de vilka böjer sig djupt till
jorden är min hud
dessa andas ut blomstringen
jag andas in jorden
därigenom är jag
nedbrytningen
förenar
jorden inandas jag
skall vi så tala död så är detta
den mänskliga döden
jag
andas in
jorden
jag är en del i helheten
helheten är i delen
hon skådar
in i vinterrosen
den vilken ej har blad
den vars stam är vissnad
med taggar
svärtade
den vilken icke bär grön skrud
vars smaragdljus
andas i hennes bröst
hon skådar
in i vårrosen
den vilken sakta
manar smaragdljuset
in i stammen
hon andas ut
det du ser
ske
jag står vid rosen med gröna blad
taggarna är ljust bruna
knappt synbara
knoppar synes sakta
kanske kvistarna
stjälkarna andas ut
det du ser
ske
knoppar i fingrar
fragila fingrar
hon frågar mig
vad ser du
det jag ser är
en enda ros
denna ros andas
viker ut blad
drar samman blad
i en jämn andningsrytm
djupt in i mig stiger vissheten
denna ros är inte den ros
jag nyss såg
rötterna är i hennes händer
stammen stjälken
taggarna
kan kanske sägas vara
det vilket är
statiskt samma i den vedartade
substansen
i denna stund
ändå vet jag att så ej är fallet
jag har ju själv beskurit rosorna
ändå vet jag att det är
detta vilket visas mig
i denna stund
existensen
hon viskar i
outgrundlig källa
det ser du
varför jämför du rosenbladen
varför jämföra det du möter
icke ett möte är detsamma med det
mötet vilket var
inte ens om ni är samma gestalter
vilka möts igen och igen
ty blodets strömmar i er har
sköljt genom er
många gånger
förnyat er
ändå
är ni
desamma
i en aspekt desamma
det går ej att jämföra
tvenne eller fler situationer
livssituationer
även i de stunder de är
igenkännbara
ty det är ej samma
individer
personligheter i dessa
ögonblicksmöten
vilka kan vara hela uppväxter
det vilket mormödrar var är ej
det mödrar är och ej det döttrar är
det vilket morfäder var är ej det
fäder är och ej det söner är
det går även att skriva farfäder
farmödrar
visst finns levnadsminnen
inmatade
sitter i generna brukar det sägas
jag skulle nog mer säga att det
liknar tecknen
de hjärtan med pilar i vilka
stundtals kan ses inristade i barken
det går ej att jämföra två möten
eller två generationers samlevnad
i det dessa jämförs så; låses
bilden fast istället för att giva möjlighet till belivande.
kanske är det så att du är
illagjord av dina föräldrar eller av en medvarande
fyll dig med den största
förståelsen
se det dessa levde i
de hade ej förmågan
att förändra det
de ej förstod
de fann ej sinnesro
den sinnesro vilken behövs för
att acceptera det vilket var
samt se skillnaden i den
nuvarande situationen.
med andra ord; de människor dessa
möter är ett slags klippdockor
vilka kläs i de kläder dessas
tidigare utsatthet levde i
dessa ser egentligen ej de
medvaranden de möter
de ser den hand vilken lärde dem
slå
de ser situationer vilka var
upprepas
ty känslorna tar över
urskillnaden
rosen kanske bär många rosor
inte en enda av dessa är lika
granens barr är ej lika
hur kan då
det du är i
vara lika
med det
du var i
jag andas in jorden
därigenom är jag
nedbrytningen
förenar
jorden inandas jag
trädet upptog mig i stammen sin
låt oss andas livets cirkel
du har hört cirkelns ekrar
hört hjulen
solhjulens rörelser
och dessa solhjul dansar med vad
med vilka
är det månens skugga över dem
finnes månhjul
finnes vad
ser du
kvinnan i floden
hur kvinnan kupar händer lyfter
vatten
ser du vattnet floden glittra
ser du hjulet
skovelhjulet
så kan du se dessa rörelser verka
i varandra
hjulet tänker ej skovlarna
skovlarna tänker ej hjulet
kvinnan är i floden
floden glittrar stundom sol
stundom måne
är hon skuggan över floden över solen
är solen hennes skugga
trädet är tyst
min tanke
har flugit in i kronans grenverk
tom är jag
tyst är jag
andas
låt oss andas
vi kan inte stanna här i kronan
bara för att det är vackra vyer
vi kan ej stanna i stammen i
barken
bara för att det är lä samt
ombonat
vi kan ej stanna i rötterna
bara för att det ger tak över
huvudet samt elden värmer så skönt
ser du
andas
låt oss andas
vi är i alla delarna
i alla det de benämner solhjulen
vi är i rot sacrum solar hjärta
hals panna krona
lätt är att tro att det räcker så
trädet ler
blicka in i jorden det du
benämner jorden
spegelchakran
fjorton är dessa nu
blicka upp i himlen
det vilket benämns himlen
spegelchakran
tjugoen är de nu
skall vi fortsätta räkna
nej
det gör vi ej
vi är i alla delar
i alla det de benämner solhjul
chakrahjul
så är det
det är rörelsen
balansen
till varon
och jag upplevde skönheten
mina rötter andades
marker vida
möttes
mötte
stammen flödande
strömmande
levande
kronan jag sträckte
mångfaldsgrenarna
mångfaldsfingrarna
vi kan inte upphöra vara i en av
delarna
och havet upptog mig i sig
och berget upptog mig i sig
och elden upptog mig i sig
och jorden upptog mig i sig
och stjärnorna planeterna upptog
mig i sig
alla talade de
samma stämma
vi kan inte upphöra vara i en av
delarna
detta är rörelsen balansen
tillvaron
till
varon
till var ro
de vilka böjer sig djupt till
jorden är min hud
dessa andas ut blomstringen
de vilka böjer sig djupt till
jorden är min hud
dessa andas ut blomstringen
tonvikt
ton
vikt
för
så stark tonvikt har lagts samt
lägges vid tankens skål
denna grotta förunderliga grotta
med vindlingar av alloms slag/art
vandra till berget bortom floden
helt nära
lyssna till trädens sånger
kan du höra dessa sånger
kanske
dessa
vid ditt hjärtas ton
uppenbarar porten
en av bergens
och jag vandrar till platsen ledd
av stenfalkens skarpa blick
träden hälsar mig tonande
och jag kan höra dem viskandesusa
ja
tonvikten har så starkt lagts på
tanken
tanken vrider sig i vånda
tonvikten har så starkt lagts på
tanken
vår krona
detta grenverk av knoppar av blad
av kommande blomstring
så starkt att vi allt mer
upplevde livskraften sjunka in
vi begynte blomstra i hennes inre
trots att de såg oss alltmer
gråna
allt mer vissna av att icke kunna
andas
slöt de händerna
slöt de stigarna
de hörde ej våra sånger tona
ur rötterna in i krona
tonen är vikt vid kronan ej till
att avskära oss från helhet
vikt är tonen till att giva
möjlighet
höra rötterna andas
höra hjärtats blad
vikas ut
se knopparna brista
bladen vikas ut
i takt
i ton
så är denna ton
tonvikt
vikt till att skapa liv genom är
vi såg oss föranledda att draga
upp våra rötter ur jorden
vandra stigarna glömda
nej
vi bröt därmed ej livets cirkel
vi vandrar till helande
vi talar de glömda vägarnas ord
och du
hör
våra sånger
bege dig in i berget
in i bergen
ty detta berg är ett
är alla berg
samt låt våra sånger leda dig
våra rötter är sammanflätade i
hennes ådror
jag begav mig in i bergen
mötte grottor gångar vindlingar
och hade jag ej hört trädens
sånger
har jag nog ännu irrat i
vilsegångarna
irrlärorna
jag mötte folken vilka med skarpa
verktyg
med mjuka penslar
mejslade fram
ursagans källa
de lyfte blicken
det var i den stunden
bergen öppnade kronans
öga
ljuset flödade in
jag sköljdes i detta ljushavs
värmehavs
djupa sånger
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar