pilträdet
böjer sitt ansikte
djupt över bäcken
jag höjer mig ej över dig älskade
bäck
jag söker se
mitt sannfärdiga ansikte i dig
koltrasten följer pilträdets
rörelse
ledsagar pilträdet i tonerna
vadan upplever jag sorg i ditt
hjärta
så andas koltrasten så andas
bäcken
så vackert skrudar du mig med
dina toner
våra toner rättar henne
koltrasten
så vackert sköljer du stränderna
sköljer du stenarna i dig
vassen
rötterna
sorgen i mitt hjärta är
det är märkligt hur ögon ej ser
pilträdet följer humlans färd
till synes sökande irrande
letande
så är det ej ty humlan vet vari
ingångens utgång är
dyker in i sitt rede sin boning
samt är därmed icke i denna
målning
ändå är humlan med
visshet
vetandevisshet
jag ser denna äng
så säger pilträdet
ser markernas linjer
ser blommor
buskage
ser träd
ser dig
ser samtliga
grässtrån
ja så är det här
är det din sorg
icke är denna skönhet min sorg
sorgen är sanningarna vilka skärs
allt efter behag
irrande
vilsen
stapplande
snubblande
slutligen virvlande
ja så många uttalanden vilka ej
är i målningen
vilka är sönderhackade knivblad
lieblad vilka skär av gräset i
smärta
humlan
söker till synes
ja, det verkar så
kan se så ut
humlan vet vägen i hela denna äng
älskade nära bröder och systrar
skall vi räkna alla grässtrån i
denna äng
leva med bilden av att dem alla
är
envars sanningar
ja
grässtråna är sanna så låt oss be
dem förlåta oss
ändå
låt oss leva med bilden av hur
många sagda sanningar det finns
det
är min sorg
ty de är icke sanningar
därför älskade bäck
ser jag djupt in i dig
talar jag
och ser huruvida mitt ansikte
är
det jag talar
koltrasten lyfter stämman
bäcken lyfter stämman
rör vid
pilträdet
vilket
lättad andas
samt med varsamma fingrar
väcker henne
kvinnan
vilken vuxit upp
vilken somnade där
helt nära pilträdets rötter
luften fylls med fåglar
fjärilar
visst är det så säger havet
stjärnorna däri du nu vilar med
blicken din in i
himmelsdiademet
vilket är himlar
visst är det så att stjärnorna
kan vara droppar
eteriska droppar
i allt är ett
i ett är allt
se
säger havet
havet skingras med ett mjukt leende
skingras säger du
kan skriva delas
och det är så i denna stund
havet är droppar
havet skimrar ty havet är hav
dina sinnen öppnafria i detta
mitt vara kan i detta vara hav
eller haven droppar givna i
trädens kronor
det är sant
det höres märkligt säga så
haven droppar givna i trädens
kronor
haven
havda
låt oss säga det är droppar givna
i trädens kronor
och ser du mina glittrande himlar
vari dropparna är stjärnor
och
är jag
stjärnor
droppar
hav
eller kanske regn
eller oändligen andningsluft
i allt är ett
i ett är allt
du börjar nalkas otåligheten
i den pilande undrandetanken
vilken slinter förbi dina
låsstopp
eller kanske har tallarna hällt
ut såpa på dina golv
det är ej förslösande
detta är ett gott samtal även i
det att det är min röst vilken ljuder mest
jag har ju inte talat på länge eller
det är ej ofta öron är öppna för min
röst
nej
detta är ej förslösande
detta är ett gott samtal
och åter
hur kan du veta i förväg att
detta är slöseri
och veta vad detta är för en väg
detta
i detta sammanhang
är före
och före
kan vi ej veta
eller
hur
eller
kan vi
det
skall jag vara tyst nu en stund
säger havet
tillåta din vackra stämma ljuda
å andra sidan ljuder sin stämma
vackert allt medan vi talar
du är lystrande in
därigenom är samtalet levande
i respons
se jag ansamlar mig
du sitter i strandhanden
jag är havets speglandes
himlarnas stjärnor
hur kan du vara nedanom
himlarna
samt himlarna
ovanom
och är det så
så är ju jag i mitten eller
mitt emellan
och mittemellan existerar ju
egentligen ej i ett samvävande
så säger nyckelpigan med de
klirrande nycklarna i midjeremmen
havet vaggar frågan
skall jag detta klarna upp
bena upp
får vi nogan stanna här
ty det nystanet räcker
är bilden av enkom planeten
jorden utan gaia
namnet gaia
mest en flytande kropp
eller vad nu forskarna föredrar
att kalla denna jordiska
planetariska del av universums
helhet
kanske
säger nyckelpiga med röda kjolar
hur många prickar har du
sist du speglade mig var
prickarna svarta fyra
och nu kanske de är
får jag se
prickarna är ju
borta
vem är jag nu
havet kluckar
du är du
och prickarna
de svarta vrårna
är upplysta så nu är du röd
helt röd
tills prickarna skrider in igen
kanske
säger nyckelpigan med avseende
till
ovanom nedanom samt mitt emellan
kanske är det så att alla dessa
instanser sägs eller målas upp ty bilden av oss
är oändligen vacker
havet stillnar
den klara bilden
är svaret
är vi
i gråten faller ett liv samman
vem livet är
varför gråten ärr
livet är en man är en kvinna
gråten
är
ur källan av slocknad glöd
och berget reser sig upp ur
havets sand
upp ur jordens mossa
upp ur
stiger in i skogarnas omfamnsöga
vidöppnat blickar detta
dessa ögon ut
glittrandefyllda bärnstenar
minnandes havets sälta
havets sötma
havets andning
berget sträcker sig utan att
sträcka
når himlarnas slöjor
vaja
vaja
skrider stilla
hjort
hjort
ståtlig skrider du lugn
skimrande vit
vakar med livens vandringar
bävrar bygger
folken lever fria
sol vind måne
stjärnvandringar
berget upplöses
är stoff
stjärnstoff
är stoft
är öknens vidsträckta vågor
i öknar vika stenrosor
sandrosor ut blad
öknen
är
en blommande oas
vari baldakiner
tältdukar böljar
vari dofterna stiger
myrra kanel mejram
vari vristbjällrorna klingar
näri hon dansar
för älskads ögonrymder
så är gråten stillad
vad kom den ur
ur den kom gråten
svaret
den klara bilden är svaret
svaret är vi
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar