i ett land vilket av mången
kanske benämns vara mellanlandet,
mellanriket,
däri lever skirljusen.
det vilket blir
i skuggornas upplysta.
du kan se detta;
skuggor vandrar viskande sägs det
osaliga sägs det.
vem frågar skuggorna vad de
viskar
vem frågar skuggorna varför de är
osaliga.
osalig är den vilken ej innehar
ro
i det de är hemlösa
hemlösta
stadda utan hem.
och vad är det skuggorna viskar
skuggor viskar;
se mig i ditt ljus i din värme
du kan se skuggorna flimra där i
lövverket.
skuggorna är ej mätarlarver är ej
gnagare
kanske stundtals är de
en hackspett vilken knackar på
ibland händer det sig att
skuggorna samlas till rådslag.
i de stunderna sitta skuggor i
ring runt elden
en ring av
svarta indigorosor
en ring av
glödande kol
så stark är deras
skuggornas längtan
i den rent fysiska gestalten
finns lövverk
finns mellanrum vari tusensolar
lever
se hur de rör vid skuggorna
se hur dessa upplöses eller
dricks av bladen.
skuggorna dricker solljusklanger
så länge har skuggorna törstat
skuggorna dricker
ej girigt
om så vore
vore det av godo ty de är
uttorkade brunnar
släckta av
ohörsamhet.
kupa dina händer till en boll
upplev fyllnaden i dem
du håller skirljus i dina händer
och visst kan vi säga att detta
är inuti;
det visar dig vad detta
mellanland
mellanrike
är.
vinden flyr ej
varför flyr du
människovandrare
vad döljer du
vad finns att dölja
fred kan du ej kämpa för
kämpar du stiger krig fram
först smygande så stiger det fram
så rusar det fram
så skenar det fram
fred kan du endast vara
fred kan endast vara
i det att du; fred kan du endast
vara
genom den du är
kärlek kan du ej kämpa för
kärleken är ej krigisk
kärlek är ett tillstånd av evig
fred, i den du är genom den du är
och vill du ändå kämpa fråga dig;
din kämpe
vem kämpen är
är kämpen fred är kämpen kärlek
vad springer fram ur kämpen
en källa eller krig
kämpe
krigsherre eller vapennedläggelse
jag är fullt medveten i att kämpa
kan ha en mångfaldsinnebörd.
se vindarna leka
visst leker vindarna i allvar
dock ej i negations
allvarstyngda.
vindarna leker allvar
vindarna är
maskrosdunen
ljusbud
ryck mig ej upp
ur jordens törstande mull
svara till barnet inom dig
vilket ej lämnade dig
barnet
är
i
lekfullhet
lekfylldhet
i barnet andas ej rädsla för det
så kallade okända.
säger du jo – visst har barnet rädsla rädslor.
jag svara dig; ja, då dessa
manats in i dem, pålagts, ”lärts” genom orden: akta dig med skrämselögon samt
skrämselstämma av den vuxne en gång barn
nu gömt barn
visst finns den det allvarsamma
läs dock
all
var
samma
eller varför inte
all
var
samhet
tillått dig, ditt ansikte leendet
– fjärilsljusets lätta beröring, ända tills du upplever dina ögon ljushöljande
fortsätt le ända tills du är en
skrattande måne i nattoceanen där egentligen ljusen andas
i din fulla medvetenhet.
ja – det är allvar
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar