moder
moder min moder i regnbågsdalen
du gav
du ger
mina ögon
färgerna
du gav du ger mina ögon
färgerna jag målar med mina
fingrar
här står jag
här står jag inför
pansarväggen
dotter se
se dotter hur väggen skingras
gå igenom
pansargördeln
upplev vindens
mjuka
smekning
*
in anno månbegynnelsens
timastigan
hördes
mjuka
höres mjuka steg
fötter vilandes i dynor
fyllda
av dun
av sand
av gräs
av tagel
av
fotsteg
planterar kornen fyllda av
närvaro stegen
ja, vad äro dessa steg
strömmar
strömmar från ovanom nedanom
ur hjärtsprång
spång
spången är lagd över bron till
skogens
innandöme
spång
språng
dessa språng är ultrarapidisk
närvaro;
vari varje del är helhetssonater
i anno
månbegynnelsens gryningsfingrar
syntes de vandra
stegbärare
svarare
finnare
skrudade är dessa i kroppar
av hud av skönhet
nu
komna i
ålder
iålder
av urålder
intet bekom dem förbi
intet passerade dem oberörda
allt andas dessa in
en av dessa stannar vid källan
däri källor mötas
däri källor knyta
gyllenbandssilver samman
däri allt kan framstiga
utan
förbehåll
hon den uråldersvisa
sitter där och väver
väver i vävram utan karmar utan
trådar
ändå
ändå strömmar bilder oavbrutna
vidare
vidare
vidare
då och då lyfter hon en silverkanna
ur bröstet
vattnar det stora trädets rötter
i de stunderna andas marken
skimmerröd
och rotbarnen höres dricka
törsten ur
med ens skimrar smaragdgräs
ett vackertäcke över rötterna
hon nynnar nu vilosömn in i
rotbarnens ögondjup
han
en av dessa iakttager henne
närmar sig sakteliga
se välkomnad vandrare
väntad är du
dina steg doftar
är mjukgoda
hon sveper med handen
han ser
ett
barn
han ser nu ett barn sitta där vid
trädet helt nära
barnet leker med kulor av intet
så skimrande vackra
säg mig visdomsbärare
du vilken vakar med vägarna
modersvägarnas strömmar
vilket är detta barn
barnet är
ditt hjärta
inväntar dina sånger
så stäm lyran du bär med dig
nynna mjukt ängderna
bergen
ja
det mjuka det hårda
allt det vilket är och icke är
sjung för barnet
barnen
hennes skönhets
oändliga
vandring
endast så kan du veta
det hennes kropp
det din kropp
är
*
jag befinner mig i ett mörkt
slutet rum
jag har valt det
jag befinner mig i en mörk skog
min vilja är att gång på gång
gång efter annan
återuppleva nyföddsögonblicket
sluter ögon
mörker
mörker
öppnar ögon
kisar
tar emot ljus
skogen jag vandrar i är mörk
stjärnor är kupade i händer
lyfter sakta blicken ser
ljusglimtar
så finner jag
så visar skogen vägen
ut
eller kan
ske
det är
in
sannhet är att genomborras av
sannhetens pil
från huvud ned till
genom fötter i fötter
av hjärtats svar brister
barriären
insiktens ljus upplyser dig
att lämna den
”förborgade”/inlästa kunskapen vilken kan tyckas tryggsäker är ett äventyr
äventyr; barn lever i ständiga
äventyr i tillit till
till lit
lita till
äventyr är att i tillit stiga in
i mörkret
upptäcka stjärnor tändas
det är riskfyllt att inse;
jag måste veta det hjärtat viskar
– det är ej fördolt
jo – det är gömt i det att jag
inte vågar släppa säkerhetslåset vilket gör mig fattig
förborgen kan vara de bilder
sinnet – det oskolade sinnet har gjort: blädderkorten, blädderblocket; den
egentliga borgen är i ditt hjärta
den borgar till äventyr, ett
äventyr en äventyrsstig ej med garans, garanterad säkerhet, finns inte några
säkerhetslinor alls. garanterade är risker för se borgen den har gångar har
prång där du kan gå vilse, kurragömma, vindbryggan ansätts, murar rasar, du
anfalls – vilket äventyr; faror, uppoffringar vilket hjärtat gläds med dig för
och av just detta ”sökande” öppnande växer du.
av osäkerheten växer du – skärps
dina sinnen.
det erfordras modvilja att stiga
in i det ej självklara. du antar i kärlek det så kallade okändas utmaning
det skänker dig i ”slutändan”
säker grund – sanntrygghet
de – äventyren upphör ej.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar