säg mig
du vackra väverska
i lindens vänstra handskål
hur väva det hållbara av trådarna
de spröda
lugnt
i sakta mak väver väverskan
vidare
kanske benen är
knyppelstavar
knyppeldockor
klickar likt
skuttande
rådjursklövar
trådar spröda
är de spröda
är de svaga
väven håller
ty alla är de enhetsväv
mitt vävarehjärta lyssnar till
trådarnas vägar
toner och kanske kan jag säga
till
trådarnas ärenden
ärende
detta ende
den enda vägen vilken ej är
ände
ändå den ende
hon
väverskan täcker väven med blad
av silverregn
silverkalla nynnar
sejdandedröm
hon glider nedför stammen
sätter sig helt stilla
sveper med ögonmantel
ber mig sitta
knäpper med fingrar varvid elden
stiger fram
hon rör vid lågorna tills elden
skimras
glödandepuls väcker
berättarfärden
nu vandrar vi i skogens höga
hon säger
intet vilket är byggt av
människor
kan innebära det helgade
inte riktigt så
det jag avser är
slut dina ögon
upplev det sakrala i skogen
det är helgedom
de brukade samlas i de helgade
lundarna
vari stammarna är pelarna vilka
bär
det så kallade rummet
hur skall pelare byggda av
människohänder vara detta
jo
det är sant
det finns de vilka är ett med
stenarna
vilka kan bygga
är i
helgelsen
varje människa är en helgedom
det jag avser är mer
det
den stämning vilken lever i de
öppna salarna samt i de slutna salarna
du kan uppleva det i sånger
sånger sjungna i rumsliga salar
kort och gott hus
är beroende av höjd
akustik
sånger i skogarna andas
lever
ja
det jag söker förmedla är kanske fågelns
rörelse
i det du ser fågeln sväva eller
molnen segla fylls du av denna upplevelse
vilken finnes i lundarna samt i
stensättningarna
och intet vilket är av människan
är hållbart
jo
i den stund hjärtat är hennes
tanke
ty i den stunden är alltet med
är vävarhjärtat med
delaktig är ett vackert
innebördsord
hur menar du med detta
är människan smutsig eller
väverskan ser djupt vidare
det är lätt tro så i det jag säger
djupt inom dig vet du
så är ej mina ord
hur skulle de
ty allt är delar i helhetens
skönhet
vävarna jag väver är hållbara
ty jag har lärt mig sångerna
vid i urkällans stämma
den vägen har jag bejakat
därigenom vet jag
att det du ser med dina ögon
även instiger i dina ögon
du dricker det du ser
partikelljuset dricker du
öronen dricker det de hör
delaktig är ett vackert
innebördsord
samt allt det du dricker samt
äter
hur verkar det
det är denna ständiga
vävarrörelse
allt det vilket är utom dig
lever inom dig
men
du kan ju inte gärna vandra runt
med
en skyskrapa inom dig
blir kanske en aning för mycket
därför säger jag
du dricker partikelljus
trådar är hållbara i det vi inser
det trådar
egentligen
är
tystnaden infaller
i nattens silverhav
vindar är samlade
håller skymningseldens fordomstima
vid liv
tystnaden breder ut manteln i
kommandegräsets ännu slutna vingar
vakar vid hennes slumrande pärlor
allt är silvrande in i blå
sekvenstoner
tysta lyfter bägaren av ädla
metaller
lägger handen mjukt stödjande
under hennes nackbro
en siarbro mellan trennes vägar
ögonen är slutna
skälver i det tårar synes
diamantglimra
älskade
drömmer du åter fordomsvägarnas
timaklanger
river dessa upp såren av
taggtrådsstängsel av piskornas vinandeslag
av klösandefingrar
tystnaden lyfter bägaren
från ön ur slöjorna
vari menhirer
skrider i månljusets kretsgivan
drick älskade
drick
vattnet är hämtat av kolibri
ur helgad bergskälla till helande
av dina drömblad
tystnaden sänker hennes huvud
in i slummer
spelar
vibrerar harpans stämma
väver trådar in i skruden hon bär
i gryningen höres hon
dra in en långvandrande skälvning
ur vindens händer
tystnaden bjuder henne daggörters
rena klarhet
ur templets örtagårdsbädd
tystnaden stödjer hennes hand i
det hon reser
ännu
en skugga reser mjukt över
ängdernas öar
liv målas av molnen
tystnaden håller hennes hand
ett moln nedstiger
hon viskar
kom
älskade
låt oss vandra med örnens vita
vinge
rörandes vid
våra hjärtblad
tystnaden vandrar med henne
ur skuggornas länder
till ön
däri fruktträden blommar
i bägarens bergsord
snöleoparden
vakar i
solens strimma
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar