ställ dig djupt in i skogen
invänta
orden
invänta din instig
sätt dig vid stenen
invänta
orden
invänta din instig
upplev hur din syn vidgas
du är ett med
det du inväntar
tysta milt tjatterfloden i dina
vindlingar
alltför många hinder är lagda där
tillåt bävrarna bygga flödesdammar
lyssna till sången vilken stiger
från ditt hjärta
du bär en dröm
invänta drömvågen
den våg vilken reser sig i havet
räds icke styrkan höjden rörelsen
följ vågen
du har väntat
drömt den vågen
du är
säger du att skogen är skog
att stenar ej kan tala
att stenar är stenar
punkt och slut
jag säger
sätt dig invid stenen
invänta orden
stenen är en ros vilken sakta
inför dig
öppnar
drömkronan
ur drömmen steg allt
drömmen bar barnet dit barnet
drömde
fnys icke åt det rena hjärtat
du har ett i ditt bröst
ett mångfaldshjärta
ty det är vad barnets
alltets hjärta är
icke ett
mångfaldigat
*
i nätternas
silverstrimmor
höres
böljande
sånger
sus av vinddrag
vem torkar lärft i nattens
dropphängen
det gör tystvinden i molomskogar
vem omfamnar månen
vem leder månen till solens skiva
eklips
andas i dagnattens
skärpa
svart är tulpanens rundelknopp
i springor glöda röd
sammet
träd
faller
murkna sade tvåbeningarna
sparkade på dem
i natten reser dessa trädstammar
sig
molomskogen dånar
ty träden faller
lägger sig i floden
drakfloden
lärft är det ej
drakvingar
omfamnar
bröstens sinnestyngd
falken
är en pilgrim
molomstämman är sopran
spräcker alla isar
eklipsen är
ansiktens möten
för att de skall se
varandra
svart tulpan vänder
ögonvingar
vingar
glöder
röd sammet
i nattens
skärpa
*
det var ej
förrän jag kom in i
savannernas vida
släta marker
däri sanden i förstone
jag trodde det var huden min
däri sanden i förstone var
gyllenockras sammet
här och var stodo
baobabträd
stodo träd med vida paraplykronor
fyllda med vita blommor
vilka doftade honungsströmmar
dessa träd skänkte skugga i det
sanden
lapade solvatten
i det sanden
alltmer
sakteliga glödgades
hettan vibrerade likt flimrande
vattensken
där
där plägade jag stundeligen
slå mig ned
i begrundandebetraktande av
savannens
släta uttryck
vän detta slät är
skulle du se papperet detta
skrivs in i då vet du vad slät är
detta släta
savannsläta var icke torftigt
var icke uttryckslöst
det var
jämn yta
utjämnat sinne
ibland stannade jag kvar där in i
nätterna, beundrade blodröd måne
jag upplevde ej rädsla där
trots att jag satt helt oskyddad
det var att ingå
finnas till
om så
att vara
en molekärpartikel så visste jag
att här är vi
stundtals begav vi oss begav jag
mig till vattenhålet
lapade törsten ur våra strupar
strövade fritt
mötte zebror
giraffer
svartvita fåglar
tigrar
leoparder
vit puma svart puma
fläckiga randiga
de visade mig skuggornas
alltidfortsatta in samt utträde
vävaranden
de visade det egentliga behovet
av
aktiv inaktiv vila
görelse
det fanns växter visst fanns det
ty regnen hade just stannat
sakta suddades de ut
kanske satt ett väsen och
tecknade i sanden
kanske satt ett väsen och
skissade i skuggan under baobabträdet
kanske gummi arabicum trädet kom
spatserandes
bjöd på kautschuk
så suddade handen ut
så kan det tros
allt var
vidare
där
illusionen gav bilden av att
sakta suddades dessa ut
sammetssanden började skapa moln
med våra stigar
dammoln släckte ej törsten
dessa dammar var torra
sanden blev till röd
sprickfårad lera
det var blödande hud
och jag såg hjulspåren
dessa hjul var ej kabbalas
jag såg hylsorna
dessa var ej puppor kokonger
jag såg träck avskräde ligga
kringkastat
efterlämningar
detta var
den blödande huden
jag insåg sakta
hur vi avklädes
in på bara benen
detta för att se oss
helt
utan
prydnader
det är svårt
ty det är att vara
den blödande
huden
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar