den 13 maj 2013

instigen i nåd är den lyssnande

i detta lyssnande

skåda in i solen

bränn ej dina ögon i glöden

allt upplöses

solen omhöljer allt

i

ljusvärme

du är i detta givande

ty du är upplevande

du är skapande

instigen i nåd

är

den lyssnande

hör stämman vilken viskar

skänkande är givande samt ta emot

du kan ej skänka i den stund det tas emot

du ser in i solen

allt upplöses

in i klaraste

silversolsmolnet

ren givarvilja

dina ögon tar emot

du är mottagare

allt är upplöst

stiget ur formen in i är

du

dina ögon

andas

skapande i skönhet

instigen i nåd

är den lyssnande

säg mig

vad finnes det ytterligare att skriva

att nedteckna

är fingrarna kanske trötta

eller är fingrarna fyllda av dans

är sepiatonerna sinade

är indigomanteln fylld

är kruset

hornet fyllt med bläck

är detta krus

denna flaska ur havet stiget

givet av länderna de säger sjönk

har de då glömt att havet andas i cirkel

så är allt cirkelandning

vi kan nedteckna den stora lönnens glädje

i solfjäderns milda vind

vari solbågarna vävde cirklar

cirklar av toner

luften ljöd i tusende stämmor

lönnen skimrade skirgrön

står i blomning

glädjen är denna blomnings gåvoregn

i kronan är tusende vingfolk samlade

humlor

bin

och detta är sången

stämsången

undrar du vem som är stämmare

vem håller gaffeln i hand

stämjärnet i hand

nej

detta är ej skulptören

detta är ej trämakaren vilken lyssnar till

trädets ådringar

vilken ser djupt in i kvistarnas ögon

detta är ej den vilken bygger trähus

icke den vilken mjukt formar skålar

bägare

vackra skulpturer

och kanske är det denna

och kanske ej

stämmaren håller stämgaffeln och kanske är det ett stämjärn

av meteorjärn

vem håller

vem är stämmare

håller vem

det gör ingen det gör allt

vi kan nedteckna ingenting och allting

alltingets röst

allting och ingenting

och allt

i höstens vindar andades denna lönn eldflammor

händer av eld

släppte laden

bladen virvlade i ring i ring i ring

i kring

vintern kom

barnets gunga vajar

vaggar

gungar

sommarljusa barnaögon

lönnen är kal

tillsynes kal

lyssnar du noga hör du vaggsången

vem räcker långa näsor

minns du barnets lekfyllda leende med lång näsa

lönnäsa

varför heter det näsa

det liknar ju kanske mer ett horn, nåväl det är en individuell känsla av vad är vad

och här är vad inte vad mera vad

och lönnen är ett träd

träder du här in

trädet står i skogsbacken med trädfränder

med stamfränder

vet du det

att detta träd

dessa träd ser dig sova

i bädden

ser dig vandra i natten

trädet

träden ler varmt

ditt nakna ansikte är vackert i rosensömn

trädet

träden ler varmt

vet du det

vi är i vintern det du varje natt

i varje nattsömn är

kokonger är vi

kokonger vilka är här medan själen dricker stjärnte med anden

inte det

vandrar dessa

dansar dessa

flyger dessa

de

vem vet den ena manar rörelse

mer. mer

det är så myckna toner så myckna rörelser

jag vill följa

vill

vill

älskade barn din vilja står i skogen

i skogen växer din vilja

vilket träd hör du

älskade

barn

den ena manar lugn, lugn

upplev i ditt inre rörelsen

där efter följer vi allt

strängen vibrerar

tonen följer

rör vid kokongens bidan

själsfrände flyger i andeskogen vari allt andas allt

kroppen viskar

kom

kom

sträck ej strängen mer

anden hörsammar

leder själen

hem till huset

planterat i jordeglansens sömnblad

ja

vad

vad skall vi nedteckna

vad är vad vem är vad

vad är vad

här är vaden vad

vi kan nedteckna hur molnfolken kommer vandrandes

kommer

kom

kom

vandrandes i natten

eldarna är tomma ögon

lyssna ej

var är barnens höljande hudar

ögonen vilka skänker vilja till hörandestämma

skall vi för elden förtälja de svunna städerna

de svedda markerna

huru dessa uppstår i spirandegryning

skall vi för elden förtälja

för elden måla bilder in i flammornas hoprullade ormbunksblad

se

se ett blad sig rullar ut

se detta ormbunksblad

lyran lutad till kvinnans bröst i knäfamn

se hennes fragila vintervårfingrar

röra vid lyrans strängar

hör hennes tysta stämma

skriva om

skriva i eldtecken

i dina fingrar

huru molnfolken skred i natten in

huru de lyfte bäckens källa

huru de ur silverkannor vattnade markernas förgråtna stigar

molnfolkens mantlar föll mjuka

mantlarna smekte markernas nedtrampade in i nedlagda

dropparna de hällde var i en stund av stunder

fingrarna vilka lyfte det sargade

lyfte in

lyfte ur

detta innan dropparna dracks av törstande rötter

molnfolken vakar in gryningsfågelns ankomst

ser markernas nedlagda andas spirande ängder

molnfolken sträcker stämmorna sina in i solhymnen

och eldarnas ögon tändas

hon dansar med i håret röda band

dansar uppför morgonstrimmans berg

där

där vakar hon med dagens alla steg

lyfter barnen ur bäddar

av glömda hudars lyssnandeögon

ser molnfolken röra vid trädens kronhav

träden tänker

rötternas drömmar

molnfolken tar emot

bär drömmarna till eldringsstenar

i skymningen åkallar hon berättarfolkens stämmor

stiger ur molnfolkens vindmantlar

barnen samlas runt eldarnas ännuglöd

sakta sker det

denna skymning

i närhet

av nattens inträde

knyter hon upp

röda band

ur hennes hår flyger

eldfåglar

denna skymning tändes

eldarna

i kärlek nynnar hon

leende

mjuka

sånger

stigna ur

barnens

hjärtnärvaro