mödrar av alla vägar
trenne
jag har sökt tyda tecknen
hur kan vi tyda det vilket
inte är att tyda
det vilket är
är
ändå så vilse
sätt dig
stilla
stilla
jag har sett dimma sjunka
sett dimma stiga
hört det stora moderhjärtat
sjunga
en gång följde jag en stämma
klockrena
silvriga
en stämma
flera stämmor
såg så att detta silver var
renaste kristall
i det dimman vilken skimrade i
turkos med stråk av genomsiktligt röd
befann jag mig i en äng
eller var det ett skepp
ett drömskepp
platsen var fylld med av stenar
på måfå kringspridda
kringspridda vandrare så såg det
ut
stenarna strömmade skred drogs
sakta till varandra
stod så i ring mer i mjuk ellips
jag vet ej varför detta ord
ellips så starkt talar till mig
kanske därför att ögonsolen däri
lever
dimmans mjuka slöjor lyfter
av olvinden lyftas slöjor
stenarna är
stenmakaren har rört vid stenar
statyer är dessa eller de är statyer livfyllda
jag lyssnade till deras vägsånger
hörde havet mjukt röra vid
stranden
där sjölejon gäspade stort
där sjökor råmade samt bjöd
havskatten mjölk att lapa
en sjöhäst bad mig sitta upp och
nu är jag här
mödrar av vägar
trenne
säg mig hur vägarnas tillförsel
samt utförsel andas verkar
mödrarna begrundade min fråga
orakel elden steg ur glödkupor
sträckte så fram sina händer med
mjuka sidan upp
se våra blodådror
dessa är näten vilka är söner och
döttrar till modersvägarna
en av dem tvagade trådar i källan
en av dem färgade trådar ur
källan
en av dem varpade trådarna till
källan
nu är alla trådar redo
låt oss se
asken sträckte grenar till
en av mödrarna knyter en knut
grenfingrar håller
hon väver
vackra
band
vägband
så är svaret
älskade frågevind
in i
är
vänd dig inåt
det är ej att vända dig
det är att i stillhet se
sinnesguldfiskar simma
utan att äta upp dig utan att
förirra dig
du stiger ren ur badet i doft av
rosenblad
ställ dig mitt i oväsendet det
vill säga mitt i
ljudkvarnarnas malande
fall in i ditt eget väsens
tystnad
var i livet månen
moder måne i natten skimrande
lugn
vilken vattnar alltet med
stjärnstoffregn
det är en fjäril
fjärilen steg in i huset
i kokongen
puppan
dagar nätter stunder vandrar
nu ser fjärilen skalet
var detta jag
skalet ler; jag vaggade dig i
smaragdhavet utan att bränna dig
vaggade dig i doften av
citronlunden
i doften av vita rosor
lindade in dig
inte för att kväva dig
lindade in dig i mina händers
famn
innan det smakade du ivrigt
den värld du steg in i
i din mättnad
redomättnad var det jag lindade
in dig
vacker är du i din fjärilsskrud
av larven
vacker är du i din larvskrud av
fjärilen
du väckte larvens längtan
den du drömde i himmelsfjärilen
har du lekt blindbock
det sätts en bindel för ögonen
så snurras du runt och skall
gissa
låt oss säga att det sätts en
slags bindel för dina ögon
vid ditt jordpärleinträde
därigenom har du inte en aning om
därigenom vet du inte vad du blir
jo det finns ett hjärta i ditt
bröst – det vet
den du står inför, låt oss säga
en vän en siare en mästare
ni är ju båda mästare samt
lärjunge
lärjunge samt mästare
denne kan ej bevisa
överbevisa dig om den du skall
bli
denne kan
inspirera dig
modinspirera
genom att förtälja dig
den väg denne
vandrat
vandrar
det
kan denne genom att denne vet
vem denne är samt att
denne ser dig i den du är
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar