örnvingen rör vid mina ögon
kom ställ dig här vid min sida
vid denna utpost vari
drömportarna väver
låt oss begrunda norrskenets
sydskens rörelse
ljusfenomenens rörelse
helt utan betänkande
helt utan nedlagda inlagd åsikter
eller uppfattningar
låt oss sikt
mjölet
låt oss sikta synmjölet
till seende
låt oss följa ljusfenomenens
rörelser helt utan allt det vilket är inhämtat
låt oss skaka ut fjäderskrudens
droppar
så stiger vi in i ljusdanserna
och detta är vackert
förunderligt vackert är detta
i denna rörelse når örnens stämma
mina ögon
min syn
så fanns det stunder vari de var
förenade
eller de upplevde sig vara skilda
naturfenomenen var det de var
de var ännu ej åskådare från
utsidan ty utsidan fanns icke i deras ögon
deras milda ögonglans
kanske såg ej människosläktet
människofamiljen sig vara ett med gudarna vem vet
och det jag här endast bär vilje
förtälja dig är
sorgen genomborrade brösten i och
med att dessa kände sig vara separerade. kanske blickade de in i kommandetima
såg dem separera mjölken från kärnmjölk till lättmjölk
för att inse att de åter måste
upphöra med detta
sorgen genomborrade dem och i den
stunden upplevde människan naturen i sig
allt det vilket är skeenden
de var allt detta
ja, vi kan tala länge och väl om
detta vilket var ett medvetet omedvetet
tidsspannen vaskade kornen i
livets flod
allt stelare blev synen
in i abstraktioner
nu förklaras allt
låt oss förenklat säga i
atomklyvningar eller ett plus ett är två
det är vackert visst är det så
det inre försvann
det var i detta det är i detta
människan är åskådare ser utifrån utan att egentligen nå det innersta; en
materialiserad tillvaro vilken visserligen är intressant men ur
utvecklingsmässig grund är den inte särskilt rik. endast i avseende av att
avskilja, särskilja liv i partiklar och det vackra är att det är kommet att
vetenskaparna börjar inse helhetens skönhet så är det
det inre försvann, nåväl det kan
ej försvinna ändå utelämnades det.
bilden av mjölken är god ty nu är
det kommet att dessa båda tar varandra i handen
dessa synsätt
samt vandrar uppför altargången
vitklädda till altaret för att sammanvigas
och detta altare är hjärtat
och hjärtat är oblatselden
så svävar örnen åter och åter i
molnens sägner
det regnar stjärnstoff in i ögon
näri örnens vingar rör vid
molnvandrares levda liv
örnen bär i vingfamn sägnernas
allomfattande begynnelse
lagda i deras ögon vari fjädern
skrivarfjädern lades i deras ögon
så svävar örnen åter och åter
örnen har åsett hur strömmarnas
strömmande rörelser steg in i kristallformer, kristallationer
kvartstoner höres i bins vingar
kvartstoner höres svagt ljuda ut
ur
hjärtas grund
en form
en hud inom varje lever du
du rörelse av rörelse
sakta vändas skivan vari tecknen
är målade
ty vari är skillnaden på det
skrivna
på det målade
en gång såg de allts verkan i
rörelse vilken steg in i kristallation
så låt oss säga att det du ser på
papperet
bokstäverna är kristallationer av
penselns rörelse i körsbärstemplen
i de höga bergen vari luften
andas tunn
övar folken ständligen den
perfekta rörelsen
detta övande manar in den totala
närvaron
du kan helt enkelt inte hasta
inte rusa inte skena
gör du det kan du få en
bläckplump i ansiktet
och får du det
kan du då le i vissheten av att
detta att denna bläckplump ej slår dig
även det är ett övande
varför ljuder mantrasångerna
kanske manar de tankens
malströmmar stilla
på det att ädelstensljuset kan
stiga upp ur hjärtsjön
så ser du de målade samt skrivna
mötas i bilden i levande liv
så ser du tvenne strömmar mötas
dessa har verkat separerade ty så
var behovet
så är behovet för att är ej skall
fördunstas eller förstelnas
ferikets klanger
ljuder i detta skeende
tonande
in
ett plus ett
behöver ej vara två
det kan faktiskt vara tre
i denna aspekt
så svävar örnen
ty örnen hör vingar närmas
ur ett av etts
de möts på berget av
kristalltoner
de möts och i deras möte kan
ytterligare vingar höras
närmas
och i detta möte öppnas detta
berg för en stund
berget är den vidöppna
regnbågslotusen eller ädelstenslotusen
all tvekan
all oro
skingras
i det denna lotus andas
dofterna är balsam vilken förenar
det vilket varit separerat
vet dock att detta separera
alltid sker
nu möts de så kallat medvetna med
det omedvetna i dessas urformer
i det detta sker skall det
uppenbaras vilka drakarna egentligen är
och i den stunden separeras åter
ett skeende
detta sker ty oändligheten upphör
aldrig i existens
detta separerande är till seende
se örnen sväva samt minns
urkällans mening
denna mening är kärleksbudet
se bladen slutas
ty du kan icke leva i denna skål
lika lite kan du stanna kvar i
din fysiska moders livmoder
klangerna av alla dessa blad
skall du vidröra
i dessa lever anslagen
dofterna
glömmer du
finnes detta berg i mitten
samt i mitten finnes livets träd
trädet är berg
berget är träd
kristallen är du
du är kristallen
ser du denna verkan
då är du i tonerna av allts
skapande
kvartstoner
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar