den femte brast
vi helar denna nu
att kasta ut samt ej trampa på
stegen
är att följa vägen
ser du den stelnade tjära
stelnad i svart is kan detta se
ut att vara
stelnad tjära kan även se ut att
vara vågor av svart siden
minns du hur du i barndomen
tyckte om att tugga på tjära
tjärtuggummi
nåväl likheten med is är stor
även om tjära är svartsvart och is så kallat genomsikligt glas
ibland kan nätter upplevas så
svarta
isarna smälter så sakteliga i
dessa dagar i dessa stunder
förr hade de mestadels båtar
givna av träd
dessa behandlades efter
vintersömnen med tjära
de tände eldar
samt smälte denna tjära till
flödigt flytande
med vad smälte dessa tjäran
med värme
kanske med drömvärme
med drömfärder i ögonen
bilder av glittrande hav
av tärnor
av turer
havsturer
det var en gång i är
ett land
i en hand
detta land levde i överflöd
ändå sades detta land
i denna hand vara båd benigt samt
magert
detta höll ej skotten de spirande
med om
ty de levde i
denna hand
detta land
bergsland
mindes
levde med de glödande strömmarna
i inregärning
dessa strömmar skimrade vida
brände ej
visst hände det att de kunde
upplevas brännas
i så kallad vulkanisk vrede
obsidian glänste av tårminne
den dagen den stunden svarta
sorgeflor lades över
då
hade obsidian
ej insett
det obsidian i denna stund inser
detta vilsamma ljus sorgfloret
gav
ja; det skarpa
vacklande
obsidian mötte
i tafatta tröstförsök
vilka andades mer rädsla inför
mötet än tröst
skar så hårt i ögondjupen
obsidian
gav sorgfloren den andning dessa
obsidian behövde
sakta vidgades slöjornas låt oss
säga porer
för att så
upplösas
obsidian
upplevde sin mörka skönhet
så vackert allt är i samklang
det hände sig så
att inkräktarkängor
sparkade de spirande skotten
omkull
det var
är
i den stunden vulkanvreden tänds
ja inte förtärande
mer till eld
och visst var det
är det så att kängorna
snördes upp
i det dessa rusade
tvärt vände om
en eld
utan att
bäst att fly
så kom det sig att denna eld brann
detta utan att släckas
skog växte upp
en man kom till denna skog
en man med vackra stigar
med vackramjuka händer
mannen hade hört hennes stämma
lyssnade till rådselden
ty mannen hade sett elden
hade närmat sig elden
hade lyssnat därtill
så kom det sig att mannen gavs en
båt
en slup av träden
ja
mannen undervisades av
skogsfolken i hur
hur han kan bygga en båt
en slup
obsidian skänker mannen korn av
behov
så undervisas mannen hur tjära
strykes på
båten
slupen bars nu av skogsfolken
till sjön
sjön insvept i slöjor
varur hennes ljuva stämma ljuder
hon vilken sjunger orden
till
mannen stiger i båten
slupen
dimman sänker sig ned
ända
till
båten slupen nuddar stranden
då lyfter hennes stämma dimman
han bjuds iland
till ön
ön
vilken besvarar drömordens
närhet
mitt namn är obsidian
de såg det vilket en gång var
trädet
stå i den grop de grävt.
ur spikarna rann tårar röda
bäckar
vilka färgade markens stigande
röda sjö.
det vilket en gång var trädet
syntes bära de mörknade sorgefloren på sina skuldror
ur berget hördes susande
fjäderandning
folken vilka bidade sorgmantelns
lyftande såg det vilket en gång var trädet bli trädet med den vita stammen med
de röda bladen
de hörde fjäderandningens
kallande stämma;
lyft stenen av edra bröst
dessa vilka hörde reste sig,
vandrade i
gångarstråk till berget varur
stämman kom
de lyfte stenen
från ingångens utgång
utgångens ingång
uppför stentrappans tempelgång
syntes solen stiga upp
den femte brast vi helar detta nu
i natten öppnas porten av moln
porten är moln
är slöjan vilken viker upp synen
en kvinna
det högra benet är i knäfall
det vänstra benet är i
halvvägs upp
ryggen är rak
i händerna håller denna kvinna
hon
en pärla ett klot
en glob
detta är
är
ljuder hennes tysta stämma
klotet är opalvitt
mjölkvitt mattat
ännu mattat
ty det strömmar bidan ur
den högra handen håller hon
ovanpå
den vänstra handen håller hon
under
hon håller klotet rakt framför hjärtat
helt nära
hennes ansikte är strängt
är kärlek
ögonen ser genom
sejden – manar; se detta
hon bär en slöja skir över håret
hennes stämma strömmar tyst ur
hjärtat
detta klot kan vara en pärla
kan vara en cirkel
är
är
den femte brast vi har helat den
den är hel nu
djupt i mitt inre vet jag att
detta det denne är en sträng
samtidigt stiger cirkeln fram och
jag ser den övre halvan
cirkeln är indelad i fyra delar
kvarter
det är den vänstra halvan, då den
är framför mig, den övre vänstra kvarten indelad i sju punkter. varav den femte
är den andra från sju i norr.
så viskar hon sträckan så kallat
baklänges från norr till höger diagonalt; öster.
ur dessa punkter flödar strängar
hon håller cirkeln framför mig
sakta ur hennes hjärta vaknar
toner
skimrande milda
skall jag benämna likna dem vid
något är det färgerna vilka andas anas i pärlemor
det är även dessa färger vilka
framträder näri vari vitt glas genomlyses med ljus
mjölkvitt
milt
guldgult
milt blått
milt grönt
milt rosa
jordens meridianer
jordsolens framstigande ur
bröstkällor
bilden tonas sakta ut
samt följer med mig
ja
hon är sträng
hennes ögon är kärlek
påskens moder
kanske
varför benämna allt med jordiska
termer
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar