marmorådrad hud
frysande
kropp
allt slets itu
sjönk in i berget
så kändes det
i en mörk grotta
det var kommet länge på väg
förundrad förvånad är jag ej
det går inte att leva med all
denna smärta
det går ej att leva utan en hand
i hand
livet slocknar
det är så
i så många dagar
nätter har jag skrubbat min hud
med lera med sand med glas
sökt vara tyst
stilla
försvinna
hur skall jag kunna försvinna
i en värld så myllrande
alltmer började jag frysa
blodet rann ur mig
kanske var jag på väg
att bli
marmor
så kan mina ådror sjunga för dig
den handlösa nynnar i bergets sal
i en grotta fuktig
ögon möter mig
är du jag
är jag du
oavvänt ser de mig
bedömande i kärlek
sannhet strålar i dessa ögon
kan jag möta den blicken
se mig med den blicken
då är allt väl
ögonbäraren
tar min hand
nu är jag förvånad
jag har en hand
ögonbäraren tar min hand
genom en smal springa
ser jag ljus sippra in
mjukt vitt ljus
jag har varit här
förr
ögonbäraren skänker mig viljeork
jag dras mot
dras ut ur grottan av ljuset
ögonbäraren
är med mig
visar mig ett land
fyllt av kärlek
*
himlar är blommande ängder
ädelstensblommor
gnistrandetindrande
utur marker flyga
färgsprakande eldfåglar
männen står i formation av en
båge
hudar skimrar
bronsröda
koppareldsröda
männen skjuter pilar
pilverksfyrverkerier
männen skjuter upp
luften är fylld av rök
rykande krutdofter
var är kvinnorna
kvinnor följer
skådespelet
ansikten är färgskimrande
ädelstenar
kvinnorna rör vid
bågsträngen
väcker dess tonande stämma
sakta seglar
nattsvanar in
skimrande
silverögon
ser
grundtoner
kvinnors fingrar
stillnar
strängen vibrerar mjukt
mjukt in i männens händer
pilregnen
upphör
den uråldriga
nalkas
edra pilregn såg jag
de upplyste himlarna
falnade
snabbt
illa
kvickt
se kom sätt er
här
vid elden
de såg sig om
vilken
eld
elden jag tände
ur mina hjärtögon
låt mig berätta er sagan
sagan om
uppskjutarvinden
i vindarnas grotta
lever en gosse
en tös
en vind av vindar
vanligen brukade vinden
strömmande
följa
rörelsen
utföra sysslorna i ljuslugn
lät sig icke störas
just denna stund i livet
satte denna vind sig under
det stora trädets krona
såg sina göromål
och de växte
och de växte
trädet harklade sig
hur är det med dig i denna stund
du är ju alldeles stilla
har du stigit ur din vackra
rörelse
vinden suckade
det är så mycket
har det blivit mer än du brukar
ja det är ju stora högar med ting
och jag samlar
och jag samlar
kraft
hur jag än samlar
rinner kraften ur mina fingrar
det stora trädet susade
är det så
är det
så
så, så barnet mitt, solfrön
månfrön i ängen
vinden gjorde märkliga saker
plötsligt befann sig en
fönsterruta i luftväggen
nu satt vinden där under det
stora trädet och
såg på allt genom rutan
blev det mindre nu
ja, här innanför är det mindre
skall du fortsätta vara här
innanför denna ruta då
du tror inte att du suddas ut då
jag vet inte jag
nog behöver du luft under
vingarna
vinden satt där utan svar
såg på världen genom glasrutan
fönstret blev allt tätare
det började skymma
så tycktes det
vinden blev allt gråare i huden
det stora trädet
rörde vid vinden
vännen min
du kanske skall öppna fönstret
du behöver luft
vinden grunnade en stund
pillrade upp hakarna
och åter
utföra sysslorna i ljuslugn
lät sig icke störas
av icke är
log in i det stora trädet
vet du, det var inte mer
tack att du skänkte mig ditt stöd
det stora trädet susade i vindens
närhet
tack min
frände att du ser
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar