förd var hon
in i de vindpinade stränderna
lades i strandens bädd
de hade flätat en sovmatta av
mjukaste sjögräs
med himlars vida molnlakan
detta omgav
henne
förd var hon
in i de vindpinade stränderna
lades i strandens bädd
det hände att hon studerade det
boet
redet var byggt av
pinnar
silhuettartade
påminnandes om törnroshäckens
det var ej taggar
än dock
taggar
gräs fanns
mossa fanns
båda strävt mottagande
så var där fjädrarna vilka hon
upplevde sig mer hemma med
fjädrarna var hennes tröstfjädrar
bar doften av
de hade flätat en sovmatta av
mjukaste sjögräs
med himlars vida molnlakan
detta omgav
henne
tröstfjädrar
tröstfjädrar smek min kind
min pannas sol
kanske var de
pennfjädrar
ty dessa skrev vackra tröstemoln
hon är
vuxen
nu
det kan se ut så
människokvinnan ligger tätt
intill
moderns bröst
den goda hjärtrytmen
fyller
människokvinnan
det kan se ut så
människobarnet ligger
tätt intill moderns bröst
omsluten av hennes vingar
de vindpinade stränderna har
utdelat henne
så många slag
hon borde ha styrkts
och visst var det så
ty den styrkan gav henne ro
den ron gav henne styrka
kroppen hade ej lika mycket
styrsel
bärork längre
därför var det hon steg ur sig
själv
detta för att omslutas av sitt
själv
hon fördes in i drömmen till en
det är en obebodd ö
de hade flätat en sovmatta av
mjukaste sjögräs
med himlars vida molnlakan
detta omgav
henne
så var där fjädrarna vilka hon
upplevde sig mer hemma med
fjädrarna var hennes tröstfjädrar
bar doften av
i drömmen hörde hon måsar
hörde hon tärnor
följa vindar
hon hörde hav smeka skeppet
doft av tång av salt
inte ett moln
lycklig var hon
moln drogs samman
vem kastade nätet
vem drog åt
så
hårt
skeppet
båten
vaggar
vaggar
slås i tusenbitar
hon vaknar på en strand
havet rör vid stranden
du är säker här
hon ser vrakdelarna
skeppet båten
gör dig en eld att värme dig
så susar vinden
hur
du vet
hon samlar delarna
öppnar händerna
i dem andas glöd
glöden lägges i redet
boet
av gräs
hon blåser lätt
därvid
eld vackra eld
jag ber dig
kom
elden kommer
en kvinna
människokvinna värmes
av eldblads
gåva
natten kommer
stjärnorna är så nära
hon kan röra vid stjärnorna
moder måne vakar med henne
sov människokvinna sov
i gryningen väcks hon av palmers
sus
snäckor har lagt sig till
vägvisare
snäckstigen följer hon
skogen är tät
vibrerandefylld av
med liv
vibrerande liv
orkidéer i kronöar
lianer
palmer
dofter
doft
tonandenynnande
når henne
svart är puman vilken glider ned
ur träd
svart är puman vilken följer
henne
från var andas dessa
fjädrar
molnfjädrar
snäckor susar hav
bergen reser sig ur blå dimmor
bär vita kronor
kronhjortar andas
liljekonvaljbjällror
i drömmen
hon ligger
hopkrupen invid
modersträdets rötter
lyssnar till droppsånger
monsterablad
kallabladkalkar
skänker henne nektarvatten
bergen reser sig ur blå dimmor
bär vita kronor
kronhjortar andas
liljekonvaljbjällror
ur drömmen
in i drömstigars förverkligande
stiger en människokvinna
de hade flätat en sovmatta av
mjukaste sjögräs
med himlars vida molnlakan
detta omgav
henne
hon ser byn
ser rökplymer stiga
lätta fjädermoln
de hälsar henne
hon gråter
lycko
tårar
tack att ni skänkte mig
tröstefjädrar
till ork
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar