i de mörka dalarnas
påstådda taggträsk
vilka greppar
om vrister
vilka öppnar valvens broar
vari skuggorna säges yla
vari stjärnor säges vara vita
huggtänder
vari ögonen säges glimma ondsinta
vari stegen dras ned
axlarna tyngs
skuldrorna är fyllda med
bumlingar
vari blodet blir segflytande
trögflytande
vari iskvastar stelnar dig
däri
där allt greppar om dig
mardalarna
där vandrar en lyktbärare
ansiktet är sannhet
ur hjärtats glöd
hon hör
hjärtknipande
svag
viskning
hon sänker lågan en aning
stiger närmre
håller lyktan
varsamt
fram
se jag bländar dig ej
skär dig ej med ljusstyrka
lågan skänker dig
det mått du orkar bära
knytet
knipet
lyfter ansiktet ur händerna
ser sig yrvaket
kring
mardalen
är andningsdalen
det skrämmande
det vilket sägs
är välviljas ädla doftregn
lyktbärerskan visar
ser du stjärnan
den lyser din väg
vänd dina ögon till
se ömhetens dröms enande
låt oss sätta oss en stund
här vid den vävda duken av
växters gåva
låt oss skönja de nedtecknade
sagorna
slut dina ögon rör vid arket
låt oss se
det vilket framkommer
ur bokstavsornamentens skönhet
skrivna med törnens tagg ur
rosendrömmens blivande
för att orden ej skall skövlas av
omogna ögon
låt oss se ordens bokstäver
stävja vill in i din redovilja
bok stäver
stäva – stävan är fylld med
månsilvervit mjölk
tre droppar honung skänker
lenandeguld till din hjärtö
vad öppnar orden
vad öppnar bokstäverna
de ristade tecken i trädgåvors
stavar
vandrade vägarna vida
bokstäver
uppenbarade bokstäder
och bokarnas kronor susade stilla
det var en gång dagar nätter
stunder
vari folken ännu lystrade
lärde sig ur de händer
vilka de sedermera skulle kunna
hjälpa
i stunder av nöd.
de hade lärts mättnad
hade lärts lä
hade lärts redskapens skaffenhet
eldens gåva var dem givna
detta för att upplysa deras
mörker
oftast vandrade de
eller for med kanoter kajaker
så kom nu stunden för hjulen
stenar tillsade dem sluta ögon
lyssna inåt
och de hörde hjul
de kavlade ut stenar
och vagnar kom till
vagnar drogs av dragarfolken
så kom det sig att de ej behövde
bära så tunga lass
ändå var vagnarna mycket tunga
att draga
så nu lade de undan stenhjulen och
byggde hjul
av träslag
ur trädens gåvor
ja vagnarna blev lättare
de lassade dem dock överfyllda
med mer än deras mättnad
markerna blev fyllda av vagnsspår
vilka sjönk allt djupar
vägar blev lervälling
blev
allt mer oframkomliga
skönheten skymdes av deras övermättnad
hjulen brast
och de satte sig ned så kallat
maktlösa
uppgivna
floden steg
forsen virvlade
slätade ut marker
kvarnen reste sig
och däri snurrade stenhjulen
malde skalen
till dess kärnor åter andades
sunda
så kom det sig att de såg med
öppnade ögon
åter byggde de hjul av träd
nu med ekrar
och var gång de såg in i navet
mötte de alltets pupill
var gång de såg in i ekrarna
såg de irisfältens vida
skönhet
vi tackar dig för denna
välsmakande måltid du vackra duk
flyg med vindarna in i
molnstädernas skönhet
fyll våra ögon med dagligt bröd
*
den
visste
varifrån ondskan kom
från en svart
punkt
en svart ö
en svart ö med klibbsträngar
av tjära
av trögflytande träskvatten
vilket sörjde det
det
burit
och den kämpade
att hålla detta vilket den trodde
var
ondska
i sitt ursprung nere
i schack
matt
vad annat kan detta vara som gör
mig så ont
bläckplumpar vilka bredde ut sig
i i orena drag
då hon i förtvivlan skakade
pennan
i de stunder hon sökte teckna
skriva
vackra
bokstäver
efter skrivkortet i skolan
däri fingrarna stelnade
vad fick de då göra
skriv virvlar skorstensrök det
löser krampen
hon tänkte för en stund – jo, det
skymmer sikten
klumparna såg hon dra sig samman
samt bli
klister
vagnen sjunker allt djupare
ned
hjulspåren är uppslukade
lera bubblar
tynger
drar
nog
det är nog
från en punkt
någonstans ifrån
kände hon något sakta uppfylla
henne
på något sätt såg hon sig vara en
ballong vilken blåstes upp
på något sätt var det – kanske
vrede – uppdämd undertryckt
uppdämda livsflöden
punkten massan steg högre
till slut andades hon de första
gnistorna
vänd ditt ansikte bort i det du
andas
i det känsloladdningarna flyger
med dig
vänd ditt ansikte bort
i den röda glödens flammor
lyckades rösten nå henne
hon vände bort ansiktet
och flög fri med vita vingslag
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar