skogen susar i vinddanser
böljande virvlande
från var är ni komna från var
från ur från till
komna är vi till från ur från var
från
komna är vi och nattens slöja
lyfter vi in i gryningstimas stora skål
hör klangen ljuda näri hon ur
spannet från floden från bäcken från ån
från källan häller vatten i
skålen av järn
skål frågar uttern
vart har du din syn syster
synen har jag i handen
stegen har jag i handen
och handen är min hud och huden
är min hand
och handen är mitt hjärta och
gonggongen ljuder jämna slag
skålen sade skogen att vindarna
lyfter nattens slöjor in i
för mig är det en järnkittel
trenne äro benen
och inte är det längre klubban
vilken väckte klangen i skogen
nu är det staven
sleven med vilken hon ämnar röra
i grytan med
sleven ja
den snidade han ur rönnens gåva
han vilken följer hennes stigar
så är det pillrade uttern med
kuttrande steg
hon tillsade mig nu stiga närmare
hon vilken vakar med stigens liv
hon vilkens stigar han följer
hon med kjolar av markernas toner
med livtyg med blustyg av den
höjdens toner
med håret flätat med huckle över
av löv löst knutet
så silverlockarna slank ut
kom närmre
kom närmre
koka soppa skall vi göra
närmre steg jag
och en sticka slank in i fotkupa
långt in for stickan mer en tagg
haltande kom jag närmre
sätt dig
sätt dig
låt mig se
hon tog fotkupan hälen i handen
hör och häpna vaggade den
den stickan taggen for djupt in
smärtan steg i vågor
jag försökte hålla den åter
hon fortsatte vagga fram och åter
lade smärtan i min famn
se barnet i din famn
barnet har ett namn
smärta
är du barnets fiende
eller är du dess moder
låt oss linda ditt barn mjukt
av ängsullens spunna vävda
lindade vi barnet
och barnet lyfte blicken
så som spädbarn gör
vi mötte varande i kärlek
och barnets kinder rodnade
så gjorde mina
vi var ett i denna stund
jag hörde henne hon med
järnkitteln nynna
nynna mig lugn
hon frågade mig vad vi skulle
mata barnet med
skall vi mata det med mordiska blickar
eller med mjölk och honung
se geten den vita med
silverklockan
vad är din vilja
hon läste min vilja
frågade getmor om löfte
mjölkade geten
bad bina till
vilka gav
honung till barnet
en droppe sol
hon vilken vakar med skogens liv
kupade händer runt skålen av lera
värmde mjölken med honung i lagom
dos
så matade jag barnet
och hälen den läkte
nu kan vi koka soppa snart sade
hon med järnkitteln i inväntan
först väcker vi elden
ja gryningselden den
vackerglödande
att värma grytan ur svart in i
skimmerbågar
till att värma vattnet ur spannen
från källan
näri detta är levande
skall vi hämta ingredienserna
alla
elden vaknade grytan skimrade
vattnet sträckte sig in i värmen
vi vandrade till en glänta
en stjärnglänta däri sådden stod
örter grönsaker
blommor och blad
hon såg mig åter djupt in i
ögonvrårna
rörde vid gåvorna i stjärnlandet
med händerna bar
kan vi ej bära
kanske i förklädet mitt
eller ditt
uttern kilade kvickt till bäcken
åter kom med
pilen gav henne en korg
hon frågade ingredienserna om
löfte
och dessa steg in i korgen
nu vandrade vi med tack till
grytan
hon putsade hon ansade skar och
andades in
ja, jag fick hjälpa allt enligt
hennes anvisningar
ur det hon tydligtvis läste i
mina ögons bakgårdar
snart låg gåvorna i grytan där
vattnet hade börjat imma
där pärlögon steg upp till ytan
hon rörde med staven
och soppan den kokade i milda
ringars rörelser
allt djupare for virveln i mitten
jag följde utan trots
utan förnekelse
utan motstånd med
ser du livet är en soppa
vari alla ingredienser kan smakas
från var från ur
från till
från när
hade hon en skål i händerna med
soppa av liv
hon gav mig en sked snidad av
hassel
av han vilken följer hennes stigar
hon bjöd mig att smaka
i leendeljus
vid åsynen av mitt ansiktes
mitt hela väsens njutning av
anrättningen
upprepade hon
ser du livet är en soppa
vari alla ingredienser kan smakas
det är de vilka ger den goda
smaken
vinden frågar mig utan anstorm
frågar mig helt stilla den tanke
vilken snurrar pilar runt
ett barn i en karusell med
leenderosende kinder
safirgnistrande solögon
så är tanken
förväntansfylld
vinden frågar mig
hur vet du
att träden ej tänker
tystnaden infaller sig
barnet ber farten ankomma
anlända
mera fart
vinden håller karusellen stilla
följer mitt ansiktes lugn
ögonens djup
det kan jag ej så veta
mina tankar kan jag så
så
tankekorn
först måste jag fråga mig
är det min vilja att dessa
tankekorn skall gro
är det min vilja att dessa korn
skall spira
är dessa korn hjärtbladen
mina hjärtblad
alltets hjärtblad
det
måste jag fråga
det är icke ett ålagt måste
det är månande om
veta kan jag ej
lyssna kan jag
följa trädets växande
rötterna vilka är nedbäddade i
omväxlande snö
lera härda gegga gräs eldlöv
ändå är bädden detta träds
egentliga oförändrade bädd
ty detta är delar av trädets
behov
vårt behov
stammen kommen ur eldverkan,
eldfrö
kvisten. ja, jag vet
stadierna är många
kronan naken
kronan med pärlor
med blad
med blom
med doft
så
är trädets tanke
doften ur det trädet
är
så är lotusen i sjöns spegellugn
rötterna
stocken inbäddad i låt oss säga
dy
allt är det lotusen behöver
det vi behöver
så är livets inträde
utan att nämna allt är dessa
alla dessa ingredienser med
hur jag kan säga så
att se barnet födas är vackert
sant är det
denna jordbädd är ändå där
kanske i så kallat renare
skepnader
karusellen snurrar i jämn skönhet
runt navet i mitten
barnet sitter i mitten
vinden balanserar farten
ja, kanske är det så i denna
stund
kanske är bilden målad med andra
penslar i vandringen i körsbärstemplets skira salar
ändock är bilden densamma
jordemoderns bädd
alltets bädd
