är lyftas är att vara en vind vilken ringlar dansar leder leds runt stammar, är i krona kronor rör vid bladsångers utveckalan instiga vara i moln vara i
skogarnas höga sus
vid mila synes han
sotrandat ansikte
plirande ögon
vårda
värna om mila
en kulle
en stavkulle
glöd
andas
hela bilden andas harmoni
ser du mannens, kolarens kvinna deras boplats en stuga med grästak, stugan är skogsgåva
spisen brinner
gryta hänga
i kedjor
doft av
hemtrevnad
hon sitter
på trebenad pall
mjölkar ko
vit porlar
mjölk
hon ger droppar till jordeströmman i tackombjudan
fyller ämbar
vandrar till make
bjuder hemtrevnadsrikedom
getter vita
skuttar runtom
klinga
klinga skälla
klinga
gladsånger
solfingrar
penslar
målar
allt
kol
ligger i miljoner av vandringar i hennes händer
en dag gives kolet
slipas
ser du diamantens skönhet
ser du
ditt själv
*
barn har vackra ögon
det är så många källor
så många källor med bjudande gester
drick
drick detta är
är min sanning
en själ har fråntagits vissheten av
min sanning
min sannhet
denna själ reser sig
ur jordhänder
upp mot
in i himlen
är
frö
är hjärtblad
är stjälken
är knoppen
är kronbladen
är solgården i månsilversköljan
är man
är kvinna
sköljande varandras ansikten i kärlek
ty växandet
barnet
själens växande
är kärlek
allt liv är barn
allt sagt
allt osagt
av kärlek är barn
så se in i barnets vackra ögon
fråga dig
hur länge sedan var det sedan jag var barn
har jag slutat vara barn
vill jag
är det min vilja sluta vandra barnvägen
fråga dig
vad saknade jag mest
hur lätt är det icke att nu ösa saknaden över barnet vilket står framför dig
framför dig med vackra ögon
allt det du icke fick möta allt det du icke fick
är det den berättelsen barnets ögon säger dig
eller berättar barnet sitt liv
den största saknaden i livets insteg är källans sinande
av tusendelocken vilka lägges på
så se in i barnets vackra ögon
fråga dig
hur länge sedan var det sedan jag var barn
har jag slutat vara barn
vill jag
är det min vilja sluta vandra barnvägen
fråga dig
vad saknade jag mest
nej – nej, ös icke din saknad över barnet
se barnets kupade ögonhänder
vingar sägandes
här är jag
du anar jordevägen
vill du vara min ledsagare
så är jag din
ledsagare
så är det i all kärlek
*
silvervävnad
sköljandesånger ljuder vida, så jag tycker om det ordet
ordet skölja fylls av längtan stiga in i
vara nära
uppleva verkan av
innebörden
skölja
jag kupar händer om sorgbörda
lägger varsamt i bäckklara strömmar
sköljer ansikte renvackert
in i boplatsen andas regndoft
regndoftande blomstring
mina ögon vandrar vida in i regn ser droppar
klara rena knoppar
bli allt längre
längre så är droppar silverne trådar
fylls av resandelust djuplust icke flyktig, lustens skönhet
innebördslusten
ja, jag vet att orden snurrar men vad annat kan vara
lägger ögon i bäckklara upplever ordens snurran ser bild stiga fram
i leendeljus
ber jag dörr öppnas
stiger ut
nakenfotad
rör vid gräshägrings kristallsånger
så jublandefröjdad
trädkupoler
andas
mossa doftar mjukgott
med onamnsblomma tätt sluten till värkande bröst lägger jag mig
in i boplatsen andas regndoft
regndoftande blomstring
mina ögon vandrar vida in i regn ser droppar
klara rena knoppar
bli allt längre
längre
så är droppar silverne trådar
silvervävnat täcke lägges över mig
susandevindar öppnar drömseglan
resandesvaran
dina
vackra händer är
silvervävnat
täcke
med
solljudan
kraxvind skär luften
fryser
springer
inom boplatsvärn
ropar
still
sköljandesånger
ljuder
vida
så jag tycker om det ordet
älska ligger nära
ordet skölja
fylls av längtan stiga in i
vara
nära
vara
uppleva verkan av
till
innebördens
skölja
jag kupar händer om sorgbörda
lägger varsamt
i bäckklara strömmar
sköljer ansikte renvackert
in i boplatsen andas regndoft
regndoftande blomstring
solskimran
tvagar
rutor
så många källor med bjudande gester
drick
drick detta är
är min sanning
en själ har fråntagits vissheten av
min sanning
min sannhet
denna själ reser sig
ur jordhänder
upp mot
in i himlen
är
frö
är hjärtblad
är stjälken
är knoppen
är kronbladen
är solgården i månsilversköljan
är man
är kvinna
sköljande varandras ansikten i kärlek
ty växandet
barnet
själens växande
är kärlek
allt liv är barn
allt sagt
allt osagt
av kärlek är barn
så se in i barnets vackra ögon
fråga dig
hur länge sedan var det sedan jag var barn
har jag slutat vara barn
vill jag
är det min vilja sluta vandra barnvägen
fråga dig
vad saknade jag mest
hur lätt är det icke att nu ösa saknaden över barnet vilket står framför dig
framför dig med vackra ögon
allt det du icke fick möta allt det du icke fick
är det den berättelsen barnets ögon säger dig
eller berättar barnet sitt liv
den största saknaden i livets insteg är källans sinande
av tusendelocken vilka lägges på
så se in i barnets vackra ögon
fråga dig
hur länge sedan var det sedan jag var barn
har jag slutat vara barn
vill jag
är det min vilja sluta vandra barnvägen
fråga dig
vad saknade jag mest
nej – nej, ös icke din saknad över barnet
se barnets kupade ögonhänder
vingar sägandes
här är jag
du anar jordevägen
vill du vara min ledsagare
så är jag din
ledsagare
så är det i all kärlek
gång på gång, hur kan gång ligga på gång
är det inte att bygga berg
hinderberg
är det då inte av godo söka leva med gång i gång, en slags utjämnande väg
topparna är i den vägen dalgångarna likaså
toppar samt dalgångar är inte varandras motpoler
var de ej samspelande
vad skulle då ske
de skulle stå i strid med varandra
från toppen kan du blicka in i dalgångens skönhet, står du i dalgången är du i dalgången
från toppen ser du hela dalgångens vidd bredd skönhet
ser luften stiga
i dalgången kan du blicka upp till toppen
du ser vägen till toppen
den vilken leder upp samt ned
du ser även att då du alltid vill vara på toppen lägges en ring av dimma runt dig eller toppen
du ser icke livets verklighet
så är toppen samt dalgången i varandra medhjälpare
vem kan sträcka fram sina händer till hjälp, till gagna , till helande förutan vilja, hjärtvilja till lära känna, upplevandekänna.
du kan icke koka örtdekokter då du inte vet växternas vägar, växternas ord
växternas innebörd, du kan icke vara tröstandehänder då dina händer är pärmar utan blad, då dina händer är bokskepp seglandes utan hav
skola ditt sinne människa
skola din väg
din väg är
skolande
gångar
gång i gång
rimmar med sång
hjärtsång
ser regn falla – det finns många ord att klargöra regnets falla med, regnets falla för mig, är lika mycket stiga, virvla, dansa, regn är liv
människor är liv är gestalter, folk
regn är regnfolk
därmed är regn möte
möte samt ingående
denna dag har mina ögon vandrat in i droppar
sett droppar klara rena
så är levande ord
rena
klara
varje ord är en knopp
fingrar är foderblad
då jag tidigare skrivit foderblad har dessa känts grova, nu ser jag denna skönhet
ja, även då de är grova är de vackra. ty foderbladen är fingrar, upplevandefingrar vilka svarar till den fyllda växtens behov av blomning
har lyssnat till så många ord i livet, människan suckar över lögner och svek
ändå frambär hon sanningen i rädsla eller med största svårighet, så ofta på grund av rädsla att ej duga, så tokigt människans liv har blivit, en kringdans istället för en ringdans, tassa på tå runt sanningen, ändå är det detta människan suckar, lider av. just detta: är det du säger sant.
ser droppar
förundras ty plötsligt är de icke droppar, de dras ut och blir trådar, först är de droppar på tråd, så är de varptrådar. ser väven vävas och befinner mig åter nära marken. upplever dropparnas ramlan fallan eller möte med hennes vackra hud. överallt är vackra glada lyckliga rännilar, en del sjunker genast in, en del dansar flyter följer finner möter bäcken, så ser jag hur alla droppar är på väg in i havet.
lögnen eller tassandet på tå runt gör att källan sinar
med sinade källhänder
bjudes sanningar
se in i dessa sinandehänder
röda tårar stiger
röda rännilar
räds icke
se ditt hjärta
se ditt hjärtas röda blod
vad säger dig denna bild
den säger dig
att
dessa droppar röda
är kronblad
luta dig närmre
upplev doften
kanske måste du först känna
låt känna stiga in i uppleva
slut ögon
du är i solgården
du är i rosens
den röda rosens innandöme
den dom det döme du en gång skrev
väven du skapade
väven vilken är
allt
vet du
det vet du
ty innerst inne
i djupet
i solgården
i templet
ty i hudens membran
denna hinna så vacker
fosterhinna
ty i alltets svarandeandning vet du
det
du aldrig
glömmer
vilket alltid ropar
du är ett membran
fosterhinna
denna hinna brister icke
du går icke över tiden du går med det vilket icke är tid
med det vilket är tid
denna hinna brister icke
av anledning att
hålla fast
den är medföljande
du är
allt är
ett tvåsidigt flersidigt membran
skapat av porer
mellanrum
vilka ej är
mellan
rum
vilka är
andningsporer
andnings
hål
rum
vackra
vackra
i dessa är allvärldars
skönhet
berör
rör vid
i stunder av glömskesläktaljus
vibrerar allt
vakna
älskade
ser du elden
den vackra elden
i elden lever egentligen allt liv
det vi samlat till eld
samlat till eld
kanske är det pinnar, var kommer pinnar från. ditt första svar kanske är från buskar från träd. är det så enkelinriktat, är det detta faktum ett slags fattigfaktum; ett träd. visst är träd vackra så ur den bemärkelsen är det ej fattigfaktum, men uttala ordet torftigt. pinnar är hela trädet, alla träd. i skrivandets stund ser jag pinnar med insnidade mönster, symboler med mera. förr gjordes streck i pinnar för matematik, för dagräkning, dygnsräkning, men även av djuporsaker. det finns många berättelser runt pinnar. den vilken haft gåvan vara nära en hund, kanske kastat pinnar med hunden, sett och upplevt hundens lycka i apport. ja, det går att snida in tecken i en pinne och hämta åter.
det går att samla löv samt annat material till eld
skräp kallas det
elda skräp
röken av detta kan vara
svartbolmande innan den klarnar
även då du eldar skräp är det något du samlat till eld
i detta fall så kallat skräp
genom eldandet kanske du ser
skräpets innebörd
hur det än är krattar du ut askan
regn faller
jordehud bildas
kompostering
komponera en symfonisk klangvärld
så har vi den vackra sagoelden
berättarelden
eldfolken har den kraften
de lyfter allt det du samlat
ser lyssnar
de förgör icke
de komponerar
dessutom både dansar och sjunger de
sänder röken till
eller från dig
till eller vida
den återvänder
i så kallad annan gestalt
allt sjunger tillit, våga leva i tillit
ser regnet strömma
silverne trådar
varför ser jag
silverne trådar
alltväven
vävas
ser regn strömma
ser regn
rännilar
bäckar
droppar
till
hav
droppar
är silverne klara
rena
fyllda
droppar
är i dina ord
vilka är renade diamantdroppar
se eld brinna
ser du kolet
ser du kolaren vaka
hör du skogarnas höga sus, det suset är lyftas är att vara en vind vilken ringlar dansar leder leds runt stammar, är i krona kronor rör vid bladsångers utveckalan instiga vara i moln vara i
skogarnas höga sus
vid mila synes han
sotrandat ansikte
plirande ögon
vårda
värna om mila
en kulle
en stavkulle
glöd
andas
hela bilden andas harmoni
ser du mannens, kolarens kvinna deras boplats en stuga med grästak, stugan är skogsgåva
spisen brinner
gryta hänga
i kedjor
doft av
hemtrevnad
hon sitter
på trebenad pall
mjölkar ko
vit porlar
mjölk
hon ger droppar till jordeströmman i tackombjudan
fyller ämbar
vandrar till make
bjuder hemtrevnadsrikedom
getter vita
skuttar runtom
klinga
klinga skälla
klinga
gladsånger
solfingrar
penslar
målar
allt
kol
ligger i miljoner av vandringar i hennes händer
en dag gives kolet
slipas
ser du diamantens skönhet
ser du
ditt själv
*
barn har vackra ögon
det är så många källor
så många källor med bjudande gester
drick
drick detta är
är min sanning
en själ har fråntagits vissheten av
min sanning
min sannhet
denna själ reser sig
ur jordhänder
upp mot
in i himlen
är
frö
är hjärtblad
är stjälken
är knoppen
är kronbladen
är solgården i månsilversköljan
är man
är kvinna
sköljande varandras ansikten i kärlek
ty växandet
barnet
själens växande
är kärlek
allt liv är barn
allt sagt
allt osagt
av kärlek är barn
så se in i barnets vackra ögon
fråga dig
hur länge sedan var det sedan jag var barn
har jag slutat vara barn
vill jag
är det min vilja sluta vandra barnvägen
fråga dig
vad saknade jag mest
hur lätt är det icke att nu ösa saknaden över barnet vilket står framför dig
framför dig med vackra ögon
allt det du icke fick möta allt det du icke fick
är det den berättelsen barnets ögon säger dig
eller berättar barnet sitt liv
den största saknaden i livets insteg är källans sinande
av tusendelocken vilka lägges på
så se in i barnets vackra ögon
fråga dig
hur länge sedan var det sedan jag var barn
har jag slutat vara barn
vill jag
är det min vilja sluta vandra barnvägen
fråga dig
vad saknade jag mest
nej – nej, ös icke din saknad över barnet
se barnets kupade ögonhänder
vingar sägandes
här är jag
du anar jordevägen
vill du vara min ledsagare
så är jag din
ledsagare
så är det i all kärlek
*
silvervävnad
sköljandesånger ljuder vida, så jag tycker om det ordet
ordet skölja fylls av längtan stiga in i
vara nära
uppleva verkan av
innebörden
skölja
jag kupar händer om sorgbörda
lägger varsamt i bäckklara strömmar
sköljer ansikte renvackert
in i boplatsen andas regndoft
regndoftande blomstring
mina ögon vandrar vida in i regn ser droppar
klara rena knoppar
bli allt längre
längre så är droppar silverne trådar
fylls av resandelust djuplust icke flyktig, lustens skönhet
innebördslusten
ja, jag vet att orden snurrar men vad annat kan vara
lägger ögon i bäckklara upplever ordens snurran ser bild stiga fram
i leendeljus
ber jag dörr öppnas
stiger ut
nakenfotad
rör vid gräshägrings kristallsånger
så jublandefröjdad
trädkupoler
andas
mossa doftar mjukgott
med onamnsblomma tätt sluten till värkande bröst lägger jag mig
in i boplatsen andas regndoft
regndoftande blomstring
mina ögon vandrar vida in i regn ser droppar
klara rena knoppar
bli allt längre
längre
så är droppar silverne trådar
silvervävnat täcke lägges över mig
susandevindar öppnar drömseglan
resandesvaran
dina
vackra händer är
silvervävnat
täcke
med
solljudan
kraxvind skär luften
fryser
springer
inom boplatsvärn
ropar
still
sköljandesånger
ljuder
vida
så jag tycker om det ordet
älska ligger nära
ordet skölja
fylls av längtan stiga in i
vara
nära
vara
uppleva verkan av
till
innebördens
skölja
jag kupar händer om sorgbörda
lägger varsamt
i bäckklara strömmar
sköljer ansikte renvackert
in i boplatsen andas regndoft
regndoftande blomstring
solskimran
tvagar
rutor
den 19 juni 2010
Att stå med blicken riktad uppåt
trots att den ena tyngdmanteln efter den andra lägges över
trots att det ena bandet efter det andra knyts om
är att lyfta sig
över ringmuren
är att strömma med
strömma
med
strömma med
vattnet i vallgraven
in i havet
denna blick riktad uppåt är icke att släppa jordfäste
jordefäste
jordefest
denna blick är icke att endast se kronan
det är att se helheten
i denna bild ser jag en gestalt stå högst upp på ett berg
ändå är detta berg icke verkligt
jag ser denna gestalt stå med händer utsläppta
en mantel
eller lång skrud
bär denna gestalt
i rimlighetens namn borde denna skrud bölja vara vingar i luften med avseende till höjden
men skruden ”faller” i mjuka veck, det är en levande gestalt ändå en staty
färgen är fröskalsbomull
händer utsläppta är inte ur hopplöshet
det är mer släppan av görande
det är
jag släpper
det jag gör
till
görande
gestalten strömmar
prästinna
präst
vishet
blicken flyter med strömmar med molnen
tyder utan tyda
är tydande
den ena tyngdmanteln efter den andra på den andra lägges
berget är ett berg ändå icke verkligt
gestalten är en gestalt ändå staty
tyngdmantlar lägges på
de är icke tyngd de är tunga
tungsuckan
de tillåts påverka
det är bra för en stund, hur annars uppleva lösandeljusets värman
berget är berg ändå icke verkligt
ty berget är lika mycket sandkorn
vid behov löses berget upp och är sandkorn.
vad är då sand
sanden är stjärnor, stjärnstoff.
i det renande ljuset uppstår det synbaras verklighet
det renande ljuset är renande eld.
av elds hetta smälter sand och blir glas,
genom renade rutor synes klart alltets en gång hägring,
hägrar lyfter vida sandmantel
Anubis stiger
vis
strålande öga
öppnar
tid
tid är av mångahanda slag
då tyngdmantlar lägges är tiden mänsklig
det är virvlande hets
piskor viner
det är då
människan har behov av vad
att vara staty
levandestaty
stå fast vid sockeln
vid roten
intet fäller dig till splittran
du är en jagstaty
det är då
tungmanteln blir tyngdmantel
därigenom är din blick riktad uppåt
meningen strömmar
genom dig
med
att stå med blicken riktad uppåt
trots att den ena tyngdmanteln efter den andra lägges över
trots att det ena bandet efter det andra knyts om
därigenom
genom din sockelstadga
rotstadga
kan du nu lösa banden
reda ut banden
detta är
är
är att lyfta sig
över ringmuren
är att strömma med
strömma
med
strömma med
vattnet i vallgraven
in i havet
gestalten står på berget
berget är högt
högt upp är dimma
oftast i ring
nu lyfter du dig över
och ser berget lösas
du ser ringmuren, allt det vilket håller dig fången
du lyfter dig
och är i vallgravens vatten
du har släppt och vattnet för dig, leder dig till havet
livshavet
denna blick riktad uppåt är icke att släppa jordfäste
jordefäste
jordefest
denna blick är icke att endast se kronan
det är att se helheten
genom insikten av tungmantelns verklighet upplever du dina fästen
krona stam rot
rot stam krona
jordefäste
himmelsfäste
vad annat kan det bli än fest
jordefest
du firar skördefest
den festen är icke
blir aldrig
straffdom
*
Åldersträdet
i natt skrudar jag mig i vacker klädnad
skirtrådsljus
har tvagat hud i källans klara vattenporlan
stannade vid tjärnens svarta rundel
gnista flög ur ögas bönebädd
indigo skimrar tjärn
stiger in
i ängens händer synes åldersträd
rötter är vida ådror
stammen är
hundranden
tusenden
evig
ringar
krona är rötter
rötter är krona
om träd svävar dimma
ljusfolken svävar
strör regnbågsord
i pärlor
mjuk kärlek rör vid stam
stiger
sjunker
in
hon ler
hudskimran
i krona synes
regnbågspärlor
vikas
smekas ut av kärleksvilja
krona skimrar smaragdljus
i ängsvida står ett träd av ålder
en byrå med hundranden tusenden lådor i stam
vackra pärlor knoppar pryder varje
träd plockar blad så synes det vara
rör vid varje blad med ögonhand
lyfter från höger
till vänster
väger
inom
rullar blad varligt samman
lägger blad
i varje
låda
åldersträd andas
eldskimran
i värmande
ljus
virar mantel om
ber vandrare vila vid rotdrömman
om träd svävar dimma
ljusfolken svävar
strör regnbågsord
i pärlor
mjuk kärlek rör vid pannas fåror
öppnar sårader
strör
fröspiranshopp
stiger
sjunker
in
regnbågspärlor öppnas i själsland
vandra vandrare
i din kärlek
i natt skrudar jag mig i vacker klädnad
skirtrådsljus
har tvagat hud i källans klara vattenporlan
stannade vid tjärnens svarta rundel
gnista flög ur ögas bönebädd
indigo skimrar tjärn
stiger in
ser en vacker bild
med dess verkan sluter jag mina ögon
i ängens händer synes åldersträd
sitter i trädets krona
nynnar
stilla
Moln
silvermolnsvingar
lyfter
ljus
solpärlor tindrar
molnhand lägges mjukt till kind
molnögonvingar
skänker
dröm
molnvinge lägges om
med molnhand
om min
varmgod
vandrar
jag vid
havsstrand
hav sköljer fötter pärlandeglada
moln vänder mig till
vind
kysser mina läppar
seglar med fåglars sång
*
ser hennes vita
liljevingar
hud
matt
vita liljevingar
knivblad
vilar en stund i hennes hand
fingrar
runt
tvekar
hon blickar svart nattsorg
bladet glider
randar
vita liljevingar
hon gråter tyst
mina fingrar är lindor
lindar dem mjukt om
rör vid
det hon ej vågar se
är tyst med
i kärlek nära
upprepar jag tystnära det hon ej vågar se
väntar in hennes
tystordens
mod
hon tar emot
du är
är
lyfter kniv ur vanmakt
med silverne blad snidar vi
ask
vacker av rönn
var gång smärtvåg stiger
vänder vi ansikte till ask
vackervis
hon hör
tack att du är
leende ser jag henne
vandra ut
med vita liljevingar
trots att den ena tyngdmanteln efter den andra lägges över
trots att det ena bandet efter det andra knyts om
är att lyfta sig
över ringmuren
är att strömma med
strömma
med
strömma med
vattnet i vallgraven
in i havet
denna blick riktad uppåt är icke att släppa jordfäste
jordefäste
jordefest
denna blick är icke att endast se kronan
det är att se helheten
i denna bild ser jag en gestalt stå högst upp på ett berg
ändå är detta berg icke verkligt
jag ser denna gestalt stå med händer utsläppta
en mantel
eller lång skrud
bär denna gestalt
i rimlighetens namn borde denna skrud bölja vara vingar i luften med avseende till höjden
men skruden ”faller” i mjuka veck, det är en levande gestalt ändå en staty
färgen är fröskalsbomull
händer utsläppta är inte ur hopplöshet
det är mer släppan av görande
det är
jag släpper
det jag gör
till
görande
gestalten strömmar
prästinna
präst
vishet
blicken flyter med strömmar med molnen
tyder utan tyda
är tydande
den ena tyngdmanteln efter den andra på den andra lägges
berget är ett berg ändå icke verkligt
gestalten är en gestalt ändå staty
tyngdmantlar lägges på
de är icke tyngd de är tunga
tungsuckan
de tillåts påverka
det är bra för en stund, hur annars uppleva lösandeljusets värman
berget är berg ändå icke verkligt
ty berget är lika mycket sandkorn
vid behov löses berget upp och är sandkorn.
vad är då sand
sanden är stjärnor, stjärnstoff.
i det renande ljuset uppstår det synbaras verklighet
det renande ljuset är renande eld.
av elds hetta smälter sand och blir glas,
genom renade rutor synes klart alltets en gång hägring,
hägrar lyfter vida sandmantel
Anubis stiger
vis
strålande öga
öppnar
tid
tid är av mångahanda slag
då tyngdmantlar lägges är tiden mänsklig
det är virvlande hets
piskor viner
det är då
människan har behov av vad
att vara staty
levandestaty
stå fast vid sockeln
vid roten
intet fäller dig till splittran
du är en jagstaty
det är då
tungmanteln blir tyngdmantel
därigenom är din blick riktad uppåt
meningen strömmar
genom dig
med
att stå med blicken riktad uppåt
trots att den ena tyngdmanteln efter den andra lägges över
trots att det ena bandet efter det andra knyts om
därigenom
genom din sockelstadga
rotstadga
kan du nu lösa banden
reda ut banden
detta är
är
är att lyfta sig
över ringmuren
är att strömma med
strömma
med
strömma med
vattnet i vallgraven
in i havet
gestalten står på berget
berget är högt
högt upp är dimma
oftast i ring
nu lyfter du dig över
och ser berget lösas
du ser ringmuren, allt det vilket håller dig fången
du lyfter dig
och är i vallgravens vatten
du har släppt och vattnet för dig, leder dig till havet
livshavet
denna blick riktad uppåt är icke att släppa jordfäste
jordefäste
jordefest
denna blick är icke att endast se kronan
det är att se helheten
genom insikten av tungmantelns verklighet upplever du dina fästen
krona stam rot
rot stam krona
jordefäste
himmelsfäste
vad annat kan det bli än fest
jordefest
du firar skördefest
den festen är icke
blir aldrig
straffdom
*
Åldersträdet
i natt skrudar jag mig i vacker klädnad
skirtrådsljus
har tvagat hud i källans klara vattenporlan
stannade vid tjärnens svarta rundel
gnista flög ur ögas bönebädd
indigo skimrar tjärn
stiger in
i ängens händer synes åldersträd
rötter är vida ådror
stammen är
hundranden
tusenden
evig
ringar
krona är rötter
rötter är krona
om träd svävar dimma
ljusfolken svävar
strör regnbågsord
i pärlor
mjuk kärlek rör vid stam
stiger
sjunker
in
hon ler
hudskimran
i krona synes
regnbågspärlor
vikas
smekas ut av kärleksvilja
krona skimrar smaragdljus
i ängsvida står ett träd av ålder
en byrå med hundranden tusenden lådor i stam
vackra pärlor knoppar pryder varje
träd plockar blad så synes det vara
rör vid varje blad med ögonhand
lyfter från höger
till vänster
väger
inom
rullar blad varligt samman
lägger blad
i varje
låda
åldersträd andas
eldskimran
i värmande
ljus
virar mantel om
ber vandrare vila vid rotdrömman
om träd svävar dimma
ljusfolken svävar
strör regnbågsord
i pärlor
mjuk kärlek rör vid pannas fåror
öppnar sårader
strör
fröspiranshopp
stiger
sjunker
in
regnbågspärlor öppnas i själsland
vandra vandrare
i din kärlek
i natt skrudar jag mig i vacker klädnad
skirtrådsljus
har tvagat hud i källans klara vattenporlan
stannade vid tjärnens svarta rundel
gnista flög ur ögas bönebädd
indigo skimrar tjärn
stiger in
ser en vacker bild
med dess verkan sluter jag mina ögon
i ängens händer synes åldersträd
sitter i trädets krona
nynnar
stilla
Moln
silvermolnsvingar
lyfter
ljus
solpärlor tindrar
molnhand lägges mjukt till kind
molnögonvingar
skänker
dröm
molnvinge lägges om
med molnhand
om min
varmgod
vandrar
jag vid
havsstrand
hav sköljer fötter pärlandeglada
moln vänder mig till
vind
kysser mina läppar
seglar med fåglars sång
*
ser hennes vita
liljevingar
hud
matt
vita liljevingar
knivblad
vilar en stund i hennes hand
fingrar
runt
tvekar
hon blickar svart nattsorg
bladet glider
randar
vita liljevingar
hon gråter tyst
mina fingrar är lindor
lindar dem mjukt om
rör vid
det hon ej vågar se
är tyst med
i kärlek nära
upprepar jag tystnära det hon ej vågar se
väntar in hennes
tystordens
mod
hon tar emot
du är
är
lyfter kniv ur vanmakt
med silverne blad snidar vi
ask
vacker av rönn
var gång smärtvåg stiger
vänder vi ansikte till ask
vackervis
hon hör
tack att du är
leende ser jag henne
vandra ut
med vita liljevingar
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)