naturligtvis blir
upplevelsen omvälvande
kaotiserad
i det pyramiden vänder sig i
bädden
digestionsbalansen sättes ur spel
samt koordinationsbalansen
koordinationspunkterna förskjuts
allt virvlar i ett tyngdlöst
tillstånd
såtillvida du ej kämpar emot
intill dess
basen är vänd i trigodens
kondens
trigometros
hypotimusaklangen
stiger ur
koordinatselden
*
säg mig
vari eldens röst
ofta möts med skräck
elden vilken av så många brukats
till vad
kanske trodde de sig slipa kolen
till kärnor till frön
vadan förde dem till denna svärta
ty svart var ej det dessa lyfte
fram
vackert hade det kanske varit i
den stund dessa hade skrivit
de vackra tecknen i de vita
arkens händer
i diamantskrift
de skrämde barnen
ja, kanske var deras avsikvar det
ej deras avsikt
ändå blev avsikten
kan du se kvisten dessa bröt av
och visst är det så
att det går att säga av sikt
av sikt såg jag vägen
nåväl dessa skrämde barnen för
mörkret
nattens mörker
skälvande lågo barnen i bäddar
stirrade stela av skräck in i
nattens gapande mörker
en mun
ett gap
vilen vilket slukar allt
en tandlös håla
hde det ändå varit tänder
vita pärlrader
hade det varit tänder
tänd mitt lanternaljus
lotusskålar i natthav
skimrar vita
hade det varit tänder hade barnen
sett vita pärlanemoner
denna skrämsel var ju en bieffekt
en biverkning
av att de glömde tända stjärnorna
tillåta
stjärnorna
vilka barn har i ögonen
vilken blev bieffekten
de ej räknat med
bieffektens utslag
jo
det blev barn vilka störde dem
barn vilka gråtande ej gav de
vuxna vuxenstunder
det går ej säga att barnen ej gav
ty det var ju dessa dem själva –
de vuxna – vilka manade in denna gastkramande skräck
allt för att hålla i makten
och denna makt
var ej en makt
ty ur den skräcken reser sig
fröet
och detta frö
förtalte
eldens saga
det var en gång marker vilka
huttrade
det hjälpte ej hur mycket än
solvinden smekte markerna
kylan kröp in
ja, detta var ej kyla
det var köld
detta var köldvandring
kommen ur svärtade fönster
ögon satta i rutor
den gamlavisa
vandrar lyssnande in i
vindarna
in i haven
in i stjärnorna
sträcker kupad hand in i natten
en gnista faller in
denna lägger hon ömt i bröstvagga
så
svarar hon till det de sagt henne
hon samlar stickor
gräs
torkade
hon tager en pinne
snurra
snurra
pyr
rök pyr ur värme stigen
hon blåser
lägger pinnar flera till
elden stiger
eldens skimrande skönhet
stiger in i rutade ögon
låser upp
hakar
hudar skimrar
kölden släpper
fjärran nära höres havet andas
höres ebenholtssträndernas vida
skönhet
föras till pupilldalarnas ömma
punkter
hon målar berg vita
hon målar brott
hon målar människor kutade
släpandes stenblock
detta är ett lakstensbrott
hon målar hostan
hon målar röda tårar
hon målar in regnen vilka tvagar
dem ur börda
fjärran nära höres havet andas
höres ebenholtssträndernas vida
skönhet
föras till pupilldalarnas ömma
punkter
och denna makt
var ej en makt
ty ur den skräcken reser sig
fröet
och detta frö
förtalte
eldens saga
*
hon hade länge
vandrat
sökt
utan att egentligen söka
ty de hade viskat henne
sök ej mer
den vilken söker skymmer ofta
vägen
hon ler in i uråldersträden
vad skulle jag söka
vad
söker vi
vi söker för att finna
allt ligger framför oss i är
hon är älskad av träden
uråldersträden vet hennes vägar
lyfter henne över kärrets åder
bäck
hon smeker de mossklädda
stammarna
vilka lagt sig över bäcken
broar av gyllengröna
visst hade hon kunnat gå över
de är dock hala ty vintern har
ännu ej helt släppt greppet
hon följer stigen
ja uråldersträden puttar henne
lätt i ryggen
ty berget stiger brant uppåt
gråmossan
sluter mjukt runt fötter
allt ger stöd
kvistar nedfallna
viker undan knippen
alla vet hennes stigar
vet hennes fotklanger
skodda oskodda
allt behagliga
så når hon toppen
rör vid molnen
molnen lyfter henne
hon seglar fri
läggs
mjukt ned vid stenen
stenen vilken är henne nära
nu ler hon storligen
hur har dessa blad kommit till
dig
stenen ler
molnen drar sig samman
till råds
de grånande
möts
de torde sjunga samman
silverregn
så hit kallade jag dessa
paraplyblad
sätt dig härin under
hon hukar lätt kryper in
lyssnar
till den väckande droppklangen
så mjuk
hör droppar stiga till
snart ljuder silversonater
rinner samman
hon sitter vid sjön given av
toner
lyssnar
till
rådens
toner
uråldersträden
samlas runt henne
sträcker grenar
flätar fingrar
hon sitter i templet med
skimrande otäckta fönster
möter solfolkens vackra danser
vem är hon
hon är
exakt
det
du möter
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar