hon rör vid
mitt ansikte
i natten
hör silverklangen
i din hudmantel
säg mig
har du
någonsin
någon sin
någon gång
funderat över
just detta silvrande
vad är
detta
silvrande
jo
jag lever titt som oftast med
detta
och kan uppleva detta vara
låt oss säga ett reningsbad
följer jag förloppet kan
upplevelsen bli
denna natts skönhet
med moder månes fyllda klangaura
vilande över ängen
allt är däri insvept i denna blå
ton vilken jag gärna benämner viloblå
det är total stillhet
sömnandning
i vakenhet
sakta
beslöjas
synen
moder måne anas genom dimma; dis
vindarna har dansat vilda danser
i dagens famn
havet
sjön andas
skum
vitt skum
gäss
i min värld vita anemoner
och fråga mig ej varför
någon kanske benämner detta vilja
vara fradga
allt är mer eller mindre
mindre eller mer
invecklade benämningar
släpper vi dem kanske
de blir
utvecklande
nu har vindarna lagt sig stilla
jag ser glöden i det stora
bergets vindarnas
grotta
hammarslagen är mjuka
som vore dessa
dock kan dessa slag ej liknas
dessa slag är järnklockans
ljudande
klanger
smidesfolken smider stämmor
smider silver ur
silverådror
komna
metallådror
visst är det underbart
varje organ har en åder
ur metallklangens
tonskalor
planeters
stämmor
planeter
håller
stämgafflar
i händerna
hör obalansen
varje planet är låt oss säga
änglaljus
*
inträngd i ett hörn
viskar hjärtat
väv mig
vingar av solstoff av månstoff
låt oss vidga våra vyer
ibland är improvisation
övningens
sigill
ty improvisation
är det tömda sinnets väg
frigörelsen
im – pro – vis – ation
och kan du ej höra vindens
viskning
sträck ut din hand
ur buren
samt ropa
hjälp
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar