i det gängse språkbruket
förekommer alla dessa riktningar
omkretsar
under – överkretsar
mellanrum
innerrum
ytterrum
och så vidare
naturligtvis är det så; tillvaron
skulle vara ytterst förvirrande i det att dessa språkbruk ej brukades, såddes,
skördades med allt det vilket bruk är.
bruk kan vara sedvänja –
sejdvänja.
bruk kan vara cement – murbruk
studerar du varur cement stiger
fram murbruk stiger fram är det påfallande hur;
det är sand
det är kalk
det är brunnen kalk vilken håller
samman.
stanna i en stund samt lev med
vad den brunna kalken är
ja – kalken är en slags
gralsgärning
ur källans rena vatten formas av
droppar
den rena kalken
och här är det brunnen materia
vilken håller samman
varför ser jag gödsel i detta nu
hjordar vilka betar;
hästavföring, koavföring
så skrider en scarabe fram
så är det åter mockorna vilka
rykande ligger i hagar
tuggad näring
brunnen kalk
tuggad näring
släppt
given
vidare
vidare
rykande varm
gödsel måste brinna klart innan,
smälta klart innan den kan brukas till näring
detta är en god bild
det brunna är en förmedlande länk
till växandet.
språkbruket är en förmedlande
befästande länk
så finns det språkbruksriktningar
det finns ett mellan
mellan eller är
detta mellan benämns vara
intighet
kan vara en fruktansvärd
en fruktans upplevelse av att
hänga i luften
han
lämnar
staden bakom sig
jag var en stads bo
staden ligger bakom mig
bak
om
han behöver ej vända sig om
för att se de rykande höga
skorstenarna
hur de spyr ut röken
bolmar ut rök
vissa stunder svart
svartmöljig
svart vilket ej är svart
utan mer en otjänlig massa
han tänker på skorstenarna en
stund
det var inte så
är inte så att han ej bryr sig
ty förvisso hade han ofta tänkt
sig in i vad dessa
monstruösa byggnader är
torn, fallossymboler
tjockaridåer
klistrande
kletande
han tänker i denna stund;
giraffer är vackra
de har långa halsar
betar i lugn
flyter
fram
med
så ser det ut
balanserar huvudets tryck
han skrattade mjukt för sig själv
giraffer kokar inte över
och de är definitivt inte
monstruösa
kan väl tänka mig att
skorstenarna var vackra en gång
nu är de fyllda med – ja, vad är
det
mölj, mölja, möljiga
muskiga
mörj, mörjig, mörjiga
svartmuskiga
skuggor längtande till ljus
murbruket var är numera svarta
streck
långt bort från caligrafisk
skönhet
snusdrägel kanske
han hostade, hostar samt vandrar
vidare
det är inte så att han överger de
vilka blir kvar
han ser skorstenarna och
plötsligt ser han bilden
framträda av hur de
matades med kunskaper hela
skolvägen
de hann inte smälta kunskapen
hur ofta hade han inte känt sig
vara en skorsten
nästintill färdig att explodera
varför han plötsligt i denna dag
beger sig in i vandringen
det vet han inte
ändå
vet han
han är redo viskar molnen
de hade sänt bud med regnen att
folk samlades
samlades i de fria slätternas
länder
runt det höga kristallberget
människor hade en gång funnit
detta berg
samt drabbats av habegär då de
såg de rena kristallerna
så mycket grep hakäftarna om dem
att de sprängde loss bitar,
kluster
vilka de sålde vitt och brett
kanske berget grät, det hörde de
ej
de gav sig inte förrns berget var
utplattat
och kanske var det vackert med en
glittertindrande slätt
kanske var det detta de
eftertraktade ytterligare sikt
årsringar lades vidare och en dag stod berget
åter där
vaknade folk började lyssna
höra berget kalla, samlades fler
och fler
och dit är han på väg
ja, jag var en stadsbo
staden ligger bak om mig
därför vet jag suckarnas rökens
tårar
han förenas med folken och berget
undervisar dem i
allt de behöver göra. berget
visar dem klustervägar
stjärnvägar i hennes ådror, visar
de svarta hålen
vilka längtar till uppfyllan av
det är dit berget sänder dem med
helandekristaller
markerna runt de svarta hålen bar
inte grönska
bar minnen av grönska
de lade kristaller in i svarta
hål
ur kristaller
växer
träd
han känner hur berget strömmar
ljus samt värme
känner hur hennes hud ler
pärlande
så är träden där
synliga
träden – urträden står i
stamgärning
och de vilka är med honom samt
han själv ser
luften fyllas av fåglar vilka
förtäljer folken att
urträden åter är synliga
var och en av dem i folken blir
nu
väktare av träd
han lade sig nära
trädet
blicken lyftes in i kronan
grenar
bildades
flätades in i
fiskenät kanske
tankefiskar simmade
fastnade i nätet
nätet skakade ut dem
fria in i
vinden
vackra grönskimrandehav
träd krona
tankefiskar
är
glittrande fjäll
kyssta av solpenslar
bergen glöder i morgonvinden
trädet bär röda pärlor
han blåser maskrosfrön
han blåser ut
blad vikes
ut
omfamnar
ansikten
han ser i
mellan
att mellan är, är
ser hur det skimrar
och i varje detta mellan
andas solskimmerljus
andas månsilverljus
andas värme
han stiger in i mellan
in i intighet
tar emot intighetens öppnade
hjälparögas syn
på hans högra axel sitta
en skalbagge
väktarskalbagge
rullar undan det
vilket ej är
smält
smälter
fjällbäcken porlar
i bakhuvudet ser han röken
vilken steg ur skorstenar
sakta
upphöra
skuggorna skänks ljus
skorstenar är röda
sandstensklippor
i varje spricka stiger bergsrosor
vita fram
frihjordar
betar
harmoni
hymner ljuder
klara
han hör att så sker överallt
av bergets helandestrålar
maskrosor dansar i rotglöd runt
honom
violer fyller hans ögonskog
nässlor växa vid hans
fotvindar
mjuka
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar