hur kan vi dela
minnen av liv
då allas våra minnen är
egenegendom
i mitten är
sannhetens minne
däri andas förlåtelsen
bejakelsen
frågar du hur
mina minnen kanske är svarta
du kanske ser de vilka var runt
mig i ljus
så kan du bli den vilken…
balans är ett vackert ord
moder min moder
i regnbågsdalen
du gav och du ger mina ögon
färgerna jag målar med mina fingrar
och här står jag inför
pansarväggen
den reser sig iskall
hård
se dotter
hur väggen skingras
väggen är skira mjuka fjädermoln
gå igenom pansargördeln vilken är
lindad runt dina ögon
upplev vinden
vindens mjuka smekning
jag står inför denna pansarvägg
i den stunden är min känsla att
den är pansarhård
ogenombrytbar
jag tar ett steg samt känner
väggen lösas
den är dimma
eller kanske mjuka slöjor
spindelvävstunna
jag går in i dimman
kommer ut
eller in i
skimrandegryning
i den andra dagen av den tredje
såg hon
är det eldflugor
eldgnistor
salamanderögon
i den andra dagen av den tredje
synes eldar tändas
eldar vakna sträcka sig är
vidsträckta lemmar
solglödsslöjor
loja katter
spinnande gryningsgarn
stämmor höres stiga sjunka stiga
luften värmes och det hon ser
förundrar henne storligen
hon står med en hand med sand
sanden rinner glödande genom
fingrar
är du förebud
hon ser bergen flyta
segla med eldhav
de säger min hud är stelnad
fast är huden
du såg pansarväggen
var den är den hård
bergen seglar ty jag är form samt
ickeform
jag är liv
rörelse
nu
eldhav
tag denna hand med sand
kasta mig in i vinden
se jag flyger
är
molnfärdare
sanden glittrar
tusenskönors ögon
stämmor höres
förenas i vävandetoner
och med dem synes bergen dansa
synes bergen breda ut oändligvida
vingar
och fåglar omfamnar
det vaknande
barnet
i en vemodsskopa i sjöögas grund
seglar barnet dröm utan stötar
sjööga bär grunden. skopan är av
masur, kudden är av näver, mjuk mossa är underlag, täcket är ängsulls
himlamoln.
barnet seglar i stjärnsläckt
natt. räds icke natten vilar i rosenkindad sömn.
ögon följer vakar.
vemodsskopan är hennes händer,
håller dig vackra barn
barnet står framför. ja – vad är
det. hör vatten porla. blad, grenar, ormbunkar är draperade i skönhet. glider
undan.
bergsväggen reser sig hög.
skrovlig ådrig full av ålder.
sakta vidgas strimman, månstrimman.
vem är du, vem är du vilken står
vid dörren.
jag har förts hit av omsorgsvinden
min bön är; låt mig komma in.
bergsväktare tillåter dörren
öppnas
barnet stiger in
med ens
genom detta skimrar bergets
väggar vilka är av glas i det upplysta mörkret. först en strimma så
gryningsskimmer, vaknande väckandestund, ljuset växer.
ve modet
är ett korn
ett glömkorn
plantera kornet i en vacker
såhand
se kornets blomning
modets blomma
så gör barnet
så följer barnet rådet
du ledde mig hit
ser sig om och märker att in är
ut
hand i handom vandrar berget
barnet, barnet berget och ansiktet
ansiktet sköljs av nåd av
välsignelse
nu
strålar
nattens
stjärnvägar
klara
vem är du då
vem jag är
jag är ditt vittne
ditt hjärtas röst
så är vi
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar