är det så
att den vilken ej kan ta emot har
förstummade händer
förstummade händer kan du få i
stunder av onåd i möte
ständigt möte med den otyglade
vreden
vilken är att uppleva
en färd i höghastighet samt
förlora styrförmågan du kör in i muren – den ilska du möter – tar emot från –
är både höghastigheten, den förlorade styrförmågan samt muren. muren är den
vilken slår emot dig och i den stunden är du muren, muren faller samman samt
söker i kramp hålla samman allt. den otyglade ilskan vilken du mötte har i
detta skede slocknat är slak och du står kvar med eller i kramp
med förstummade händer
den otyglade ilskan kan liknas
vid oskolad kolerik vilken får barnet att kippa efter andan; barnet förlamas.
ja, det är piskrapp i ansiktet i själen.
plötsligt infinner sig den stora
tystnaden vari du kan höra stjärndunen falla
människovandrare
en gång
flera gånger
steg du in i denna boning vilken
är din kropp
och denna kropp är ditt tempel
egentligen templets förgård
vinden frågar dig
varför är denna bärare av ditt
hjärta så tyngande
är det ej bäraren vilken skall
sörja skall sucka av tyngden
bärare är den vilken bär
i det ditt fysiskvara säger
din människoexistens säger; jag
skall gå in
lyssna inåt, då menar du kanske
avskilja dig från omvärlden
jag säger snarare tillsammans med
anden att jag stiger in i innerlighet
den innerligheten väver vida djup
du stiger in i ditt hus
ditt tempel
tänder eldskålar
huset skimrar
fönstren skimrar
vackert inbjudande
du är därmed att du är i ditt hus
inte avskild
du har inte stängt ute
det går egentligen inte
visst kan du säga att du låser
dörren
huset är i alla fall i alltet
du satt vid regnbågsfloden
blickade in i denna flods
strömmar
så vackra länder
passerade
strömmade
förbi
samt
upplöses
regnbågsfloden var kalejdoskopet
i dina blomhänder
ljuset steg in i ögat
bilder steg fram
du snurrade med
smultronröda kinder
stjärnblossande ögon
länderna passerade
strömmade
ej
förbi
upplöstes
ej
hur skulle de kunna allt detta
de lever i
glasgnistorna
mantrabilder
sandmandalas
mosaikregn
varje land är en anhalt
en anhaltsmöjlighet
lika mjuk är persikans hud i
persikolunden
däri påfåglar skrider med långa
släp
spänner upp solfjäder
fjädersol
du skymtar hamnarna
i ljuset av allt det vilket
skapade varje öga i ditt släp
i din mantel vacker
bruden bär ett långt släp
varför gör hon det
detta släp äro pärlor
passerade
strömmande förbi
delar av
helhet
kornen vilka lägger sig i
godjordmån
och jordmånen andas silver
lägger dig i vaggan i det land
däri
du ”slutade” snurra kalejdoskopet
du viskade
här
och varför talas det om
om
kärlek
kärleken är det högsta
doften
är
det högsta
det är näri händerna
ögonen huden
förenas
med allt
kärleken är
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar