tröghet är icke lättflyktig
lättflyktig är icke trög
säger du trög
kanske du ser en hindrande seg
massa framför dig
kanske du ser en sengångare
hur kan du veta att sengångaren
är trög
för att rörelsen är saktfärdig
kanske är det
just så
för att du skall se rörelsens
detaljrikedom
så ofta sägs det bland annat att
drakar ej finns
hur kan det sägas så
kanske drakarna finns i allra
högsta grad
kanske drog de sig undan på grund
av människans oförstående inblick
kanske drog de sig helt enkelt
undan striderna
betänk att det har ”stigit fram”
folk ur urskogar – i platser vilka på kartan varit obebodda
just i utforskandet av dessa
platser har urfolk plötsligt ”stötts på”.
det finns enskilda själar vilka i
kriget gömde sig i grottor – skyddade platser
skyttevärn
de trodde kriget fortsatte
efter många år
steg de plötsligt fram
vem kan säga att det och det ej
finns
det kanske finns – de valde det
undanskymda ty de önskade leva i frid.
trög är icke lättflyktig
lättflyktig är ej trög
kanske det trögflytande just är
för att livets detaljrikedom skall ses
uppenbaras – den trögtänkte
kanske befinner sig i hjärtdalen
döm icke det trögflytande
kanske det trögflytande är
tröskeln
tröskeln vilken får dig att lyfta
foten
trösklar kan vara avpassade
kan vara mer eller mindre plana
trösklar
gör dig ofta trögflytande
tröskeln kan också vara den
vilken skänker dig strimman av ljus
mellan dörrens nederkant
och ditt fotfäste
i mellan andas tomheten
den fyllda tomheten
den är ej lättflyktig
den är trög
för att du skall kunna uppleva
tingens skönhet
*
det följer en stig
ut ur hagen med de slipade
stenarna
slipade likt huggtänder
huggklor
vem har åsamkat oss detta
vi upplever din smärta i dina
handgemäng
låt oss trösta dig
höra din saga
låt oss se dropparna av
rödsolsguld
låt oss
lyfta dem ur svärtade
skalbordningar
förtöj dig icke i detta
låt oss röra vid smärtans
strängar
varligt
det stenarna hör är ett väsande
morrande
något vrider sig i kramp
det följer en stig
ur hagen med de slipade stenarna
de slipade icke sig själva
de slipades till huggtänder
huggklor
detta var ej stenarnas vilja
och de vilka levde inom flyttade
ty de kunde ej uthärda smärtan
vilken åsamkades vandringsfolken
ej heller kunde de genom att
bliva kvar mjukgöra de filade sargytorna
de insåg att det enda vilket var
var att flytta
stiga ur
samt omfamna utan att röra
sakta närma sig
vad det nu var
de visste ej hur det kom sig
eftersom detta något valde
tigandet
detta något bet hårt om läpparnas
bågar
detta något
andades rosslande tungt hårt
ändå med så mycken instängd
vällande smärta
var är din tagg
vem rispade dig så svårt
stenarna visste ej hur detta kom
sig
det hade börjat med underliga ljud
vilka de aldrig förr hade hört
i förstone kände de ej av
vad det var
det kom dock stunder då dessa
ljud stegrades
likt piskade dragare
hela stenarnas inre skärptes
och så en dag eller var det natt
i en stund av alla stunders
upplevde de smärtan av att leva i
det de ej var
det hände också att detta vad det
nu var
nådde in till pulpan
inte till var och en
så utstuderat var det icke
mer på måfå
det hände också att detta vad det
nu var
nådde in till pulpan
inte till var och en av dem alla
här
och
var
ilningen upplevde de alla
det var ofrånkomligt ty de levde
så nära varandra
i förbundenhet
så talade gudomsvinden i
begynnelsen
och alltid vidare i pendelns
mjuka rörelse
och detta vilket var är i är och
var i var
ilningen upplevde de alla
de såg också däri skymten av
detta vad det var
märkligt
det
ser ut
som
som
det liknar
sanden
sanden vi en gång kom ur
vi minns öknarnas mjuka vågor
hur vindarna skrittade in
travade
galopperade
danserna runt eldarna
bjällrorna
kamelernas vaggande
pyramidernas resanden
sfinxernas vida blickar
sorgetågen
hur allt tystnade
oaser vilka gömdes
lerkrukor vilka gömdes
stormarna vilka drog in
vindarna vilka virvlade
hur åsktrumman ljöd
hur blixtarna dansade
vi rördes upp
ur sanden gryta
virvlande sandmoln
fördes över genom i till för
skogar dalar slätter
här kom vi
till
och nu
det
ser
ut
liknar sanden vi en gång kom ur
ändå är det ej så
det smakar, smakar
smaken liknar ådrorna i vårt
ursprung
i våra bergsinren
ändå
är det
ej
så
stenfolken upplevde en enorm
vrede i tingestens rörelse
vrede ur ohanterad ohanterlig
smärta
det steg lukter ej dofter ur
lukter vilka fick dem att dra sig
undan
dra sig samman
stenarna höll rådslag
en dag hörde de en röst
vem har filat dessa stenar
in i dessa former
bry dig inte om det du
så svarade en vred röst
vriden
förvriden
röst
det vilket en gång var en röst
visst må jag bry mig
jag hör stenarna sörja och mina
fötter gives sår
hovar trampdynor vilka här
passerar sargas
så maka dig undan då
låt mig vara ifred
så må det ske sade frågerösten
med en doft de kunde andas
den rösten följde den stig
de lyckades bereda
därefter flyttade stenfolken för
att kunna hela
det vreden var
för att kunna hela det vreden
ställt till med
och så
skedde det
i
är
*
vid strandkanten sitter en
människoblomma
många blad har fallit
seglar med havets andning
himlar är mjuka
sammetshänder
träden doppar rötter
fingrar
ådror i vattens
rörelse
fiskar simmar
kvicka ilpilar under vattnet
pilen där i uddens lummiga
grönska
sveper med sitt långa hår
tärnor svävar i cirklar
en båt med årtag strömmar förbi i
synkanalen
tvenne kanoter
stillheten är en mantel
säregna moln sveper in
ej skyndsamt
sakta
vad är säreget
molnen doppar rötter
fingrar
ådror i jordrörelser
plötsligt drar vindar in ur detta
moln
isande
havet är ett vitskummande svall
havets hud knottras
vita gäss stiger upp ur under
människoblomman huttrar
ser molnen
ser hur möten kan vara
så ofta möts de
möter de varandra med mörka
molnansikten
av detta dömer de varandra
till åskas
blixtars
dans
viskar undergång
nedslag
det vilar ej respekt i detta
vi kom till denna sfär med
respektjord i våra händer
varför vårdar vi ej denna
jordbelivelsegåva
ömsesidig respekt gör vägen
blomstrande
hon ser sina fallna molnblad
guppa likt båtar
droppar faller
båtar
blombladsbåtar bär
tinderdroppar i färdande
strandmöten
molnen skingras
vattnet är en spegel i lugn
vördnad
respekt
jag möter dig i den du är
däri andas ej skiljaktigheter
engagemang i ditt liv samt vara i
det gemensammas bästa
för allt ocj i alltets krets
värdigmötande
händer
kanske dina händer
dina fötter är brända av nedslag
av smärtmöten
av rivsår
av slag
brännskador
helas genom vad
träden doppar
molnet doppar
rötter fingrar ådror i havet
sol vindar måne stjärnor
andning
se
dina händer i öppnat ljus
tag emot helandebladen
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar