och jag säger dig
att i denna natts stillhet
vari träden andas
silverfloders
kristallblads renhet
vari toner ej äro nedtecknade
vilka är själarnas skalor
utur minnen
utur öppnade medaljongbröst
vari fingertoppar är vidöppna
inför denna natts skälvande
stillhet
detta säger jag
att du har sett stillheten andas
i molnen
i gemenskap med stormarnas
vinande
piskande
molnen har du skådat samt anat
att detta tillstånd är en längtan
till
kroppen bär denna längtan ty i
detta tillstånd
kan kroppen varsna andens ense
nu säger jag dig
att denna natts stillhet
yttre stillhet
är mångens skepnad
medan dessa i det inre
härbärgerar
genomlider de mest hetsande
stormbyar
ser du henne hur hon vandrar
dithän
lidandestämmor kallar henne
de kastade stenar på henne vid
brunnen
de kastade stenar
stenarna grät
brunnshänder tvagade hennes sår
med stenarnas mjuka
ty stenarna såg
stenarna vet
i brunnshänders källvatten
äro de
de mjukaste tvagandesvampar
ser du henne hur hon vandrar
dithän
lidandestämmor kallar henne
dithän händer äro sträckta till
henne
hon lägger helandeblad
över sår fyllda med smärta
sår varande
sår av alla de slag dessa
mottagit
av vem
av vad
kan dessa ej alltid förpläga dig
med
hon läser sårens minnen
sitter stilla vid
sitter stilla med
baddar den febriges panna
fuktar de viskande läpparnas
yrande
i den stund såren drar sig mjukt
samman
bjuder hon farväl
efterlämnar doften av örter
av balsam
de ser henne vandra
ett stilla moln seglandes
alltmedan stormar viner
av annat slag
av slag
av blindo
det finnes de vilka följer henne
med oblida ögon
kastar taggar runt henne
på henne
hetsar folken emot henne
upp emot henne
hon är ett stilla seglande moln
hon kan se folkens hets
hon är så ohudad att detta stiger
in i henne
för en stund
stormar av tvivel
rasar inom henne
orkanmoln piskanderegn
detta ser de ej
de hetsande
de irriterar sig på molnet
hon är ett stilla seglande moln
hon når det stora trädet
vilket öppnar stammen till
kvinnan
sluter henne i famn
inom livsbarkens flöden
de hetsande är stoder
förstelnade i svart
i avund
sjuka
grytan kokar runt trädet
trädet visar henne smärtan i
deras bröst
visar henne stormarna vilka drog
genom henne
visar henne vägen till helande av
grytans överhettade
hon stiger ut
buren av trädvind
möter stillbilden
vaggar deras stormande skepp
in i lugna hav
de ser skeppen segla i hennes
bröst
och dessa vet att detta
är deras egen oroshärd
hon är ett stilla moln
lägger helandeblad runt
över de sjukas sårhärdar
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar