vågen vilken reste sig var enorm
skimrande
brusande
dånande i blå toner in i turkos
gröna
sakta lade sig vågen
på ytan seglade vita små
drömdroppsblommor
stilla var ej vågen rörelsen ännu
ty här och var stack klippor
stenblock upp ur den djupa
oceanen
det var som att havet för en
stund huttrade
och kanske var det så att havet
frös
kanske en rädsla översköljde
havet
havet drog molntäcket
tätare runt sig
detta innan det lade sig helt
stilla
tonande i bottnarnas färgkaskader
tonande i himlarnas molnseglande
färgtoner
som
från
ingenstans klövs havet
eller var det en bit av havet
ut ur klippreven
en skugga
en svart fågel strök utmed
vattenlinjen
för att åter försvinna in i
inte försvinna
ty dyker du ned med ser du mantan
flyga i havets blå
grönskimmertoner
korallrevens trädgård
svävade
rördes av vida vingar
bilden suddades ut
inför hennes ögon
hon vilken satt mitt i havet
inför henne reser sig en
enorm
vägg
en mur
av pansar
pansarrektanglar
med svetsfogar
sakta blev de porösa var
tegelstenar
vilka rasade samman
dammvattenmoln
virvlade dammande
öronbedövande var dånet
solen ljuset skymdes
hon stod där
mitt i murhögen
låt oss säga stenhögen
stenarna flöt ut över marken
hon vandrade
så väl kände hon igen stenarna
ändå en främling i
hon rörde vid stenarna
en del sökte hon passera
de fattade om hennes fot
eller bad henne stanna
under stenhögen
stenväven
hörde hon en stämma
av gråt
kom hem
var är jag
ur dammolnen
reste sig stammar
höga stammar med grenar vilka
flätades samman
åter kringgärdad av en mur
hon såg djur
springa
hit och dit
det var
som
att
de sökte sina hem
sökte
sökte
i förtvivlan
och ju mer denna förtvivlan växte
ju mer rev de sig
hon viskade
stanna
ni gör er illa
stanna
med ens stod allt stilla
hon hörde en droppe
falla
in i hennes hand
hon såg in i droppen
såg sitt hem
fylldes av djup
till freds ställelse
hon hörde en stämma
porlande
stråla
hennes ögon
*
hennes säregna stämma ljuder
vilsen i natten
hon vädrar i den vind vilken lagt
doften stilla i markdröm
ögonens sammetsbruna mjukhet
glittrar i en av nattens månstrålar
helt nära är hennes ögon, rutan
folken i stugan märker ej hennes
blick
är det så dessa lever
för en stund undrar folken vadan
detta ljud kom från – hennes säregna stämma
hon lämnar trädgården
stegen drar lätta nedför
stenbacken
hon är en bäck
en stegbäck
klövje
klövbäck
vilken mjukt sveper runt stenar
rör vid stenars vakna nattdröm
hon bär en ljust brun klädnad
kliver runt slånbärsbuskar
blickar in i ängens slagna
var är vägen
var är vägen
var är stigen
stigen vilken jag lade
vandrat så många gånger
i samma klockslag
åter höres hennes säregna stämma
ljuda
vinden lägger mjukt armen runt
hennes rygg
följer henne in i skogens mantel
en fallen stam
en fallen rot ligger invid
tjärnens spegel
vinden lättar armen
står kvar hos henne
i ödmjukhet
bugar hon
med rak blick
i leende
hon lägger handen till roten
så mjuk av mossa du är
roten kisar med ena ögat
det hinner hon ej se
vinden ler
mjukt
vacker är du rot
ett frasande hör hon
ryggar en bit
med skygga sammetsbruna ögon
vinden viskar
stilla
din
oro
roten breder ut vingar
sträcker vingarna
torkar dem i solen
lapar sol
ögonens milda godhet läser
hennes blick
kom så reser vi
flyger in i måndalens
silverklockor
hon sätter sig varligt
vinden skänker dem luft
de stiger
svävar
följer
luftens andning
hon ser stigen
den avlagda
hon följer den väg vilken leder
hem
*
allt vilket faller stiger
allt vilket stiger faller
det är en harmoniserande rörelse
kastar du dig
störtar du utför en klippa
faller du
faller du samt stiger
ja – du stiger samtidigt ur din
kropp
kroppen är så en del av marken
(prova dock ej)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar