vad säger dig vinden
vindarna
vilka satt i grottan
knypplade med stenar
färdvägens
kartnålar
hummade
grunnade
molnhimlar
himlade med ögon bak slöjor av
silvervitas
skirblå
aning
vad månne de göra
vad månne de till
susar träden ännu stilla
vindarna
kisar först ut genom grottans
rundel
en vind sticker upp ett finger
manar väder att linda sig runt
fukt
torka
sol måne
ahum
sade den vinden
nästa vind
stack ut ett finger
höjder
sänker
ahum
sade den vinden
nästa vind
stack ut ett finger
önskningar
drömmar
ahum
sade den vinden
nästa vind
stack ut ett finger
samfällt
ahum
sade den vinden
det är nog lättast att stanna här
hördes vindarna mumla
det är för mycket hinder vi
kommer bara att krascha
vadan detta mumlade berget har ni
mist det ni är
och var miste ni det – skojar ni
med oss alla
inte alls
inte alls
vi har blivit smittade av
kraschlandningstankarna
inte en ide att ens börja
det blir krasch i alla fall
berget viftade på tårna
kittlade vindarna vilka sökte dra
täcket över sig
gång på gång på gång
det här går inte vi måste ut
så skuttade vindarna upp
stannade en stund på avsatsen
insatsen
påsatsen
tröskeln till intet
så bar det av
vindarna for i vida cirklar
träden susade
svävade med
ja, träden stod still det var kan
ske mer ett vajande
havet brusade med vitskrudade
vågtoppar
människorna började fly
ack vilka vindar
vi är inte kalla i alla fall
se vad vi visar er
följ oss
och vindarna sökte lyfta hela
marktäcket
gav de upp
nej oh nej
de fnittrade i lekandeövande och
lyfte flikarna igen
människorna
fylldes av ännu mera flykt
vindarna log
inte tror ni väl det
vi visar er bara att kraschen
inte är det ni tror
vi satt också i kammaren och
planerade hit och dit
så kom vi ut och vad var de
planerna då till nytta
jo – till nytta var de – vi
begrundade allt nogsamt och planerna finns med
dock ej bara planerna – hänsynen
finns med
vi lyssnar
vi avväger
uppfinnare skruvar
sätter samman i all oändlighet
så i en stund av intet klarnar
ljuset och det fungerar
djupt i ditt inre andas
hjärtskogen
uppfyll
hjärtats
drömmar
det skänker själen
till freds ställelse
vad säger dig vinden
*
näcken
näckrosor
i glädje
finner vattenströmmar
vägen ur
berget
upp ur jordens yta
det var en gång en droppe
en droppe flera droppar
regndroppar
vilka föll
föll
föll
gropen blev större
större
dropparna krafsade litegrann med
nagel
en liten skåra blev
rännilen strömmade porlade
ökade i styrka
blev en bäck blev en å
blev en rännil
slingrade ringlade under rötter
under yta
nosade vägen
och nu
i glädje
finner vattenströmmar
vägen ur
berget
upp ur jordens yta
vattenströmmar virvlar runt
stenar
virvlar
forsar
är en fors
i forsen sitter näcken
ömt håller han felan
varsamt för han stråken
toner skapar blad
vattenblads
drömmar
forsen saktar virveldansen
i marken finns en skål
forsen vilar ut i sjön
i sjön med de röda näckrosorna
säg mig
varför heter det näcken
och varför heter det näck rosor
kanske är dessa rosor nakna
i innebörden av renhetens ros
doften
doft
essentiell
allt har en fråga
allt har ett svar
allt har en mening
meningen
har
allt
*
det synes vara horisontens linje
sälarna
simmar i virvlande glans
sjöhästar betar i det gröna
havsgräset
sälen bugar inför strimman
strået
strömmar till dig
detta är en gåva till dig
se hur strået
lindar en ring runt din handled
silverne ring
med guldbroderade rosor
det synes
vara
horisontens linje
en strimma
hon frågar
hon vilken vandrar med parasollet
uppfällt
rabarberbladet
i regnskogens vibrerande
tonmantel
vandrar en kvinna
hon bär ett parasoll
givet av monstera
genom bladen
minns hon
ljusstrimmorna
ljusvrårna
i mörkret
hon frågar
hon vilken vandrar med parasollet
uppfällt
är detta linan jag skall utföra
min balans på
tärnorna i pilarnas kronor
vilka kammar
reder ut
pilarnas långa
hår
med kamnäbbar
lyssnar till frågan
så kan det vara
i det balanskonst är
din
vilja
så är det
nynnar vattenliljorna mjukt
så kan det vara i det balanskonst
är din vilja
trollsländan
dagsländan
nattsländan
fesländan
spann tråden
trenne är deras sländfingrar
snurra
snurra slända min
spinn tråden
lång och fin
spindelmor
fäste tråden
så den bär
dig väl
vad
händer
om
om jag faller i vattnet
jag bär dig strömmar havets röst
mina händer äro vattenblad
du faller ej
då går du utmed vattenvägen
den bär dig
därmed steg hon upp på tråden
fann balansen
och balansen fann henne
ty tråden var hennes
sekvensen blinkade
horisontens strimma
detta strå av skimmer
flimmer var där likt en kant
likt ett slut
det kan det ej vara
sade han
vilken stod på strandens ebb
och inväntade floden
han lyfte snäckan mjukt till
läpparna
andades och toner flöt ut
och strimman böjer sin linje
strimman böjer linjen
han står i cirkeln
av det horisonten är
floden är kommen
hon hör snäckan ljuda
snäcka är det ej
valarna är det
valarna sjunger hennes ankomst
till
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar