glädjen är
det
vilket tvagar din
huds smärta
lev med bilden att du är jordens
hud
moder jords hud
hur vill
och detta är icke vill
det är
vilja
hur vill
du bli trampad på
vilka steg
är behagliga
vad skänker stegen
en gång för länge sedan läste jag
indianord;
vandra på hennes hud så att varje
steg är en kittlande beröring
vilken väcker glädjeskrattet i
hennes hjärta
nåja; orden var ej så, mina ord
blev så
barnet sitter på en sten
kanske du skulle säga
barnet sitter i en stenhand
däri havsblänkets ljusstrimma
däri ovanom
däri nedanom kisar
där havet i denna stund
öppnar ett av sina mångfaldsögon
barnet ser djupt in i vad är det
är det månne näckrosen den vita
med röda blad
vad är detta
kanske du skulle säga
barnet ler
den vita näckrosen har en röd i
sitt inre
vad är det barnet ser djupt in i
är det molnet och vad är detta
moln
barnet ler
molnet är molnet
molnet är det molnet är
och jag är molnet i det molnet är
vad är detta
kanske du skulle säga
barnet ler
molnet omsluter mina ögon
mina ögon är i molnet
vi målar sagor till dig
sätt dig
helt lugnt i strandhanden
dina kläder
kroppen och tanke sinnet kan du
lägga i
korgen vassen har flätat
korgen vaggar din kropp i sömn
seglar med tanken in i världars
vida
vad är detta
barnet ler
hör du
hör du havets mjuka dyningar
lyfta dig
in i oändligheten
du är ej mer
du är ej mer i din kropp
ej heller din tanke
du är
du är
i oändlighetens andning
barnets molnstämma ljuder mjukt
sagorna strömmar i mig
eller
är jag i sagorna
barnet ler
vi är i det okläddas marker
och kanske är vi dimman
vilken mjukt svävar i ängen
öppnat sinne
hur lätt är det icke att
frånskilja detta ord tanke från sinne
möt livet med öppnat sinne
tanken svepte
mjuka varma regnvindar över mig
med ens ser jag tanken i det
slutna rummet
hur tanken däri blir en boja
vilken sluter dig i sin hand
denna hand är tämligen hård
knotig knotar ej
samtidigt är denna hand svävande
dun släppta fågelns vinge
dun vilka
skriver
samtidigt dun
ur
fågelns bröst
tanken harklar sig
håll dig nu till fakta får jag be
stanna kvar här nu
det är ju jag vilken brukar flyga
vida iväg
maskrosor är vackra
maskrosdun menar jag
ett av dem har jag planterat
här vid våra fötter
detta dun
detta frö
studera dess växande
nu i denna stund
så är jag
så är jag i det öppnade sinnet
vi kan orda världsvida om mitt
vara
sådant tycker jag mycket om
labyrinter
labyrintspel
håll balansen
håll ratten i hand
jodå vi kan orda världsvida
om mitt vara i denna bemärkelse
vi tar ett skutt över det
smaken blir lätt fadd på tungan
då orden uttalas utan andning
du borde hoppa oftare
ta glädjeskutt människoblomma
dra i smilbanden
hoppa bungy jump med dem
ja du borde hoppa oftare
du ser ju dagligen
frön blad löv falla
dessa vågar hoppa högst upp ifrån
toppen
regn hoppar från
ända från himmelshöjden
ja, de avstånden har jag
tillverkat
mätt in i ditt sinne
jämviktssinne
märkte att du blev lite snurrig
i det berörelsesinnet inte gavs
de måtten
nåväl
vi är en vacker stenring runt dig
och du är i mitten
egentligen rådselden
den eld vilken vi samlas runt
dig
stenringen
har du sett menhirer
de står inte staplade på varandra
trängs inte heller
de är planterade däri
stjärnfingrar pekade
kraftpunkter sägs det
det finns det vilket i gängse
språk kallas
mellanrum
mellan
rum
mellan dem
rum
mellan menhirerna
låt oss säga
andrum
vari dimman
slöjorna svävar lätta
lyfts av hennes silver i månklara
nätter
tvagar dina ögonsjöar
tvagar
ditt ansiktes
slutna
lyfts av hans guld
i solklara dagar
tvagar dina ögonsjöar
ditt ansiktes
slutna
tanken tänker
en stund
ler
säger så
det finns ej elakhet i mig
faktum är
att jag är en riktig filur
du vet narr
spelevinker
tycker om att spela dig spratt
detta endast till ditt vaknande
du skall inte tro på mig
du skall se det verka i dina
händers
utförandegärning
då ler jag i hjärtats
kronbladstempel
