de lade stenar
i rader
på varandra
stenarna en gång berg
maldes av gnisslande tänder
till stenar
till grus
till sand
flygsand virvlandes i vindars
skönhet
regnen slumrade i nordans västan
slumrade
slumrade
väcktes av en tår
av en tår i sanden
tårarna blevo till knådande
fingrar
knådade sanden till
grus till stenar till
de lade stenarna i rader
i ringar ovanpå varandra
tänder
huggtänder
fogades samman
med lerslam med halm
vindarna drog tidsspannen
är det fingrar vilka lutas till
detta är ej fingrar det är
vindpinade galler
hör hur den fängslade kvider
fukten dryper ur väggar
tidsspannen
åren rinner
den fängslade är glömd
tornväggar ärgas
mossa växer vid
bäddar
bäddar
vem sitter instängd i tornet
vem knackar i bön
vem
vem
en ålder ur stigen viskar
någon kastades in i tornet
i hålan
sades vara
ja
vem
vet
vad
vemfrågaren finner loggboken ur
skeppets tidshänder
seglen böljar i vinden
bladen vändas
faller sönder
ett namn stiger glödande ur sorg
fram
denne någon viskar
kom
kom
vemfrågaren ser hur den dömde
dömts oskyldig utan son utan skuld
den dömdes enda brott var
hon andades kärlek
vemfrågaren gräver djupt i myllan
nyckelblomster växa i ring
borstar undan lera jord mull
vrider upp låset till den tunga
beslagna porten
porten glider suckande upp
vemfrågaren vänder stegen
till
till
ser den friade
flyga
glittrande ur mattad fjäderskrud
in i solvindens
nyckelharpas tonspann
landar
tackar tillvandraren
så vandrar de med bara fötter
vägen fram
de hör
tornet sucka djupt
vänder blicken till
ett av de vackraste bergen står
där tornet så länge stått
och berget är skrudat
i tusenden bergsrosor
så svårt är det säga stenöknar
ändå
hör jag denna stämma säga
så du befinner dig i stenöknarna
så svårt är det att säga
stenöknarna ty jag ser stenarnas blad
kronskimrande skönhet
med denna syn har jag ej
bortstigit
från kronornas rötter
ty huru skall knoppen andas ut
bladen i det
ej
rötterna andas
ängen är en cirkel
omger ön
träddungen i mitten
de sade mig
gammelfolken sade mig
att denna äng en gång var sjö
förenad med den vida sjön
kanske blev deras armar trötta
förmådde ej ro båtarna
ekan
ekorna
eka
ekon
ekarna
i den helgade lunden släpper
gråvindsbladen
ekotemplet nynnar
lagda stensånger
de släppte årorna
i strandhägn
årorna slog rot
borrade mjukt välbehagligt ned
sina fötter i sandvarma
fötter
rötter
mottogs
i jordskärpas visshet
de grävde grunder
grunder till hus
bebyggelse
det de grävde upp
schaktmassor blev hårdvägen
hårdvägens asfaltsplaning
vilken kom att skilja
sjön från sjön
detta är ej barnets väg in i
frivandring
så kom ängen
stigen ur schakt
schack matt
det lever en skog med vass
susandes svarandes
till ekons ekornas mjuka årtag
ängen
den ena ängshalvan bar
naken med fjolårsgräsets blottat
stiget ur snö
den andra ängshalvan bär ännu
vitgnistrande ändock mattad mantel
vid skogens kant andas skuggor
ur skogsblomstrens
vildblomstrens kalkar
stiger blombarn
ser du din kropp mitt barn
knoppen
bladen
ser du själen mitt barn
barnen vilka dansar i ängen
så
mitt barn
du befinner dig i stenöknen
öknarnas skönhet
vid en annan blick kan vi säga;
så du befinner dig i
isarnas skulpterade vitberg
eller vid lagunen med palmer
eller i körsbärsblommens
silverklanger
silverklanger
kristallklanger
mitt barn
mitt barn
jag
är
kristallträden andas frostrosors
blad
faller i dagskål mjukt ned
rosenblad höljer trädens fötter
i mjuka sidensjoksvågor
det står tvenne kvinnor i cirkeln
av skogsglänta
håller sidenvävens uddar
lyfter
sänker
böljar susar
skimmerkorn
in i blomfolksdrömmar
kristallträden står i
kristallgräset det högas
susar
kommande
in i är
mitt barn
hon med ögonbrunnar
så oändligt ödmjuka
hon vilken kan ses
vilken skyggar för stöveltrampens
räfflade hårdsulor
visar sig mest i
rådjursskrud
lyssnar till koltrastens
vaknandestämma
kylan släpper sakta
kärret kisar bäcken porlar
mitt barn
kristallträden är
regndroppsträd
hon släpper skruden
seglar ur hamnen av rådjur
det vandrar en kvinna
i regndroppsskogen
med mantel ur solfjädrar
rör vid stenarnas ord
mitt barn
hör
hon väver sånger ur moderns
hjärtstämma
i det stövlar dånar in
seglar hon in i hamn
stövlarna ser hennes
viga hopp
hör klövarnas
kastanjetter
försvinna in i bergets öga
berget sluter
ögonvingar
viskar
knacka innan du här släpps in
tag av dig stövlarnas räfflade
sulor
dina steg
skall vara bara
sköljda av det du ser i mitt öga
knacka
och hon skall möta dig
med händer
fyllda ur
källans vatten
ni är vidhjärtade
sinnen
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar