slutligen fann hon ut
kvinnan vilken böjd vandrat
stigarna
hon har ej avvisat
ej förnekat
skönhetens allomfattande kraft
ej refuserat
ej förnekat
kärlekens helande verkan
ej avvisat
livet
slutligen satte hon sig ned
kröp samman
med händerna knäppta
likt en stjärnkupol
det hon häri försökte var
är att upphöra
hon sjönk samman i detta
katatoniska tillstånd
i förhoppningen att slutligen
utplånas helt
människoblomma
människoblomma med tusenbladens
doftande
skogar
ja
vi har alla våra vägar att vandra
stundtals sköljes dessa in i våra
ögon
drömmar
drömkorn
kristallstavar
dessa kristallstavar
kristallationer
kan hålla oss fångna
i tidsögonblick
ända
till
vi andas in
drömmolnens rosenblad
vilka sår ängens alla blomster in
i oss
det är i den stunden
drömmen leder oss vidare
in i samarkand
eller shangri la
eller shamballa
fria
efterfrågar vi ej det vilket
benämns framtid
och visst är detta ett märkligt
fenomen
människan efterfrågar framtiden
samtidigt sägandes att det är av
största vikt vara fokuserad
leva i nuet
det finnes endast en
verkande kraft
vilken är våra energier
denna kraft
är
kärlek
*
vinden sätter sig ned vid den
stora stubben
rotstaven
stubben med dessa vida ringar
ringarna
andandes
stubben med rötternas utslagna
händer
fötter
hår
stubben med rötterna vida
vinden lägger vandringsstaven
doftande gott av ene i bädd av
ömhet
vinden ler vid hågkomsten av
deras möte
hur denna stav föll in i hans
hand
enestaven
kvisten
stammen
busken
hade stått där vid vägrenen
vilken ej bar horn
ej bar årsskott
ej bar hud
ändå allt detta kanske
vägrenen
enen hade stått där i dikeskanten
var inte alls på kant med livet
snarare tvärtom
kanten
var av spetsbårds
skogsblomster
där hade enen stått med fötterna
ännu i mjuka snötofflor
där vägarna delar sig i alla
vädrens vindar
enen vred alla grenar
kvistar samman
det var inte ett blixtinfall
det var länge påkommet
ändå följde den lilla blåmesen
skeendet i förundran
medan aran i tallen svävade
regnbågssånger
i auraljus
enen var inte heller vred
ilskande bolmande rödarg
var inte heller dörrens vackra
vrede ändå
ett slags vrede och vacker visst
är enen vacker
detta vridande skedde i
svarandevilja
följandes varje rörelse
enen vred alla grenar
kvistar samman
föll så in i vindens hand
en vriden enestav
vinden fortsätter
hågkomstvandringen
jo
nog är jag vriden allt
så hade staven sagt innan färden
sig begav
dock är jag ej vriden i den
bemärkelsen av sicken en tok
vred mina händer gjorde jag ej i
kvidandesuckande
vred mina grenar kvistar samman
gjorde jag
för att passa in i din hand
utan att skava
bara
vara
städse dig
det var kommet till vandring
dofterna vi har behov av
riktningarna var komna
ja
det är kommet till vandring
så begav sig vännerna in i vandring
staven vilade i vindens hand
vila är väl inte helt riktigt att
säga vad nu riktigt är
är väl synd att säga vad nu synd
är
ty icke är det synd om eller
något i den stilen
det går vara vila i vakenhets
vakande
vinden stödde sig till staven
stödde är väl inte helt riktigt
att säga vad nu riktigt är
är väl synd att säga vad nu synd
är
ty icke är det synd om eller
något i den stilen
det går vara stödd till i
vakenhets vakande
stundtals anlände en motpust
vinden haltade till
enen pillade fram ett bär
blånande
matade vinden med bäret
det är beska droppar du bjuder du
vän av ene
beska eller icke beska
beska är bra för oss båda smaken
faller bakåt i gommen
minner oss om dofterna vi andats
in riktningarna
ja beska är bra för oss båda i
denna färd
drar oss samman
låser upp dörrar
flödar vägar
det säger mig markernas stämma
vad säger dig
luftens stämma min vän av vind
gässen vaggar luftens ängder
visar vägen till fågelsjön
*
det är kommet
vägarna är mjuka böljande
fyllda av med pärlrader av sjöar
vattenpussar
pölar kanske dessa är
speglar
speglar i vilka molnen speglas
här och var ligger ännu isblommor
varunder vatten porlar
sjöar bäckar
ådror
fåglarna är svirrande pilande
virvlande tonföljen
stundtals rör gässen vid
pannornas fåror
i fjolårsgräset synes gräsvingar
sakta breda ut vingar
isen har släppt bäcken fri
porlande strömmar
glädje för gossen vilken älskar
vattens rörelser
vattenfolken rör vid gossens
fingrar
målar ögonen glittrande
på väg
i vägens sjöar skuttar gossen
virvlande
i diket virvlar gossen ned
förundras i djupet
det är vatten i diket
under snön
ja det finnes ännu snö
rulla
rulla runt
glida nedför slänten
nu väntar bäcken
vi sjösätter en medhavd barkbåt
ringla
ringla
följa strömmar
fastna
gossen får en lång kvist
frigör
följer båten in under kvistar
grenar
vart leder bäcken
dansa med ängen
krypa under stängsel
bäcken porlar starkare
här och var i mjuka vattenfall
barkbåten följer
gossen följer
hoppar från tuva till tuva
inte från
till
till
i
rörelse
träden är höga
är raka
är nakna
klövspår efter kossorna i hagen
tjälen i marken är kvar
bäcken flödarporlar in i
fågelsjön
barkbåten landar
vi ser att bäcken förenas med ån
in i sjön
längre kan vi ej följa
ännu för kallt att simma
gossen ler
jo jag vill bada
inte nu
inte här
kom vi följer från ovan
vi kryper under stängsel
klättrar uppför slänten in i
skogen
där väntar stenen den höga
den vilken är gossens tron
han ler
han strålar
det är vår
gossen får visa vägen
han minns den fallna stammen vari
getingar bor
larver
bark
mossa
kvistar
grenar
vi följer stigar
klättrar varsamt över
slumrandestenar
så vackra mjuka runda
bäcken
bäcken följer oss inom
sälgens mjuka katter spinner
katter
kissar
videkissar
på en sten sitter en man av luft
täljer en pipa av sälg
spelar toner
sånger till markernas lov
vi klättrar allt högre
här är snö
rulla
rulla
åka kana
det är tö
en rörelse
en fågel
det är en uggla ler gossen
vi följer stigar
rådjursstigar
gossen visar vägen
minns
buskar snår ris
finner gläntan
visas blåsippor
vackra instigna i lä av fallen
stam
ängen viskar
kom
vi följer
gossen virvlar
glider åter nedför slänten
bäcken hälsar
mannen av luft ler
förenas med molnkatternas
spinnandevita
himlar klarnar
solen värmer
boplatsen ropar
vi häller vattenfall ur stövlar
ler
drömmar
i det du
befinner dig
bli en
drömväverska
drömvävare
så många
ryggar
ja, hon möts
med avsky av mången
många ryggar i
rädsla för spindelmors vackra nät
vad visar hon
hon väver
skönhet väver
hon
glöm dessa
människotolkningar av fånga byte
spinna in och
så vidare
och ser du
spinna in;
se fjärilens
kokong
samt den
vackra fjäril vilken flyger ut ur
in i frihet
bli din
drömväverska
drömvävare
du har så
många ögon vilka ser dig i kärlek
kanske är det så
vi har alla våra vägar att vandra
ser en munk
måla sandmandalas
så vackra
en vind blåser mjukt ut
lugnt målar han mönster till
mönster
ser öknarnas skönhet
sandhaven
en glasblåsare blåser vackra
vaser
skålar
vari oasens vatten instiger
blad
rosenblad doftar
ser tälten
böljande
upplever dofterna rökelse
hör sångerna danserna
allt detta är livens skönhet
ser solen gå upp
i öknar finnes ej moln
oaser finns
ser norrsken
sydsken
och kanske är det så
att inför vissa ansikten skall vi
hålla skenet
samtidigt kanske det är just så
att vi ej skall hålla skenet uppe
hur skall sannheten kunna var
sann då vi håller skenet upp
för att visa en styrka
i de stunder vi egentligen
behöver en famn
en tröstarfamn
kanske styrkan är just detta att
visa vad ord gör
vad handlingar gör
så många omedvetna gester
vilka slår hårt
hur kan vi vara undervisande samt
lärande
och vad är dessa båda
det sägs att mästaren är
lärjungen
lärjungen mästaren
så ser jag åter munken måla
sandmandalas
livet är kanske skapande
lärandevävande
jag vet ej
det jag ser är
att i min tillvaro är det alltmer
så att
tystnaden infinner sig
och det är
ett tecken på något jag
egentligen vetat
sedan den stund jag häri insteg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar