granen rörs vid
i vindens rörelse
ett är
dessas rörelse
fåglar
landar
vaggar
dagen skrider sakta
granen sveper skymning runt ögon
himlar är turkoshav
är skimrande rosttoner
inom
ser jag vattnet färgas rött
följer stilla stigen vilken leder
ned till stranden
andas in vattenmolnen
granen har följt mig
knackar lätt på rutan
vi ser ej stjärnorna så tydligt
längre
du borde släppa det du vet
faktadoserna
vem
jag
så undrar jag
kanske inte du
kanske tankekornen skall
planteras
detta sedan fakta insamlats
så är dessa fakta vackra
så är dessa korn friska
tänker jag för mycket
frågar jag granen
granen vajar manteln
nej det gör du väl ej då skulle
jag ej nå dig här genom rutan
nej du är här
kanske är det surret jag hör
surret i omkretsen stiget ur
mitten
det landar snart
kom låt oss gräva en stund i
jorden
plantera kornen du bär i din hand
ser du jag hörde stjärnorna falla
säger ni
falla in i markerna denna natt
säkert är de instigna i kornen
så vackra stjärnblomster
skall växa
i täppan här vid mina fötter
undra ej så mycket till vem jag
avser eller till vad
du vet hur vi andas och däri ser
vi
ur stjärnord komna
stjärnor föll
ändå
stiger de
sök ej förstå
se djupt in i stjärnorna
i ditt bröst
var överens med dig själv med
ditt själv
hon frågar
kan du uppleva hur jag bär stegen
dina
så höres jordens stämma
kan du uppleva hur mycket jag
gläder mig i din vackra närvaro
så mycket att jag blomstrar
och dessa blomster här i nordans
trakter kan vara vår vind hav
varför just dessa varför ej mer
så är mer, mer
våren stiger
blomstren stiger ut ur ide’bivack
vinden följer havet sköljer
doften stiger iskristaller faller dalar virvlar
dem bär du med dig vinteräng i sommarbröst
och kanske bär du ej vilja tala dem i denna spirandets stund. så är stunden en
droppe kan det kännas vara, stunden är en droppe ja samt droppen är havet, så
är havet oändligen så är stunden oändligen i det stunden ej påbörjas samt ej
avslutas, se stenden är.
vinteräng
sommaräng
pendelns sång
pendelns rörelse
så mycket gläder jag mig i din
vackra närvaro
säg mig
vad planterar du i mina händer
gaia
gaia
du vackra skimrande blå
nu med skimrande gröna ådror
så mycket gläder hon sig
i din vackra närvaro
säg henne vad du planterar i
hennes händer
glitter fröjdan närvaro medvaro
är du i stegen du lämnar
eller är stegen
smärta tyngd frånvaro
öva dina steg dina rörelser
ser du
i varje steg är du
i varje steg du steg ur sådde du
planterade du
vad är vilken är
vilket är det du ser växa där
framme
akaciablom
azaleor
körsbärsblom
eller är bilden du ser
kala träd
så omfamna de kala avbarkade
träden
giv dem ditt ljus din värme
andas bladpärlors vilja in
andas blommens vilja in
och är dessa kala träd i så fall
vinterträd
eller är bilden tom
vacker tomhet eller hindrad
fyllnad
gör dig icke bilder
rör dig med vinden
med elden
med stjärnorna
rör dig som om du vore
som om
som om
om som
du är
lämna bilderna
lämna etsningarnas frätande syror
och för att du skall kunna röra
dig som om du vore
är det av nödvändighet att du
låser upp allt det du ser samt möter allts sagor
detta är inlyssnande medvaro i
bilder vilka mjukt vattnar din själ
var kalken vilken tar emot
bjud din törst morgondaggen
uppstigen ur skymningsdagg
så
skapas
det jag bär
barnet ser in i vithårigs
djupa ansikte
vari livet planterat
sått så många frön
pilfinken landar mjukt
på en av hennes fingertoppar
detta sått
är icke sättningarna du ser
de vilka en gång var nakna
vilka en gång gav husrum
tidsrum med stängda dörrar
de vilka lyfte larm och
skränanden in i vinden
de sättningarna kröpo sakta åter
in i stenhaven
nej
barnet mitt ej i flykt
ej slagna av utomhänder
de just bara kröp sakta åter in i
stenhaven
det gör vi näri vilan är oss
tillkommen
dessa sättningar är sätta plantor
i jord och vem vet
kanske dessa är sättningarnas
vaknande
pilfinken skakade lätt ut
tankepilarna
sträckte kvittrande vingarna in i
vinden
barnet ser in i vithårigs djupa
ansikte
vari livet krökt hennes rygg i
ålder
bäcken ur forsen porlar
detta krökta är ej heller slagen
ser du barnet mitt
detta krökta är bron den vackra
vilken bär dig över mig
mina djupa strömmar är starka för
dina spirandestigar
mina barn är ystra vilda i
lekarna
så är barn i lekhängivenhet
denna rygg är vacker
den bär dig
barnet ser in i vithårigs djupa
ansikte
floden vattnen glittrar i hennes
ögon
visdomsmoder
hur kom bergen till denna plats
vithårigs händer bär barnet
de ser bergen stiga ur havet
ruska vattenkaskader ur hår
ser bergen andas trädens sånger
in i diamantljus
de ler
de skrattar
tumlar om
barnet och vithårig
så
kanske det är
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar