ser du gropen
ej grävd att ramla ned i
och gör du det
så sträckes tusenhänder till dig
du har ej behov av rep
av stegar
du lyfts
ty du är en droppe
vilken faller
en droppe faller
fler droppar faller
gropen är en rosenskål
gropen är en bägare vid
sjukdomsbädden
på kuddvaret vilar
tanken med utslaget hår
kinderna andas röda
ögonen är slutna
du lägger din hand
under
kudd varet
viskar
det var en gång en feber
du frös
febern värmer dig
så drick källans klara
klang
gropen
dina fötter vädrar fara
fara
kan vara den annalkande stormen
denna grop
fara kan vara din resa
du reser dig ur gropen
ur din svacka stiger du
utvilad
styrkt av
källans
klara
klang
i gropen faller den första
droppen så också den sista
och dessa äro ej den första och
den sista
ty de är
ett
så falla droppar
in i själen
ditt hjärta
avläser
säg mig
vad svara du
jag uppfyller
mitt hjärtas innerliga röst
ser du
gropen
den grävdes ej för att du skulle
falla däri
*
träden lägger långa blad
pilblad
sirliga fingrar
sensibla fingrar
ute efter markerna
som vore dessa helande
dofter
av
jordfuktade marker stiger upp
bäddar av mjuk mossa
grästuvor höljer risknippen
ris av blå bär
ris av lingon
se upp
hon hör ej
se upp
hon hör ej
se upp var du sätter fötterna
dina
hon är djupt inom sig
är utom sig
är kroppsligen
ej närvarande
ändå
än
då
när varande
när var ande
en rörelse får henne till
lystrande
löser hennes upp märk samhet
ser upp
visst ser jag upp – kanske fördes
jag långa vägar
kanske blev jag främmande
främmande i en värld av toner
kanske är det bättre säga: se ned
var du sätter fötterna dina mina
eller kanske var uppmärksam
ur rörelsen steg en lövgroda
så fin du är sade hon
vart är du på väg
frågade hon
lövgrodan satt tyst en lång
långt om
länge
samt iakttog henne
sade så
är du i dig själv nu
i den stunden såg hon att marken
var ett myllrande hav
av lövgrodor
tack och lov
att ni undkom mina fötter
vart är ni på väg
jo
vi levde i kristallberget
vakade med kristallerna
så kom
kom
ja vad annat kan vi säga än
sönderklyvarna
sönderslitarna
söndrarna
de – vi vet ej vad dessa gjorde
plötsligt hördes en fruktansvärd
knall
plötsligt låg berget i stycken
och
och kristallerna rafsade
söndrarna samman
inte någon såg oss
så blev vi bundna i denna gestalt
och nu är vi på väg till sjön
sjön där näckrosbladen andas våra
hjärtans röst
i de kommande regnen skall vi
höja våra röster till
att resa berget
med sjögräs skall vi hela
sprickorna
såren
och i den stund vi upplever
berget helat
i den stunden är vi ej bundna i
denna form
då blir vi det vi en gång var och
det vi är
ty du såg oss
såg djupt in i våra ögon
dina ögon kysste våra ögon
befriade oss ur
in i
ur
begynnelsen
stiger
hjärtsolen
*
kan detta vara isblå
kan detta vara tunna rökslingor
varifrån komma ni
kan detta
detta
kan
vindar viner
träden susar brusar
fåglar seglar högt upp i lugn
vindar söker skingra grå
de grå
slöjorna
anas görs isblå öar
vindar andas
skymning stiger in
vart blåser ni
vart vandrar ni
vart
leder
er
färd
i ödeträdgården
finns en rest
en spillra av ett
hus
grunden är stenar
vi minns
vi minns
stegen
händerna
slut dina ögon
huset är
samt hör husets röst
en gång var jag ett träd
växte högt upp
i friskogarna
såg vida
vida
flög med ögonvingar
rörde vid molnen
en gång var jag
ett träd
träden
träden i de lummiga
salarna
vari skuggor med mjuka penslar
skriver
vari ljus
silas genom
lövverken
var du ett träd
ja visst var jag ett träd
och nu när jag hör er sjunga med
dessa djupa stämmor
så kan jag längta, längta till
närhetens nuddande
upplevelsen i det våra kronor
fingrar
rörde vid
det gav mig smärta en stund
i det de fällde mig
de förtalte mig dock sin dröm
och den drömmen skänkte mig djup
glädje
träden hade släppt bladen
i så många timanden
in i gula
in i eld röda
bladen
landade
bruna låg bladen stilla
täckte ådran
en gång var jag ett träd
viskade
något
under bladen
i det stormarna andades
sökte skingra de grå
i längtan till blå
och visst syntes blå
en isande
isblå fläkt
i sommarängen
de grå upplevde sin vilsenhet
slöt varandras händer till
många var åren
vilka rann genom livets bäckådra
innan
jag förnam mig
kunna benämna mig
konstnär
konstnärinna
det gick lättare i det jag såg
hela livet vara
skapande konst
ändå har jag så ofta svårt
benämna mig konstnär
kanske har jag svårt använda
benämningar
ändå kan jag ana att det är just
detta vilket skänker mig så mycken
känsla av att ej – ett slags
utanförskap vilket jag vet är ett inneskap
kanske sitter jag i ett snidat
skåp
en gång var jag ett träd
jag tror jag har levt i
sanddynernas –
i skogarnas
i fridsstilla rörelse
lyssnat till jordens sånger
och vad spelar det för roll vad
jag en gång var
jag skådar
söker skåda in i den tjocka
dimman
så fjärran känns mig livet
och kanske är det i
detta skådande
en vind viskar
från där jag var i fridsstilla
meningen
väver
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar