i vredesmod
slängs dörren
igen
den går i
baklås
hur är en dörr
uppbyggd
kanske har
dörren en tröskel
en ram
upphängd är
dörren på gångjärn
var och en
vilken sökt hänga upp en dörr på gångjärn vet hur enerverande detta hantverk
kan vara
passa in dörren
i avvägd
balansering
tröskel ram
gångjärn
naturligtvis
har dörren en yta
låt oss säga
välpolerad mahogny
kanske eller
det träslag du ser
denna dörr har
ädelträ
dörren har ett
dörrvred eller handtag på tvenne sidor
in samt ut
ut samt in
ett nyckelhål
har dörren samt en nyckel
ja, detta är en
kortfattad beskrivning
det går att
skriva en mycket vacker berättelse om detta
nåväl dörren
far igen i vredesmod
kanske får
dörren hicka
eller drabbas
av kramp
den går i
baklås
nu sitter det
ett väsen på den ena sidan
kanske i ånger
över vredesmodets utslag
väsendet kommer
ej ut
på den andra
sidan står nu ett väsen
det väsen
vilket kanske förorsakade detta vredesmod
ja, vem
förorsakade vad
vem vet
ventilen
släppte
nu kanske detta
väsen har flera möjligheter
först detta
övertalandelirkande att försöka få det nu stillade vredesmodet att
försöka öppna
med låset kanske en nyckel, eller försöka låsa upp själv
det visar sig
att nyckeln har följt med det före detta vredesmodet in
och det före
detta vredesmodet är ännu ej redo att öppna
den vilken står
på den så kallade utsidan
har ytterligare
val
kan nu försöka
övertala
släta över
det är en väg
så finns det en
ytterligare väg
det är att
försöka lyfta dörren av gångjärnen
det finns ett
aber med detta
det är att
dörren i sitt vackeltillstånd kan ramla omkull
det är en tung
dörr
ett ytterligare
alternativ finnes om de ej kommer
når fram till
lösning
detta
alternativ heter; inkalla en låssmed
det är sant
ett ytterligare
alternativ finnes i denna situation
båda kan helt
lugnt sätta sig ned samt invänta redo
den vilken är
den bedjande om att öppna får släppa sin oro att den före detta vreda skall
göra sig illa. ur vrede kommer ofta sorg, dörrar vilka gått i baklås kan
faktiskt göra så av sorg.
låt oss släppa
alla farhågor samt hoppas på att de ej är för sturdska
vad är då det
bästa
det är troligen
inväntandet.
det är en
vacker bild se denna dörr öppnas
se mötet
vart leder
detta
det är en bild
och dörren den
kan vara du
du vandrar i
markerna
du vandrar i
skogarna
jag frågar dig
möter du
verkligen allt det du ser eller
uttalar du det
så kallade artbeständiga
det vill säga
etiketten eller benämningen
varför frågar
du mig så
ja, varför
frågar jag dig så
kanske av den
anledningen att det så ofta är uppenbart
att ni så ofta
bär enormt stora ryggsäckar fyllda med artböcker
handböcker
uppslagsböcker
ja
vem vet
om du skulle
trava alla dessa böcker kanske du skulle nå upp till
det vilket
benämns himlen
enkom himlen
varför säger du
att jag bär en ryggsäck
kanske av den
anledningen att du är tvingad gå framåtböjd
lutad
ja
det är nästan
så jag skulle vilja säga att
pannan din
eftertraktar
traktar efter
att kyssa marken
förresten har
du sett folken vilka bär konten med barnet med pannan
det
är
en vacker bild
barnet har ett
band runt moderns panna
nej
det är ej ett
fångstband
varför jag ser
bilden vara vacker
kanske därför
att bandet ger huvudets abstraktionstanke massage in i levande
hjärtrörelse
barnet är
hjärtrörelse
det lutade
det lutade är
kanske allt inmatat; skolböcker
jag menar
kanske den tidens lärare vilka inpräglade just detta att
ej våga möta
ansikten, så kallade överordnandes ansikten,
ej våga möten
med ty dessa lärare skulle ju vara mer lärda
bättre än
barnen
oavsett dessa
lärares inre insikt visshet om tingens verklighet
och börjar vi
så följa detta led kommer vi att se ett varför eller ett därför
jag frågar om
du möter
verkligen möter
det du möter
eller är det
vilket omger dig
mer ett ungefär
liknande bakgrundssurr eller bakgrundsbilder
tapeter kanske
se djupare
ännu djupare
nu frågar jag
vad skulle du
säga om
om det stiger
ut stiger fram väsen ur det du ser
exempelvis
stiger trädfolk fram ur träd
ur stenar reser
sig folk
ur fåglar
ur
ur
skulle du bli
förskrämd
eller är detta
det du kanske anar i mötet med
det du möter
elementarväsen
själsväsen
andeväsen
kroppsväsen
i allt lever
allt
så också i dig
lev med detta
helt utan att
förskräckas
det jag ber dig
är
öppna dig för
livet
dö litegrann,
kan du dö litegrann
ja det kan du
minns att döden
ej är detta dö
jo visst är det
ett avslut;
kan liknas vid den utlästa boken. Boken vittrar
ej sönder i dina händer.
Den har en
plats och doften lever i ditt hjärta.
sorgearbete är
ett slags döende
sjunka in i
jorddjup
så vad är då
detta
denna
tillåtelse att sörja
det är i detta
ett helande
du kan gå
vidare
och du har en
plats
önskar du den
vara rumsbetingad
låt detta vara
din för stunden trygghet
rummet kan vara
så mycket
kropp
hus
boning för
boning till
vad skulle du
säga om
om det stiger
ut stiger fram väsen ur det du ser
exempelvis
stiger trädfolk fram ur träd
ur stenar reser
sig folk
ur fåglar
ur
ur
skulle du bli
förskrämd
eller är detta
det du kanske anar i mötet med
det du möter
elementarväsen
själsväsen
andeväsen
kroppsväsen
i allt lever
allt
så också i dig
lev med detta
helt utan att
förskräckas
det jag ber dig
är
öppna dig för
livet
skogen ryser
jagade steg
slås
hårt
ned
huden
huden gråter
regnvatten
stigande
upp
se ljuset i
mörkret
sköldpaddan
är kullen
vilken reser sig
bär jorden på
ryggen sin
blomstrande är
täcket
bär vita
skogsstjärnor
hon helar
markerna
bergens
svarta
djupsvarta
sorgeflor
blöder ljungens
klockor
fjällbäckarnas
honung
sänder dofter i
silvrets
fullfyllda
skiva
den jagade är
undan
piskans vinande
piskan är
kommen
en klätterros
varur
törnfåglar sjunger
röda toner vida
förföljaren ser
klart
de talar nu
samman
skogens språk
skogar
tycker ej om
jagade steg
och säg mig
varför lågan i
händerna mina flämtar
kämpar så med
den vind vilken ej är vind
säg mig vad det
är
vilket får husets hud in i darrande
och säg mig
vari stenarna
klipporna bär
svarta
djupsvarta
sorgeflor
varför ljungens
klockor tystnar
stummas redan
innan dessa slår ut
varför bladen
faller
varför träden
vissnar
säg mig
varför markerna
skälver
oh säg mig
detta du skog vilken sakta släcker ditt ljus
vari endast de
vilka känner
vet vägarna
kan vandra
vari de vilka
åter ovaksamma onärvarande utanför sina hjärtsjälv
sargar din
blödande hud
sjunker in i
dina händer
i dina försök
att hölja dina vidöppna varande sår
säg mig
säg mig
varur är detta
kommet
du är kallad
det vandrar en
kvinna i denna skog
skodonen har
hon ställt sida vid sida vid tröskeln av denna skog
vari stenarna
klipporna bär svarat djupsvarta sorgeflor
den första
instiganderädslan
den andra fasan
har hon tagit i sin milda hand
den tredje
vägen är tillit
vilken för
henne djupare in
lågan
lågan bär hon
värnad i bröstkällas lanternakristall
huden andas
lystrande till skogens stigande tårar
solmoln rör vid
en plats
vid träden
runt henne
synes
djuren samlas
ur djuren
stiger inreväsen
ögonvida
strålande
kärlek
vågar fyllas
med hopp
bäcken
skogsbäcken
porlar
nymfer följer
en kvinnas väg
till
stenoblaten
där den
behornade vita hjorten inväntar hennes stigar
hjortens ögon
omfamnar en kvinna
kronan är ett
träd
sakta
mycket sakta
bejakar hon
maningen
ropet vilket
viskas in i hennes händer
det är i den
stunden
skogens hopp
besannas
djuren är i
visshet
skogen
blomstrar
bäcken porlar
ren
vattnar skogens
hud
ljungen blommar
luften surrar
av bin av humlor
stenarna
klipporna släpper sorgefloren
det vandrar en
kvinna till tröskeln
där hennes
nysömmade skodon väntar henne
hon vandrar
berättarstigar
med lågan nu
skimrande
lugn i sina
händer
kristallen
andas
tonerna
in
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar