i denna dag stiger smärtan så
starkt
upp till ytan
det går ej att svälja den
jag blir tokig av denna (dessa)
årslånga
ensamhet
*
barnansikten
barnansikten är
runda
planeter är runda
jorden är
rund
cirkeln är rund
cirkelgodhet
jordpärlas cirkelgodhet
i cirkel andas
svaren
ringar på vattnet
ringarna på vattnet är i
är en är fler
fortplantas
flerfaldigas
en
en
en
når stranden samt stiger in i
hjärtat
centrum
ringar i vatten
ser du ringarna
cirklar
jonglören
det är
cirkelgodhet
närvaro i bortovaro
bortovaro i närvaro
vad är det som ger glödlampan
ljus
glödtråden
glöd
rinner mjukt mellan fingrar
i höger hand
håller
hon
glödmoln
moln vilka lägger sig
i handen
i vänster hand snurrar
cirklar
sländan
in i höger hand
diagonalt genom hjärta
löper
tråden till
sländan
till
gagn
låt mig förtälja hur det står
till med mig
vem lyssnar
tömd är jag icke
ändock tömd
skall jag – kan jag likna
tillståndet vid något är detta
det vilket sker vid
allahelgonfirandets förberedelse då pumpor
skalas, karvas ur till lyktor
det är ett slags svarvande
svårbeskrivbart är det jag ser
svarven
svarvar utifrån formen
i det jag upplever sker
svarvandet inifrån
genom vad
det är att lyssna till en röst
vilken mal samma saker dag ut och dag in med en hög enformig stämma
utmattad är jag
denna besökare – ja, det är så:
tömmer mig
jag ser svarven
jag ser samtidigt spinnandet med
handslända
denne besökare, är på något sätt
sländan och fäster en krok i mig – drar sedan ut livsenergi
nej – inte av elakhet; en del
väsen är sådana
att tagas i besittning
jag ser svarven
ser kroppen fästas vid rot och
krona – fötter samt huvud –
ser kroppen snurras samt svarvas
plötsligt stiger kaffeplantager
fram
grönskimmerblad
bönorna är mogna
flinka fingrar plockar
ser bönornas vandring
så befinner jag mig i köket
bönorna lägges i en kvarn
males
det är också det vilket sker
ett slags söndermalande
jag ser spegelglas
färgade glasskärvor
varje steg blöder ty detta är den
enda vägen
just
att gå
över
den
varför blöder stegen
varför brast spegeln
därför att de färgade glasbitarna
var ditlagda i smyg
spegeln – hjärtspegeln
skakade sig lös
däri brast glaset
och ja visst kan det vara den
framkomliga vägen ur denna kub med ett avgrundsdjup
avgrundsdjupet är ej avgrund
det är av grund
egentligen kan tillståndet där du
är fastspänd där uppe vara svarven
lirkar du loss dig – ja, du är ju
fastspänd liknar en gångbro mellan kanterna båda – avgrunden är i mitten.
lirkar du loss dig faller du handlöst – tror du, så är det ej ty luften bär
dig. du svävar samt landar mjukt i hjärtskogens hägn
i hjärtskogens vilda skönhet
den skogen är ej en snörkorsett
är ej en snårskog
den skogen är det kultur är
nämligen; mångfald
däri lever ditt hjärta i rytm
du frågar den krossade glasvägen
då
ja, du sitter framför den; sätt
dig i stilla begrundan samt lägg bitarna där dessa visar dig i enlighet med
ditt hjärta
därvidlag blöder ej stegen och
spegeln är hjärtsjön
stig in i den
tvaga dig
i lotussfärens bladregnsdoft
du behöver ej stiga upp
det är ej en sådan sjö
var i dess belivande vatten och
du kan nu
höra de främmande smygförsökens
ansatser.
du kan mjukt föra undan dem till
deras hemstrand
i detta andas helhetens allväv
säg ja till livshaven i den stund
tonen klingar ren
ej skär
i ditt
bröst
glödtråden är i ditt bröst
spunnen av
ödmjukhet
vördnad inför livsvägen
av frånvaron känner du ensamhet
är frånvaron från dig själv –
känslokänningen
eller av andras frånvaro
längtan till mötyen omringar dig
med ensamhetssnaran vilken är känslan av frånvaron av andra
du vet att det egentligen ej
finns andra – de och vi – de och jag
nåväl du är för dig själv i långa
stunder
det är ej ensamhet.
tycker du att detta är ordklyveri
ser du vedkubbar falla isär
det är bra
se trädets inre kärna
glödtråden
lanternaljuset
att vara för dig själv eller för
sig själv är ett uppsökande av andrum
det är för att stiga in i
totalnärvaron
ja – vi vet att ensamheten är
tärande
att dessa ord ej förändrar
situationen
det skulle de kanske göra i en
värld långt bort från staden
långt bortom staden i en värld
i skogarna
i bergen
i allnärvaron
du vet att inte någon annan än du
själv kan tända ljuset
en hand är det du känner behov av
en hand i de stunder du haltar
då värken ansätter
handen är där
du är trött på att hålla din egen
hand
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar