stövlarna
har slutat skava nu
ingådda är stegen
ej hårda ej slitande
medföljande
stövlarna
med ens ser hon den vackra bilden
timmerstugan
där i backen
det skimrande ljuset från flitens
lampa
mjukt ljus
välgörande ljus
hon hade hört berättas om denna
stuga av timmer
med fönster av glas egentligen
utan glas
med tak av halm
av äng
med skorsten
ja
en hög cylinderhatt
hon log stilla
upplevde sig vara ett fjädermoln
vilket svävade fram och åter
i
det
i är
hon log stilla
kanske skorstenen var en
trollerihatt
det kan så vara
skorstenen gnistrade till
i en stund
så är röken tankarna
hennes tanke pilade vesslesnabbt
så kan det vara jag
kan andas vackra tankar här
och röken
röken är icke bolmande till
hackandehosta
skorstenen sänder ut en rökpuff
så glädjandevackert
du talar
säg vad för dig hit
till oss
sagorna
sagorna vilka är sömmade här
jag har hört att häri lever en
stövelmakare vars stövlar är makalöst stegbärande
jag har hört att denna
stövelmakare kan trolla med ömmande fötter
med ens glider dörren upp
vilken egentligen ej är en dörr
och hon hälsas välkommen av
stövelmakarens blickande välfärdsögon
väntad är du kvinnoregn
varför kallar du mig så
kvinnoregn
kallar
jag kallar ditt kvinnoväsens
skönhet
se dina stövlar har jag sömmat
var se god
min sköna
och stövlarna omfamnar fötterna
utan att hon vare sig behöver
böja sig
eller dra dem på
de formar sig helt enkelt med
hon blev inbjuden till sagovägar
det är en vacker stund i livet
vilken nu stiger fram
nej
stövlarna hade egentligen ej
skavt
det var väl mer jag vilken
trilskades
hon hade vandrat dessa stigar så
många gånger
så ofta stigit in i denna
sällsamma skönhet
en tystnad vilken ej är en
tystnad
så ofta hade hon hört mumlande
röster
just nu står hon på knä
invid den höga almen
den med en grotta
hon ser att vintern har lämnat
fötterna
hon ser att rotfolken börjat kisa
ut
eller in
en ring av blåsippor möter henne
så vacker är platsen
ängen är en sjö
med glittrande vatten vari vindar
leker
myrorna i stacken
sträcker båd armar och ben
allt kvickare med solens värman
koltrasten
bjuder henne till själsdans
stövlarna
bär henne in i skogen
så ofta har hon hört
hör hon mumlande röster
de är avklädda nu
snömantlar är avlagda
de skimrar nu
runda mjuka
det var
det är i denna dag hon såg
hon ser stenarna röra sig
det finns de vilka har skrivit
målat med ord våra liv
ofta kallar de oss krumma samt
stela
märkeligt eller hur att de ej ser
hur vi bär dem
det finns de vilka i kärlek målat
våra liv
insett det vi är
troll kallas vi ibland
och naturligtvis ses troll samt
stenar av många vara både det ena och det andra
troll
de säger att vi stjäl
vi roffar
stenar
troll
de säger vi lägger osss över
undrar vilka det är som lägger
sig över
ja
nog är det så mumlar stenarna i
denna solbladsdag
de säger ett och tänker med
ja
med vad
allt detta att vi stjäl roffar
lägger oss över
är hårda
ändå
är det oss de använder till
minnas
de snidar oss vackra
ristar in namn
gravstenar blir vi
ja det är märkligt
de skäller oss för så mycket
ändå
är det oss
de använder till
minnas
det sköljer in bilder i henne
stövlarna andas in suger in
stenarnas berättelser
så innerligt tacksam är jag att
ni skänker mig dessa bilder
så har jag tillförne ej sett det
tidigare
så vacker är denna bild
hon smeker stenängden med
ögonstrålar
så djupa är edra rötter
förenade med oss alla
och ni viskar
ni framför helandeorden
och vi är
är i edra vagggandehänder
och jag avser ej säga
ni är
avser ej säga
edra
ty jag vet att vi är förenade
tackar er gör jag och nu vänder
jag vägen hemåt
även i den stund jag upplever
detta är mitt hem
vi tackar dig
så tackar vi varandra
och är
i
tacksamhet
i
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar