mjukt knackade det på pannan
däri jag vilade i sömnbladet
inlindad i silkeskokongs mjuka
vaggdröm
jag öppnade dörren och där stod
hon
en kvinna med eller utan ålder
ögonen hennes strålade klara
milda goda
hon bar evigs visdom med sig
ansiktet
rörelsen
skiftade från ung till urålder
från urålder till ung
hon öppnade ej stämman eller
rösten
ändå
ändå hördes hon mana mig
kom
utan att jag märkt detta hade hon
lindat silkestråden av mig
kokonger
brukar vara matta
brukar vara det där
vilket med en suck benämns grå
tråden är nu ett nystan
vilket det enda jag kan säga är
att nystanet mest likna månens
fyllda
vilken upplyser natten
vi vandrade med bara fötter
hon lärde mig gå
grundad med livet
ljudande i varje steg
vi stannade i det hon höll mig
åter in
i de stunderna är vi träd med
rötterna i djupgrund vid
hon nämner ej kronorna
hon öppnar bladen
nynnar rötternas
bergsådror
vi kommer till marker
vilka doftar gryning
vilka doftar
örtafingrar
detta är
en
örtagård
detta
är
en
örtabädd
vi niger inför dem alla
det är nu hon visar
tanken
hur hon planterar frön
hur tanken grundas
hur tanken sakta sjunker in i
hjärthamn
hur tanken spirar
hur hjärtbladen
omfamnar
stjälken
hur bladen klättrar med solen
uppför
hon visar knoppen
kronan
bladen släpper blomman
rosen
doften
doften
lever
kvar
andningen
ett av de glömda inseglen
sakta insett av de kippande
skorna
andningen har viskat ur hennes
modersstämma
andas
andas barn i värld
en gång glömde du andas
höll andan i mötet med skönheten
så vacker hennes blåskimrande
skönhet
värmen så höljande modersöm
ljuset så starkt fadersförande
minde dig
din längtans urkälla
sömngångare skall du ej väcka med
handslag
du glömde andas
andades djupt in
andades ut
jublande
skrik
vad viskar viskade din själ i det
du andades in
jag lever och den andningen var samt är salighet
mötet med skönheten
jag firar mitt liv; du andades
ut; jag firar mitt liv
det vilket de säger är barnets
första skrik
hon lade dig till bröstet
sitt bröst
modern av alla mödrar
hon gav dig närings behov
skogar marker ängder sjöar de fem
du såg djupt in i hennes ögon
hon viskade
detta är din moder i vars vagga
du bäddades in
i vars vattenvagga
du bäddades in
och andningen är ett av det
vilket belivar floderna i dig
floderna i allt
hur kan detta glömmas
återhållas
lyssna till skogarnas sånger
fåglarna
gryningsfåglarna
de håller icke sången åter
de sjunger med öppna strupar
utan att tänka följer de livets
stämma
ändå gives fåglar symbolen av att
tänka
och visst är de tanke
fåglarna är hjärttanke
drakarna vaggar fåglarnas sånger
vingfolken rör luften
de skänker dig andningsgåvan
tar du emot eller avvisar du
denna gåva
vad är du i det ena
vad är du i det andra
andas i den innebörd du en gång
gjorde
detta för att minnas skönheten du
upplevde
så lever du i ta emot i avvisande
i givande vidare
du är form du är formlös du är
evig i din andning
och kanske är det därför
människan stannar, njuter av bäckens porlandestämma
kanske är det därför hon ser så
djupt in i eldens lågor
andas
andas stjärnor planeter
ädelstensljus
andas eld vatten ånga
andas i vetskap av liv
och vet att varje gång du andas
ut
viskar en stämma
jag tar hand om dig
vart och var än du befinner dig
andningsbön är ett vackert
innebördsord
jag andas in mig
jag andas ut dig
stämman viskar
jag tar hand om dig
du är i ditt sanna väsen
du är i mig
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar