skymningen
kysser
ögon
doftar
ädelstenspuder
ögontempel
skimras
i det skymningen
doftar ögon drömljusa
*
stjärnor
se stjärnhavet
vackra diamanter
bloss
tänds ej fullt med en gång
dessa säger dig
din stjärnhimmel tänds
stjärnor, se stjärnhavet, i
förstone synes ej en enda, sakteliga stiga de fram inför dig.
fram inför dig
stjärnor, ädelstenar, diamanter
vackra. bloss tomtebloss. säger du att tomtebloss brinner ut. kanske gör
tomtebloss så – brinner ut. ändå har dessa fyllt dina ögon. ändå lever
skönheten kvar. rikta din blick in i stjärnhavet, sakteliga ser du dem tändas
en efter en. ej i full styrka med en gång – sakteliga och kanske sker detta
sakteliga just för att hinnas med. så ofta rusar stigarna, människostigarna
rusas. är stjärnfall, det gör ont att falla en sådan lång sträcka på grund av
att andningen ej återfanns, återhämtningsandningen, anknytningen.
i de mörkaste av mörka stunder
tänds ljusen
stjärnor viskar
din himmel tänds
hösten vintern
så stjärnklara
självklara tindrar stjärnorna
våren
sommaren
javisst det finns länder vari de
är synliga
i nordanrikena
kanske de ej är så nära synliga
de är synliga
du måste dock anstränga dig
exakt så gör du då du stapplar
skärper dina sinnen i mörker
ja
stjärnorna viskar dig
vi bebor dig
vi är
du
är
ur ett av utsiktsträden
susar vingar
landar vid vandrarstigens fotblad
sporde de vandrande huruvida de
visste var de var
visste varför
visste till
utsiktsträdet är det träd vilket
spanar in i allom
förtäljer rörelsernas ankomst ur
ankommande
det är så lätt riva upp
driva upp skrämda hos de minsta
minsta är dessa väl ej
låt oss säga nyligen ankomna
anlända
träden har uppgifter
utsikts varnare
förtäljare helare
allt detta vilket hör livet till
dessa träd hör till äldrefolken
reser sig höga
skyddande mantlar breder ut sig
över nui
ännu vinter
sakteliga vaknande vildblomster
vems vingar susar
frågar en av de rundade stenarna
invidgrävlingsgrytet
ugglemors vingar susar
vem är vandrarstigens fotblad
det var
det är
en äldrekvinna
med barnsben i följe
i ledande
de lindade in sig i värme
barnet av äldrekvinnans omsorg
äldrekvinnan i insikt av vindars
närmande
de slöt dörren till huset
vände ansikten in i fågelvinden
in i solfjädersmoln
nej moln fanns ej i himlaskålen
vattnet det skirblå var helt klart
nåväl
i väster ovan sjön
tonande in i silver
de
barnet samt äldrekvinnan
beundrade smältvattensrännilar
spillkråkan släppte tonpärlor
de anlände till ett krön
ja vägen sluttade
samt var en iskaka
glansis
barnet for virvlande kana
äldrekvinnan tvekade
barnet pärllog
mormor gå in i skogen
äldrekvinnan gjorde så
alltmedan barnet slog ystra
kullerbyttor
fåglarna frågade
var är ni på väg
vänta och se
vänta och se
se skall vi
så begav sig barnet in i skogen
med äldrekvinnan till svans
hon bar vilja se huruvida
barnet bar stigen till med sig
de klev över fallna stammar
grenar kvistar
ja nog var det ett trassel
snö låg döljandes skrevor
sprickor
så det var att vandra med skärpta
sinnen
barnet virvlade fram
fann vägar
klättrade lätt uppför
äldrekvinnan följde
barnet bar ej stigen med sig
så hon gav barnet ledfrågor
vilket väckte stigen i barnets
fötter
de nådde de stora stenarna
och plötsligt gapade
nej reste sig valtandsstenen med
den fallna stammen vilandes intill
de klättrade varsamt uppför
inte uppför valtanden, den får
vänta.
de slingrade sig runt de stora
stenarna
och så var barnet framme vid
utmaningsstenen
äldrekvinnan satte sig på en sten
löste remmarna ur kängorna
borstade instigen snö ur
barnet ilsknade
blev vred på sin oförmåga
äldrekvinnan iakttog
sade så
du är ej dålig
ser du
stenen vet vari näri du är redo
och ser du
hela sidan är is
det vet stenen
stenen har ej avsikten att du
skall göra dig illa
åter strålade barnet ikapp med
solvindarna
provade ännu en gång
vi får vänta till nästa gång
då kanske det går
nu kullrade de nedför slänten med
bumlingar
barnet viker undan kvistar till
äldrekvinnan
förtäljer isarna vilka döljer sig
barnet samt äldrekvinnan läser
skogens spår
når slutligen vägen
besöker bäcken
möter vide
halkar så hemåt
inte med brådska
sakta
i upptäckartakt
barnet öser lera
skuttar i vatten
låter stickor och strån åka i
smältvattensbäckar
så når de stugan
stiger in i värmen
lindar av sig de nu
våta kläderna
i leendeljus
det
var
är en vacker vandring
susar vingar
andas träd
spilld mjölk
spillkråkan
sveper skrattande toner
genom nät av
stammarnas kronföljen
ej ur harm
ej ur smälek
skrattar spillkråkan
spillkråkan skrattar ur kjällan
urkällan
glädjekällan
hon spiller ej mjölk
det har funnits
det finns de vilka spiller ut en
skopa mjölk till henne
till de vilka ej alltid kan ses
det finns de vilka alltid delar
med sig av dessa gåvor givna
bröd smulor b’är frukter
dessa folök lever
dessa vilka ej alltid ses
lever av hennes frikommande gåvor
ej av det vilket drives
pressas fram ur hennes händer
och vet du
människobarn att då dessa finner
dylik tappat
det vill säga framdrivet pressat
ur
ja, då gräver de ned detta i
jorden till att renas till att återbördas
ty de vet att detta är hennes
kärleks hjärta
det räcker till alla
så viskade hon
så viskar hon ur hjärta in i
hjärta
det vandrade en man en gång
mången gång
ur hennes trädgård
han
planterade dessa steg
en fisk räckte långt
ett bröd räckte långt
och allom av hungranden
voro mättade
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar