den 18 juli 2012

växterna helt nära marken

lyfter ansikten i trädens lummiga

solbelysta salar

i nätterna höres moder måne

spela

med taktila

fingrar

klangdroppar

silverne

landar

i sömnögon

drömmar strömmar

i tysthaven andas

trädens rötter

säg oss

vad är rötter

flätade vackra korgar

flätade bärandehänder

i ständigt utbyte av givande tagandepuls

skulle vi breda ut våra rötter på ett ark

skulle det kanske ses vara en vägkarta

en skattkarta

och våra rötter höljer er

är vaggans trygga famn

och våra rötter är ådror

därav är vi fästade samt icke fästade

och våra kronor höljer er

så är ni

i cirkeln

ja vi är växter över växter

utan att stå på

utan att sätta oss över

genom andningen

är vi allt

innan vi insteg

gavs vi det ädla sinnet

det ädla

är

det rena

vi är många

vi är ett

så är träden

väktarsalar

talar

ordens ursprung

så är allt

ett

lyssna till växternas blad

kyssta av

änglar

och skogen följde vägen

och skogen följer vägen

i det tidens ärs

ursprung

fanns ej strider

striderna kom i och med att de med spetsar

började repa upp väven

floden såg

floden upplevde väven darra

floden sökte visa dem

stidens

förlopp

med fasa såg de repande

floden svepa stora

klippblock med

hörde de flodens upprörda stämma

floden rörde aldrig deras stigar

ändå

glömde de

kanske andades de repande

ut allt för snabbt

vargen lämnade dem ej

väktarvargen

följde deras stigar

de kunde ej se

väktarvargens vitskimrande silverstrån

moder måne lade en skir slöja över bergsporten

till de ögon vilka var fyllda av jakt var denna slöja för lagd. detta för att de ej lättvindligt skulle se

slöjan låg till den stund det – det – slaget av jakt släcktes hos dem.

hon inväntade ordlydelsen av jakt; jag andas kärlek till

i den stunden lyftes slöjan

brast hinnan

och deras ögon var

nyfödda

det var så att vargen den vita

aldrig lämnade dem

detta berg var vargens vakandeberg

detta visste frifolken ty de hörde vargen tala visdomsorden

och vindens

döttrar

bar orden till dem

i vackra

skålar

spunna av

sidene

tråd

detta skedde i var gryning

gryningsfjärilar

breder

ut

vingar

omfamnandes

solen

i bön till

vardande

och folken hälsade morgonbladens ankomst

i den stunden höjde de skålarna

de drack visdomsorden

följde dem i samklang

frifolken hade kommit till insikten att det bästa var att låta vithudarna tro sig om att vara styrande, dessa hörde det vithudarna ej ville höra. frifolken hörde vargens ord;

än har ni lång väg kvar

att lyssna in

de fria slätternas ackord

innan ni kan omfamna

solen med edra ögon

intill den dagen

skall solen skölja edra ögon

edra brunnar

i det vita ljusets vingar

och ni skall andas in doften

av morgonregnens friskhet

frifolken hade dragit sig in i skogarna sedan bufflarna skövlats

ett fåtal bufflar hade överlevt slagfälten och följt frifolken in i skogarna

så också bävrarna, djur vilka gav av sin värme höljande

fåglar väsen vilka talar ur hennes röst

i nätterna samlas de runt

berättareldars glöd

i nätterna färgas deras ansikten röda av

hjärtsolens värmandeord

röken stiger

böljar i dimstråk

stundtals kan vandrare

i strimmor av vakenhet

höra

strängar

ljuda

och skogen slöt sig runt dem

dessa blev väktare över hennes hjärtord

vem skulle vithudarna nu strida med

strida mot

bekämpa

de vitas strider blev

mellan

mot

varandra

de började strida mot varandra om

landfästen

de skriade

äga

såg ej ordets sanna betydelse

vilket övergår allt förstånd

äga; älska gudomens allhet

alltmer utarmades deras händer

de kom att leva i det armod de sökte fly

sakta inser de det – det – de hör

från en avlägsen helt nära stämma

ty vargen fortfor

sända bilder till levnad

vindens moder viskar stilla

det skall komma stunder då de talar hjärtats ord

då skall jorden stråla

och de skall se den vita vargen vaka med deras stigar

i den visdoms kärlek

vargen alltid bär

detta sker

nu

*

mått – full – het

den förblindade stotheten

med den förmörkade luften vars inre skriar i tornadons

tornets upp och nedvända illusionsgestalt

den förblindade stoltheten vrider

händer

vrider om verkligheten

likt en skurtrasa

söndersliter

sina mjuka stigar

de kryper under marken

i

väntan

den förblindade stoltheten bygger torn allt högre

se

träden

doppa

rötterna i havet

från klippans hällar

tornen glömde stoltheten giva rötter

hur skall tornen stå kvar i det stormarna landar, i det kvarnarna mal sönder tornen de stelbyggda.

vindar viner

skyfall virvlar

regnmantlar smäller i vinden

vak upp – vak upp

stoltheten förbannar

vind

hav

mörkret faller

över

stoltheten ser

tornen

falla

öronbedövande

stoltheten ser

tornfalkar

flyga

ur

stenar

mörkret knäpper upp manteln

ridån med förgylldas tofsar glider isär

det glömda landet

uppstiger

stoltheten andas i uppenbarandet av;

jag är stolt i den vi är

intet förmår jag allena intet förmår jag utan allhetens kärleks vilja

vinden stannar vid stolthetens sida

såren gav dig skorpor, du kom att förlita dig på dig själv, allt annat gjorde för ont.

det svåraste är många gånger att ta emot, du band de händerna allt för hårt. tornet du byggde; visst var det vackert ändock skuggat, ostabilt ty medföljande var det ej snarare stelopererat. många skyskrapor har byggts, har rasat ty de, byggherrarna förbisåg rörelsen – ett visst mått av rörelse. de förbisåg grundstenens oktav. stoltheten är vacker i hjärtats länder så är det.

ser du hagarna med betesdjuren, fälten vidderna slätterna med betesdjuren, ser du hur lugnt de betar hur de idisslar, smälter det inhämtade, det andas ett moln av hängivenhet av hängiven tacksamhet. flugor surrar, bromsar skriar – lugnt viftar de på svansen eller lyfter en klöv.

ser du myrornas pärlband hur de städar bort det vilket ej är tiull nhyta.

vi kom ej till förstörelse

vi kom för att giva dig gryningssolen i dina händer

vi kom för att giva dig

månvindens vita pärlband

räds ej

dina

bara fötter

din

nakna

hud

du är nu

svag

du är nu

utmattad

vi bjuder dig

måndroppar

ur

källans

väktarsalar

oh människa

i ditt människovardande

minns att det finns en grundorsak i allt

förlåt det du ej såg

se grundorsaken

oktavens

klang

följ vägern

gå vidare

minns centrum

hur centrum vidgar sig i ringar

genom ringar

stenen faller i centrum

vattnet sjunker samt stiger

ringarna når

ser du de betande djuren

ringarna når periferin

stranden

ser

myllerrörelsen

vilken förorsakade skadan

förorsakade smärtan

ringarna

för det till centrum

ser du betesdjuren

smälter detta

ser du myrornas pärlband

och havet är

en stilla spegel

en blank spegel

av din själs

lugn

minns att detta ej sker medan du knäpper med fingrarna

det är en läkandeprocess,

ibland är ditt behov att idissla länge – det är kanske svårsmält föda

oh människa i ditt människovardande

vi kommer ej till förstörelse

vi kommer till helhetens läkelse

läkelsevindar är vi

läkandevindar

ni har så länge varit på väg att drunkna i er uppblåsthet

det är ju så att det slaget av torn blir förr eller senare svampar inte skogens gull, mer bilden av tvättsvampar, vilka dricker suger åt sig allt det de finner behag i

behag är icke att likna vid behov

blåsfisken är en god anrättning med erfarenhetens kock – annars kan det bli en giftig måltid. med en erfarenhetens kock vid spisen en god anrättning – där – därmed – där av är denna fisk helandegivare.