vad bidde det då
himlarna ler
strålande
pärlemorblad
glitterleenden
strös
pudrar marker
det är
en människa
ser du huvudet det vackra
gralen
med möjlighet att öppna locket
regn
regn
klara källa
droppa in
rubiner
rubinblod
färgar vattnet rubin rött
drick
hjärtats ord
ser du vätskan rinna ned
en stängel
en rännil
från hjärtat strömmar
gärningen
från höger in i vänster hand
kosmisk andning
drömljus
stjärnstoff
fantasi
skapande skönhet
inrevärld
från vänster till högra handen
kunskapande
vetenskap
drömförverkligande
kristallationer – form
formler
vetenskapande
arkitektonisk
yttrevärld
ser du linjerna
de möts i hjärtat
nåvälan
i österlandet har kroppen/materia
ofta fördömts – det fysiska, sägandes vara maya, vara en ejexistens – en
världsförnekelse.
i västerlandet accepteras ofta
den yttre världen medan drömmarna inrerummen förnekas. dessa båda är ett – ja,
de har behov av varandra i dig i allt ty ja – dessa är ett i begynnelsen. dessa
är frihetsvingar,
f r i h e t s v i n g a r
du kan ej flyga med en vinge.
vinden viskar hela dig
så vad är präglas
är det att vingklippas
präglas
lever du i skogen präglas du av
skogen
vad är detta prägla
är prägla en spegling
är prägla en del av pläga
eller är pläga en del av prägla
du står med ett präglat mynt i
handen
myntet präglas av eller med en
symbolbild
det kan tyckas att denna bild ej
förändras, den är ju av silver, var av silver numera en legering och
kopparmynten är försvunna. kanske venus håller dessa i sin hand
rullande kopparvalpar
kopparbarn
koppar är värmande
kärlek
kärlek är värmande
seglar vi bort från prägla
inte alls vi tvinnar ordtrådar
det är sant att symbolbilden har
stansats in den slipas med åren
en slipad diamant ur kol
förändras gör den ej i egentlig
mening
konturerna kanske suddas ut
innebörden vattnas ej ur
det är mer det rena vilket är.
hur kan du säga rena utbrister du
jo myntet har släppt egenkärleken
vilken finns med väsendet under en period – ibland kvarstannar egenkärleken -.
den egenkärlek vilken släpps stiger in i s j ä l v – f ö r - t r o -
e n d e och självet i detta är det personifierade opersonifierade.
lever du i skogen i allt ni
samtaget utför, plägar att göra.
till viss del är under en period präglingen
speglingen intill den stund då du ej har
behov av att ständigt spegla dig ty du har förtroende för ditt själv i
helheten.
det sitter en fågel i en bur.
buren har ej en dörr fågeln ser
en låst dörr
gallren är
utopi
synvilla
suddas sakta ut
gryningsljus
sipprar
mildflödar in i trädsalar
konturer löses upp
upplöses
fränder sträcker sånglinjer till
en fågel följer tonlinjers band.
hjärtat pickar
trumma i fågels bröst
det är så
det är så
i början
sjunger fåglar i ring
i ring
kring
du såg buren
trodde buren hålla dig
trodde buren var låst
vara stängd
så var det ej
så är det ej
ej nej
du ser det nu
du ser
det
nu
låt dina skakande vingar bli
ljuspirret i din famn
kom flyg med oss
låt oss sjunga blommornas lov
låt oss flyga bortom ur dåom i är
släpp
dina
sista gallerpinnar
se dem lösas bli
havets droppströmmar
ett av alla
hårstrån i hennes
långa böljande svallande hår
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar