varaktighet är oändlighetens
ståndaktighet i kärlek
tålamod är källan
minnas att sorgens tårar är en
vagga
en tröstehand en tröstevinge
minns att den vaggar smärtans –
ja, höjdpunkt - klimax
smärtan stiger lugnad fram
däri är den övergående
smärtan kan tyckas vara i en
evighet i det du ej orkar se smärtan
minns
hur det än är – det är ej en
slump av en händelse påhastande –
hur det än är; är smärtan ett
moln vilket seglar förbi, ett skepp, en – så är det
minns också att glädjen är
likadan – det
är lätt att glömma
glädjen är likadan för att du
skall orka se smärtans färd
droppar är de båda
minns
en droppe är ej havet
havet är droppen
dropparna
havet har behov av alla droppar
så har dropparna behov av
varandra i en allomfattande
skimmertillvaro – detta skimmer
är djupt
droppar är de båda
smärta samt glädje
håller du dem kvar, varandes
troféer så rinner de ur ”går överstyr”, rinner över brädden
minns du själsdropparnas färd
sjunker de in
detta är en varaktighet
vilken är en ståndaktighet
ståndaktigheten viskar
allt är väl
frukta icke
såväl kvarhållandet av glädje av
smärta blir lätt till hinder
ett enda , en tjocka, seg klibbig
vilken döljer stigen
båda – smärta samt glädje är
själskoder vilka ej bär övergivandet i sig. ser du; stormar ryter icke i evighet – evighet håller kvar – evig andas
fri – solisten sänker sin stämma samt ingår i kören, solisten har utvalda
stycken i en harmonisk samklang
så är det med allt; vävarkoder är
detta.
ibland är du ej i din styrkas
högsta våg, då rullar vågen ihop sig, rullar vågen sig samman samt viskar; vila
– vila i din skönhet.
ibland är du iakttagare, detta
för att se vägen, ibland sitter du på kullens topp, så gör örnen. på täppan/lasset
kan du ej sitta hur länge som, helst- ”herre på täppan” är en visdomsfylld lek.
detta herre på täppan är en
negation och i betydelsen av den kan du ej sitta hur länge som helst – det är
en negativ maktposition.
detta sitta på toppen eller
täppan i positiv andning är mer ett iakttagande, vilket är att vara herre över
sig själv
örnen iakttager samt handlar i
enlighet med, i beslutsamhet, tvekar örnen störtar den – inom citationstecken ’
är detta det tvekan gör. tvekan kan vara positiv i den stund du brukar den –
sitter på kullens topp – innan du kastar dig ut eller in i något. de vilka
tränar vildhästar sitter ofta på staketet, iakttager innan de är redo att kasta
sig in i leken . då har tvekan blivit styrkans vingar
all utveckling är rörlig
du vecklar ut
papper
vecklar ut vikta hörn
blommor vecklar ut blad
den röda mattan vecklas ut rullas
ut
all utveckling är rörlig
allt är länder
landskap
skapande land
skapa land
*
tiderna är ej oresonliga
osällskapliga kan de tyckas ha
blivit
vem visade dem detta
frånskilda blev de
i en smärta stor
separation sattes de in i att
leva med hinderbanor mellan
den ena sades vara bättre, den
andre sämre: fram nu är då. tiderna är ej oresonliga ty i sina hjärterötter vet
de hur blod strömmar
så är det med höst vinter vår
sommar, livets cirkel.
livets cirkel; en av de vackraste
opaler, oblater.
så låt oss dansa i ringdans, det
ringdans är; se den mjuka böljande dimman vilken skärper dina sinnen, andas i
livets cirkel, bjud in dem alla till fest så
däri sinar smärtans
smärtornas
källor
samt
därigenom fyller
förnimmelsen
hjärtat
människan har givits gåvan
människan kan samla dem alltiden
åldrar
höst vinter vår sommar
till livets egentliga fest
utan
blödande
separationsångest
*
hon tillredde badet
aftonbadet
med doftande blad
badet
pärlemorsnäckan i ängens
blomsterring
fylld med månsilvrande vatten
hon tvagade dagen ur huden
ställde sig så i månvindens
mjuka handdukar
smorde huden med helande olja
vandrad ur cypressernas höga
riken
ur rosenvindens
lundar
ur salviastäppernas blådrömmande
ögonhav
där bergen i skymningen andades
andas röda
dina ögon äro eldar
hon skrudade sig i nattens
klädnad
vit med spetsbårder
hon tackade stunden för den
godhet den skänkt
lade sig i sömnbädden vari sömnen
insteg
silverne väg framsteg
kom vandra
stegen dina
hon vandrar silverne väg
ser kroppen vila stilla
vägen är en silverne sträng
i ett ögonblick
ett ögonblick hastar förbi;
undrar varför det heter navel
kanske: nära anden vaknar ett liv
något snuddar vid hennes fot
en hand
en båt
vara månde
kom låt mig
föra dig
ovanför sjön synes purpurmånen
hon stiger i båten
båten glider över sjön
invävda är de i dimma
silversträngen sträcker sig med
båten når en strand
kom vandra
stegen dina
hon vandrar silverne vägen
i det höga silvergräset
under purpurmånen växer ett träd
där sitter en man
mannen andas mjuka flöjttoner
hon stannar lyssnande
tills sjön kallar henne åter
dimman är tunnare
purpurmånen är vitsilvrande
anandes skirblå
sjöns yta är en lätt krusning
de når stranden
hon följer vägen
gryningsljuset rör vid hennes
ögon
hon stiger i
kroppen
*
hon satte sig i timglasets gunga
pendel i öknen
vid randen av pyramiden
syntes sandfåglar flyga
vid det sista sandkornets ankomst
nuddade de vid glaset
så flöt sandstrålen åter
hon såg karavanerna vagga
sandvågor
såg beduinernas eldar
dofterna rörde vid kärnan
solskivan rör vid pyramidens
trennevägars möte
modervägens förenande
i den stunden hörde hon
timglaset spräckas
glassvanen
landar
vid oasens silverring
hon ser
kristallotus
andas
regnbågsfärger
däri
blomstrar öknarna
hon dansar med beduinerna
i månskärans hand
vid eldarna i nattens
stjärnklara
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar