lyssna till växternas blad
kyssta av änglar
*
*
*
allt och alla är fullkomliga
ja - det går att säga; vandrar
fullkomlighetens väg
vilket är att se det fullkomnades
urgrund
kalla detta paradis
kalla detta frid
kalla detta fred
kalla detta gryningsljus
eller skymningsljus
det är en upplevelse, ett ljus
vilket ej skär
ej skär din själ och ej heller
dina ögon
kanske
regnbågens skimrande sagostämning
*
*
*
det sitter en varg
högt upp på den månbelysta
bergsklippan
vargen är ej grå
var en gång grå
vargen är ej svart
var en gång svart
vargen är vit
sprungen ur grånad
sprungen ur nattskärpa
vargen ser
rök flimrande
sippra ur rökgångar
timmerhus
lagda
fyrkanter
jag undrar
ser de
stjärndiagonalerna
i timmerhus med gärdsgårdsprägel
dessa kom
med vajande skepp
över slätterna
seglen var böjda
vita
tunnlar
lufttunnlar
sammandragna i bak
kanske var de drakar
nej vagnar var det visst
vajande karavaner
skepp
över slätternas böljande gräshav
skavde in djupa hjulspår
markerna kved ej
de följde
vägen
i lyssnan
i frifolken kunde en anings
rädsla svagt höras
flimrande
hjärtljud
det dessa befarade skedde
markerna kved av det blod vilket
spilldes
det vilket bjudes i överflöd
är icke ens det räcker till allom
varför vill den vita huden äga
varför skövlar de
varför sargar de
de frågan stillas i den stund
hjärtfloden tillåts tala
tillåts röra vid deras förvirrade
sinnen
vagnarna var dragna av hästar
vargen hade upplevt hästarnas
dragarnas undran;
varför drar de så hårt i selarna
varför håller de seltygen så hårt
tummarna så hårt
varför viner piskan snärtar hårt
våra manker våra länder
varför tummar de på allhetens
band och varför skor de våra hovar
vi sargar markerna river upp damm
det vilket lagt sig till ro
vi kan ej längre uppleva jordens sång, vi kan
ej leda dem till deras hemman
våra egna steg skär i våra i våra
öron hjärtöron
så hårda så okänsliga är
hovstegen vordna
vargen hade sänt hästarna bilder
till levnad
hästarna tog andningslättade emot
in gåvan
och vargen upplevde hästarnas
lättnad
välvilligt andades de samman
vargen viskade till människorna;
än har ni lång väg kvar
att lyssna in de fria viddernas
ackord
att stämma edra instrument
nycklarna
är lagda i jordens
kristallregns
ådror
vargen såg begynnelsefolkens
rörelse
såg rök flimra ur tipis rökgångar
röken de sänder är av samma slag
ändå är doften här
närmrelevande
bringar mig frid
vargen såg hästarna vandra fria
utan grimmor tyglar skor
bundna var de ej
av egen vilja blev de kvar
människorna
och hästarna var här ett
stämningen den hela var enhet i
allt med allt
hästarna vandrade fria i det höga
gräset
dessa folk hade fångat hästarna
och ändock ej fångat dem
de levde helt enkelt tillsammans
lystrandes till varandras behov
de oroades nu av vibrationerna i
marken
vem var det vilken skakade
markerna om
de oroades av selarnas klirrande
kedjor betsel
av ljuden dessa drog med sig
de upplevde sina fränders
stundtals smärtrop
i de stunder piskan ven
de upplevde doften de sände
kunde genom den
se de uppspärrade näsborrarna
de vidgade ögonen
samtidigt hörde de stämman;
vargen hade sänt hästarna bilder
till levnad
hästarna tog andningslättade emot
in gåvan
så återfann de sitt lugn
och vargen upplevde hästarnas
lättnad
välvilligt andades de samman
vargen vakade med dem alla
han såg de nykomna bygga
timmerhus
de frågade j trädfolken till råds
de förtalte ej trädfolken sina
göranden
lade ej fram sina behov
han såg de nykomna bygga stängsel
trädens smärta genomfor honom
ty de frågade ej skogen
frågade ej träden
tältfolken
frifolken levde med vargens
vägledande stämma
nu kom dagar i vilka vargen
tvingades fly
de vita hudarna beskyllde vargen
för rivna djur
de mötte aldrig vargens ögon
de brukade smällande gevär
med långa avstånd till
vargen sökte nå dem
frifolken sökte nå dem
de hörde ej
och jordens sång blandades med
tårar
vindens moder viskar stilla
det skall komma stunder då de talar
hjärtats ord
då skall jorden stråla
och de skall se den vita vargen
vaka med deras stigar
i den visdoms kärlek
vargen alltid bär
*
de gamla hantverken
är mästarvägar
lärjungevägar
lär av
ljungens
röst
höra
honungsbin
andas
nektar
sånger
hantverk;
jag har vandrat
vägen
jag har sett
blå irisfält
hört
blåklockorna
ljuda
därför kan jag ana
verkens
behov
av goda verktyg
hantverken är icke hantgörare,
dessa vilka utför dem känner in jordens röst
dessa vilka utför dem är
verktygen är redskapen
dessa
är
makare
båtmakare
hattmakare
klädmakare
brödmakare
och så vidare
de är makare
makar undan tyngderna ur ögon
så att hjärtskogars sånger kan
höras
astronomi
har lagt strålar – perspektivets
förenande punkter i människovardandet
där dessa punkter förenas
framträder kroppen; anatomi
ljuda dessa båda ord
de innehar en vacker andning
astronomi
har lagt strålar – perspektivets
förenande punkter i människovardandet
där dessa punkter förenas
framträder kroppen; anatomi
så andas vinden allt kroppsligt
osynliggörs vilket alltid är synligt
regnbågen är en cirkel förenande
det vilket uttalas åtskilt
så är livsvägen broar, broar är
cirklar förenande det vilket uttalas åtskilt
himmel och jord - jord och himmel
astronomi
anatomi
meridianer
*
(fullkomlighet)
allt och alla är fullkomliga
ja - det går att säga; vandrar
fullkomlighetens väg
vilket är att se det fullkomnades
urgrund
kalla detta paradis
kalla detta frid
kalla detta fred
kalla detta gryningsljus
eller skymningsljus
det är en upplevelse, ett ljus
vilket ej skär
ej skär din själ och ej heller
dina ögon
kanske
regnbågens skimrande sagostämning
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar