den 15 maj 2012

den hela människan

alla är

lika

utan att vara lika

helt utan

jämförelse är

alla

lika

det finns bara en väg

den vägen är genom tårfloden

minns i det vad tårar är

vad floden är

följ floden

vandra med floden

den floden

helar

allts

rötter

det stela gräset det gräset vilket gulnat

det vilket bäddats in av sidenjordars

snöbladens kristalltoner tysta

det vilket vitnade sedermera

löstes upp

i det att gräsfolken med mjuka penslar målade grönt

i varje strå finns en märg en kanal

ett rör

i mitten

det finns folk vilka använder sig av rör till att dricka vatten i öknarna

vilka brukkar rör vid jakt samt till att bedöva

dessa folk skjuter pilar i rör

det finns folk vilka spelar flöjt

vassrörsflöjter

barn skjuter ärter – ärter genom ärtrör –

du kan blåsa såpbubblor genom rör

säg mig varför du lägger huvudet på sned så där förväntansundrande

du undrar vart jag är på väg

kanske gräsfolken andas grönt genom rören, gräset frodas i tusenspektras gröna nyanser. här och var strålar solfolken, solkjolarna, solblommorna; nåja maskrosorna, det är ett vackert samspel

tjädern låter – ja, hur  kan jag benämna denna sång, kanske hesfiol, hesflöjt vem vet, vem vet.

i trädgården lever ett träd; körsbär, äpple, plommon, päron – trädset känner sitt namn. en bänk lever vid trädet utan att tränga sig på, utan att ställa harm. bänken är grovt tillyxad, skulpterad. där sitter hon – klädd i en indigodjupblå nästintill ledande in i svart mantel- ett slags dok, manteln har en kapuschong. vindarna andas lätt köld ännu. trädet blommar, kanske hennes ansikte blommar . i händerna håller hon en vackert inbunden bok, rödbruna läderpärmar – djurgåva. bladen arken lätt gulnande – växtgåva. en tråd av silverguld är bokmärke – stjärngåva. det står ett skimmer runt henne. hon lutar sig lätt till stammen och sol flödar genom trädets krona. hon läser, stiger in i bokens saga.

tänk dig

att hela ängen är beroende av ditt strå

det strå du är

jag frågar dig – är det så.

ibland i livet står du med ögonen slutna

kanske ej med vilje

detta sker i ett slags utmattningstillstånd

visst kan detta tillstånd ha lagts på dina axlar av dig själv på grund av din oförmåga att säga nej. denna oförmåga i sig kan vara en känsla av meningslöshet. du sitter i en brunn

en uttorkad brunn och kan ej ta dig upp

’i fjärran hör du droppar och tänker, det enda du förmår eller kan tänka är ; så lyssnandevackert detta är.

bördan kan vara lagd på dina axlar av dig själv samt kan läggas på dina axlar av oseende – insiktslösa ögon. det enda du i detta dina ögonslutna möte  med världstillvaron är att alla är bättre än du, eller du får en stresskänsla av att om du ej gör det och det rasar din tillvaro, det behöver ej vara att tro sig om att vara allenarådande för se även det kan vara ur att se alla vara bättre och om du ej gör det och det duger du ännu mindre, även om det ej är så i omgivningens ögon är allt detta allt du förmår se med dina ögonslutna. det är ett tillstånd av handlingsförlamning samtidigt med en höghastighetsstress inombords.. utombordsmotorn är tyst, inombordsmotorns blad skär dig eller driver upp virvlar.

sätt dig ned under livsträdet – korkeken, sätt korkar i öronen för en stund, inte alls för att stänga ute eller ut, däremot för att isolera – vaska guldkornen. hur kan lugnet infinna sig på i annorlunda sätt.

det finns ett ord innovativa tankar då måste det finnas utovativa tankar. tillåt dessa händer att flätas samman samt lägg dig i den korgen. du behöver inte vara stresstålig i det du i dessa stunder, påverksstunder antingen av dig själv eller av omvarat utsätts, det är i de stunderna du kan sätta  korkarna i öronen samt beundra det sköna, det skönavackras inflytande samt uppleva dettas samtidiga utflytande i din andningsström. du är i den hela människan

den helade människan

ett grässtrå bär ej hela ängen

ängen är gräsets

samverkande