den 26 maj 2013

någonstans

någon gång

i en tid

utan

tid

vilken var

vilken icke var

vari jag minns

samt i8cke minns

läste jag någonstans

att vi skall möta varandra som att som om

vi aldrig tidigare mött varandra

oavsett vad vi står i

går i

oavsett om det är en vän sedan länge

en make en maka

detta är intressant ty däri kan jag möta den vilken tidigare utdelade mig slag

denna denne kan jag möta i kärlek genom detta

jag kan möta denne denna som om det är den första gången vi ses

med en viss skillnad; jag har mognat eller vuxit till mig

därför tillåter jag ej samma skeende igen

jag har frigjort mötet

till ett vitt möte

i detta någonstans stod det också om att mötas

som om det är sista gången vi ses

som att då den vi möter går ut genom dörren dör denna denne

är borta

så klart ser jag denna bild

den är vacker

ty just därigenom

sker varje möte nyfött

i princip raderas genom detta

allt det vilket stegras så kallat obevakat

allt det vilket är utanför vår kontroll i mötesvärlden

detta är de nakna

ansiktsmötena

där varje möte är i

förundran

*

säg mig

vad bygger skulptören gestalten runt

arbetar skulptören skulptrisen med sten

i sten i marmor sägs det vara runt stenens blockets hjärta

hjärtåder

det vi nu skall se är den vilken arbetar i lera

visst kan skulpturen mejslas fram

gestalten

ur en lerklump

visst är det så

det vi nu skall se är den vilken först gör en avgjutning

vilken sedan av nät formar

vilken sedan gjuter

lägger leran runt detta nät

säg mig

är icke detta fantastiskt

vad är gestalten byggd runt

gestalten, vi bortser från nätet en stund

gestalten

är byggd runt tomhet

tomhet

det är hjärtats röst

tomhet

denna tomhet är det öppna hjärtats mottaglighet

vilken utan förbehåll

tar emot

andas in skaparorden varur gestalten stiger genom

skulptörens skulptrisens lyhörda händer vilka är ett med hjärtat

nätet

är nätet ett fångstnät

absolut inte

detta nät håller hönsen inom gården

gårdshönsen

tamhönsen

nåväl detta nät

kan liknas vid ditt blodomlopp

med det lymfatiska systemet

och säg mig

var

var börjar skulptören lägga lerbladen

oftast

bygges en plattform

en mark

vari fötterna växa

denna plattform

grund

mark är i balans med kommande

sensibla fingrar lägger lerbladen

lager till lager

från nedan till uppom

processen

växandet

framväxandet är i avvägande

ögonen är vågskålen

vågskålar

hållna av

ja vågskålar är hållna av

i trådar

synapser

tråden samt skålarna bildar en trekant

vågen har en mittpelare

pannlob

halvor

ryggmärgen kanske

ändå

befinner vi oss här

i rörelse

ändå befinner vi oss här i hjärnans domäner

i hela denna process är vågskålarna i balans

skulptören skulptrisen har utvecklat dessa sinnen

öppnat sig i tomheten

stundtals kanske vågskålarna svajar

överväger

väger över

skulptören skulptrisen är med i processen

däri kan du

i skulpturen uppleva

den eviga harmonin

*

du stiger in i en dag av alla dagar

du vet inte vilka riktningarna är

det enda du

egentligen

vet

är att riktningen är

liv

du kan ha målat ett sandmandala i natten

i de mest ljuvliga färger

vidöppnad var du

stigen ur drömmolnen

in i de klara ljussträndernas värme

utan att veta

visst visste du

ty du svarade det tomheten viskade

du silade sanden

stjärnmjöl

mellan dina fingrar

sandmålningen blev mycket vacker

du stiger åter in i drömmolnet

molnen

ett väsen

kanske morgonvinden

morgonfågeln

rör vid dina slutna brunnar

djupt därinne ser du en sandmålning

en vind drar genom tankens långa hår

vilket söker memorera

det är sant bilden är sjögräs böljande

tankens långa hår söker memorera

bevara sandmålningen

du ser munklen i orange klädnad

i dagar veckor månader måla med sand

sandmålningen

du möter munkens leende i det han med ett handsvep

detta är ej svepskäl

det är själsandning

med ett handsvep

suddar munken ut bilden

du vet att så är det

detta är

liv

åter begynner munken i orange klädnad måla med sand

i dagar veckor månader eoner

igen sker det

igen och igen

hans leende är kärlek till livets ocean

han berörs ej av att bilden suddas ut

munken vet

det du egentligen vet

munken berörs av skönheten

du stiger ut

ur din sömnbädd

vet inte riktningen

du vet att dagen är blåstrålande

du vet att fågelsolen sjunger

du vet vindarna

trädens sånger

berörs av skönheten

vagt ser du åter sandmålningen

i dessa sandmålningar finnes

låt oss säga mer distinkta linjer

riktningar

fälten färgernas antydningar

suddas ut

så är det

riktningar kan antydas

kan sias om

så mycket kan ske i livsoceanen

du kanske behöver ännu en stund till mognad

du kanske behöver putsa glasen i dina bågar

du kanske trotsar din egen vilja

antydningar kan göras

skulle sandmålningen

siarbilder kvarstå

kortens stjärnor sker märkliga ting i människoblivandet

hon kanske börjar ila till det vackra sagda i en hastighet vilken gör att hon springer förbi

hon kanske gör allt för att undvika det hon är tragiken

tragik tragedin

älskade människoblomma

antydningar kan göras

minns munkens munkinnans ansikte

och minns din vilja

den vilja du nedtecknade i din livets bok

instegsboken

vilken du bär i din hand

du kan ila du kan undvika och du kommer ändå se

att du spolas upp på den strand

i de strandhänder vilka mjukt inväntat dig

du kan ej undvika skönheten i ditt liv

ty skönheten är livets grund