så är vi
alla
resanden
resande
packningen är
lätt
ändå
syr vi
frenetiskt
tyngder
fast
det
det är en last
en last vilken sänker
dina
fötter i lerdrag
leran
leran kallar in regnen
se
jag löser mina
fjätterklor
*
deltaga
jag sänder dig mitt djupa
delrtagande
i hjärtat
ur hjärtats grund kan jag
medleva
din saknad
eller din lycka
deltaga är ett vackert
innebördsord
en del löser upp sin enhet samt
tager helheten in
detta taga är ej stjäla
det är
till ande gör enhet
tillit andas givna eterflöden
så vad är deltaga
medleva
är det
doften av
evig
för evig skönhet
förevigas
före viga
före
viga
jag skall förena mig med
sunnanfloden
sade nordanfloden
sunnan notusfloden; förändring
passion
nordan borea ohionfloden; visdom
föreviga
eviga för
evig
för
för
evig
den stora asken suckar
djupt in
sländans trådar begynner skälva
anslaget var ej hårt
mjukt var anslaget
vackra naturtoner svävar
in i harmoniska följen
alla kunde ej höra de tonerna
morrade samt kallade dessa toner
dissonanser
till och med falska
kastade dem i fängelsehålor
detta utan att lyssna
vadan suckar du så djupt
hördes eken fråga
jo, jag ser på allas våra rötter
vi har det egentligen lättare än
människan
varför säger du så
undrar eken
är vi ej alla förenade
jo
helt visst är det så
tydligklart är det även så
i det vi bortser från
stadgekropparna
asken begrundar åter det asken
sett
av snäckor
givna av hav
skalen blev för trånga
lämnades in i strömmar
spolades upp till stranden
av snäckor
givna av hav
snidar mannen
med silverblad
snidesmönster
sirliga
sensibla
fragila
skogar
berg
floder
växter
djur
asken begrundar det asken sett
ser du gode ek
jag lever med medlevande samt med
deltagande
en hel flock av korpar
landar i kronan
eken
harklar sig
du ser faktiskt ut att ha svarta
blad
skimrande svarta blad
korpvingeblad
tecknen äro vita
himlar brinner
eld
vad plägar de förtälja
in i stenar
de viskar orden in i stenar
stenar lägges i tur
in i eld
i varje låga lever blad
tecknen
lösgörs
målar
böljandebilder
av
drömord
verkligas
djup
gode ask säg mig
vad ser du
hur ser
du
jag ser allas våra rötter
träden växter
stenar
ja djuren är oskodda
så de har rötter
eller hur
det
vet jag väl inte
sade eken
jo
jag kan hålla med dig
berätta vidare
människan har för det mesta skor
egentligen för att avskilja sig
eller kanske jorda sig
ja det är en märklig soppa hon
kokar ibland
jag ser människans fotblad
jag menar fötter
så fantastiskt om; oändliga möten
om hon – människan hade rötter
kan
ske
kan deltagande
medlevande
i den stunden klarna
helt utan hinder
stiga in i skönhetskausalitet
kan ske
kan det så
sade eken
asken
eken
skrockade godmodigt
åt minstone
kan hennes – människans stigar
steg med det bli
varsammare
både för henne själv samt för
allts rötter
allas
vår
i ett
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar