och skymningshimlar
är klockor
är kronor
är eldsvanar
är djup purpur violett skönhet
buren av
eldsvanar
stöpta
i samma form
av gudomligt ljus
den moraliska människan ser det
vackra i allt
ty ögonhänderna har hon tvagat i
kristallflodens rena urkälla
stöpta i samma form
av gudomligt ljus
fråga dig
vad
nattens ädelsten är
har du hört himmelsvalarna
strömma in
ser du valarnas mjuka andning i
silvervitas hav
i hennes ögonhänder hållna
silkesblad
hör du valarna stämma in
livsflodens sånger
såg du vindarnas följen
hur dessa samlades i skogarnas
slumrande molnkronor
hur de kallade in eldens källa ur
havets fjärranom oberörd
ser du vindarna
nu sitta dessa församlade under
trädens slumrande dropphängen
och valarnas sånger regnar in i
ögonskogarnas händer
vindarna sitter tysta ändå talar
de, talar de tystorden
frågar du huru de kan tala i det
orden är tysta
det finns en tystnad vilken talar
ur källan utan strupsegels strömmar
frågar du hur jag kan se vindarna
så svarar jag dig
allt här är givet en synbar kropp
rikta blicken din in i mittens
källa
ser du origo andas
ser du denna pupill
hur den i kärlek strålar
klargör
förtydligar
kropparnas former
av jord är du kommen
till jord är du given
ur de högas andedräkt
och jorden kan ej uppbära dina
steg
i varje stund
smulas du sönder
nej
inte så
ser du gnistornas dans
ser du nebulosarörelsen
så
så andas du in
du är given till jorden
till vad tror du
till att härska eller till att
utsöndra sända andas din kärlek till
till
vad
är du
kommen
allt här är givet en form
en synbar kropp
rikta blicken din in i mittens
källa
ser du origo andas
ser du denna pupill hur den i
kärlek strålar
klargör
förtydligar
kropparnas former
så
så strålar dina ögon i mötande
med
däri klargörs förtydligas varje
kropp
därav är det så längtansfyllt att
beröra
beröras
ty i denna berörelse skingras
ickevarat
kanske skall jag säga illusionen
det kan jag ej säga ty i
klargörandet synliggörs illusionen för att allt skall känna allt
allt liv
så skapade vi alla varandra en
gång ur dimman
ur drömmolnen steg vi
allt detta är svårt att
tillerkänna ändå är allt svängningar av
latituder
latitudssvängningar
den tondöve vandrar in i
kristallskogarna
inväntar
regnen
ty öronen törstar
efter havets sånger
så strömmar nattens
himmelsvalarna genom
atmosfären
luften strömmar
in i vattnens
strömmar
för att jordens hjärta
ler
genom dessa djupa sånger
molnen vilka seglat
längre än allt kan minnas
stannar en stund över havets
spegelblanka milda glansöga
så är vi ett
molnen vilka seglar i denna dags
timablad
möter vindarnas stillhet
så många stridande har vi sett
vari är dessa strider
vad
strider de
om
vi har sett agnar malas in i
svärtnat mjöl
sett ugnarna bakugnarna i
stensättningarna spy
svärtad rök
känt lukten oset av svärtade bröd
hur kom detta
såg de ej stränderna blöda
såg de ej skärens blinda smärta
såg de ej skärens tårar stiga
vridas om av kvidande fingrar
de matade barnen med svärtat bröd
doppat i svärtad mjölk
surnad av deras orörliga hudar
såg de ej skönheten i det de lade
brödet i barnens munnar
händer
var brödet doftande vitt
var mjölken vit
såg de ej detta
varför stred de
varför strider de
om reliker
skändar helgedomar
söker smälta om allt
efter former vilka ej finns
ty svärdet bär de i ryggen
skidan är dess hand
den hud inom vilket
vilken livet är tatuerat
lyssnar de till svärdets rena
klang
svärdets röst
till huden handens
utförargärningens svar
blödde blöder de ej
lyssnade de
lyssnar de
skola de ej blöda
och kalken bär de i sitt bröst
och fatet och duken bär de i sina
stigar
så varför strider de om
gudomens ljus
vilket är ett
gudomen vilken är en
vilken är alltr
se molnen
nattmolnen skingras
upplev urkällans mening
stöpta i samma form
av gudomligt ljus
fråga dig
vad nattens ädelsten är
*
babaoträdet skrider till
vattensmyckets
klarnade morgonregn
därvid drakarna samlats i hymnens
lovsånger
till hon vilken vakar med
rötternas färder
ur vingar bjuder drakarna
babaoträdet att dricka
markernas sagor
till barnen vilka med strålande
ögon
inväntar stämman
storkar nio vakar med vindens
inkommande
vari drakarna breder ut
läkandemantlar
över hennes sargade hud
och barnen ser djupt in i
drakarnas ögon
de möter oändlighetens kärlek
lyft ur tyngd
mjukt landar vitsippornas fötter
i bäddar av mossa
väva de stjärnsångers vita
skönhet
och silvermolnsblommor
i solhänder seglar fridens
tempellundar
så många ensamma gråter
i dessa inrutade fält
silvermolnsblommor
tröstar deras längtanssorg
koltrasten
i mitt hjärta
påminner mig
om elden vid stranden
om näktergalen vilken mötte oss
där
om gitarrens strängar
om tystnadens vackra ord
därvid havets mjuka rörelse
inom doften av salta stänk
av tången av
av
havets mjuka rörelser
elden falnade in i
gryningsflamman
nu öppnar jag mitt bröst
släpper dig
vackra koltrast fri
ty tiden har vaggat mina händer
och elden sade
näri du ser mig dansa
ser du då bara eld
ser du dem i mig
gåvorna
av träd
näri du ser dessa träd ser du då
endast
allenast
ved
se djupare
ser du min hetta
hur min hetta omfamnar
omhöljer veden
ser du hur vatten bubblar ut ur
veden
när du ser dessa bubblor
ser du då endast bubblor
kan du se vattnet
vattnet detta träd drack
kan du se
allt det vilket jag är
icke är jag allena eld
jag är kommen ur
jag är här
så ofta viskar ni mitt förtärande
i rädslan av död av undergång
av smärta
kan ni ej se det jag skänker
det jag är
kupa edra händer
var stenarna vilka är
ringen inom vilken jag är
öppna edra ögon
var gryningen i vilken jag är
flamman
slut edra ögon
var skymningen i vilken jag är
glöden
av den flamma vilken vandrade
solbågen
vad viskart du ur hjärta kvinna
jag sejdar in
jag vaggar mig i min famn
jag tröstar mig
jag är barnet i moderns famn
jag sejdar in det sista
koltrastar sitter i träden
fångna var de ej
så vackert har deras vingar rörts
har deras toner stämts
bet dem att flyga till händer
flätade i
så har jag gjort
förgyll deras ögon
låt dem se varandra i glöd
vilken är glöd
vilken är det du är
kära eld
jag vaggar mig
jag sejdar in
det vilket jag ej vet vad
häri ängen vari vildblomstren
stiger in i vindens källa
vari bergen rör vid varandras
fötter
här där sköldpaddan är modern
vilken bär hela jordens grönska
på sin rygg
hon ser djupt in i dessas ögon
givna är ni till jorden av molnen
vilka seglar
och molnen omfamnar
näri ni vandrat dessa steg
så skall ni höra örnens stämma
kalla
se skriftens vita lysa i
ädelstensglöd
i det ni benämner himlen
och ja
jag ser dig
allt det du är
och jag vet att det sista är det
första
det första är det sista
ty dessa är ej
ty dessa är ett
mjukt landar vitsippornas fötter
i bäddar av mossa
väva de stjärnsångers vita
skönhet
och silvermolnsblommor
i solhänder seglar fridens
tempellundar
*
(sista)
är det
sista ordet sagt
är det sista ordet
skrivet
mitt bröst är öppnat
med rosenfingrar
löste jag sju pärlknappar
flyg koltrast
flyg
du vackra sång
släpper dig fri
gör jag
endast du vet
vad är det
sista
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar