lyktorna i vinterträden
släcks sakta
in i hjärterötter
stiga dessa
diamantbäddar andas
genom ögonportarnas springor
regnbågsfjädrar vilka målar
så sakteliga brunnslockens
öppnande
solstrålar pennor synes skimra
upp genom marker, hudar
det är kommet dit nu
isarna stiger upp
isarna öppnar valven
takåsarna
det fanns stunder vari skogarna
kanske liknas vid vildvuxna skägg
ändå är det en viss svårighetsgrad
att tillskriva dennas skönhet varandes vildvuxna skääg
det skulle väl vara skägglavarna
då
vinden vilken sitter vilande i
det stora stenblockets handkupa ler
välansade skägg är väl
synnerligen cvackra samt tyder helt visst på visdom
kan så vara
berget i väster rister sitt högra
öga
skogarna var vildfolkens skönhet
vildfolken vare sig bröt eller
stukade hennes andedräkt
skägg eller ej
ej eller skägg
hjortarna
hornfolken skred vackra i
stigarnas följen
björnarna levde ense med
vargarnas skimrande pälsar
bävrarna byggde vackra dammar
ända tills forsrännarna begynte
vaska efter guld
samt i och med att dessa frös i
vintermantlars läggande, utbredande började gillra fällor, saxar i skogarna
vilka klippte av pälsfolkens
tilltro
det fanns helt visst folk med
mjuka mockasiner vilka lystrade till livets ense
vad kunde dessa alla göra
gentemot dessa rännande sårpräglare
det dessa mockasinstigarna gjorde
var att följa stigarna allt högre
och jag döljer dem i mina
dimstråkar
vi plägar blicka in i
markerna
se de timrade stugorna
brytandet av markerna
hur växandet tvingas fram
och vi skall viska
kärleksorden
ända till
de lystrar
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar