den 29 maj 2013

och jag säger dig

lyssna med öppnat hjärta

ty hjärtat dömer ej

det är

templets öppnade

klangsvar

skalbaggen

djupt in i akvilejans yrvakna krona

skalbaggen

skimrar i metalliska färger

färgtoner

jag sluter ögon

i den stunden kan jag höra toner regna

ur stjärnvida

skalbaggen; kanske är du

den scarabe´ vilken vistades i sovkammaren min

kanske kysste dig morgonvinden

vattnade din vackra stenkropp

sluter ögon ännu ett varv

ser spår i sanden

röddamm virvlar mjuka moln

händer vilka mjukt lägges till sanden

en hand lyfter sand

en tår stiger ur ögonvrån

jag behöver ej vara din smärta

händer formar sten, jade

natten, natten välver markerna

öknens vida röddamm är stäppens vida gräshav

de vilka bär drömmoln  mellan hornen skrider
stammarna tänder eldar

stjärnorna regnar in i rymden

pupill vidgas tar emot gåvan

gåvan, silverbladet faller ur en kvinnas hand

in i hans högra hand, han täljer ur stenen hennes längtan

skalbaggen; kanske är du

den scarabe´ vilken vistades i sovkammaren min

kanske kysste dig morgonvinden

vattnade din vackra stenkropp med blodvida

kanske lösgjorde du dig

var din längtan ut ur så stark

steg ur hänge

upplevde du ej längre halsåderns mjuka puls

sträckte vingarna

ur ökensolens öga ty du såg molnens inkommande

hörde du väggen spräckas

av slaget

det vilket ordlöst

dräpte

sträckte du vingarna

in i månvindens vida sjöar

in i himlarnas molnfria

landade du i det andningen lugnats

nådde du denna akvileja

vacker är du

i denna solvindsdag

vari månhaven andas molnskogar

skalbaggen rör sig

den är jag

sträck mig din hand

vem kan motstå detta

handen sträcker jag fram

skalbaggen landar däri

tyst stiger skalbaggen in i mina ögonrymder

lägger sig på rygg

sprattlar frenetiskt med benen

jag är på väg hjälpa till

skalbaggen manar vänligt

lugna dig

inte vänder du barnet vilket övar denna rörelse

du kanske gör det i kärlek omedvetet

impulsivt utan att du egentligen vet

du bara känner sprattlandets skeende i hela dig

så minns du övandet

övandestegen

du drar undan din hand utan att dra undan den ty

du är helt närvarande med barnet

i barnets övande kamp

så säger skalbaggen

samt glider lättmjukt upp på sina ben

skalbaggeben

säg minns du

säg mig hur vet du att det är dag

är du säker på att detta ej är natt

säker kan jag ej vara

och varför detta sökande dessa sökningar efter säkerhet. för en person kanske det är dag för en person kanske det är natt. för föräldern kan det kännas vara natt i det barnet har en av sina så kallat värsta dagar. ja, det är lätt glömma att så kallat vuxna även har sådana dagar. för barnet är det en kommande dag ty det är en kamp. ungefär liknande med mina sprattlande ben.

det gör ont att vakna

det är en snudd av det vilket barnet upplevde i mötet med det första så kallade människoljuset. de riktade strålkastarna. och vem har inte rampfeber. jo, det finns de vilka synbart är självsäkra, frågan är huruvida dessa är förutan rampfeber och förresten är feber av godo. efter hög feber kommer en så kallat ny människa fram.

barn skall väl inte vara arga

ilskna

barn skall vara en rak linje av varande

vad sade du; är jag sarkastisk, nej inte alls. det är bara det att jag mött så många förvånade ansiktsuttryck när barn sätter den sidan till.

om barn inte skall vara arga inte vara ilskna, varför finns detta i människovärlden ja egentligen i alla världar.

du har ett barn i ditt inre

det barnet

kanske har lindat in sig

bär dessa mina så kallade skalvingar

har lindat in sig i ett hölje

detta barn har minnen av

menyer av

stigar

barn har inte begreppsförmågan att dissekera att så kallat uttyda urskilja. för barnet är det vilket nalkas direktpåkommet. hastiga rörelser är slag, tystnader är kvävande, höga röster skär och så vidare. i barn vilka tystas lagras ofta ilska i form av smärta i form av känslan av oduglighet. barn färgas av detta redan i det de är i modersgrottan, så är det. hastiga rörelser tystnader höga röster, allt detta lagras i barnet. minns att barnet ej har begrepp för detta, det blir delar av barnets hud.

du har ett barn i ditt inre

det barnet

kanske har lindat in sig

bär dessa mina så kallade skalvingar

har lindat in sig i ett hölje

detta barn har minnen av

menyer av

stigar

du möter en händelse en person tillfogar och kanske ej tillfogar, du känner det så. i den stunden dras en propp ur flaskan, det sprids en doft vilken retar dina sinnen. du är nu barnet, du har i denna stund förmågan att urskilja – jo, du har det – att begreppsmässigt urskilja utskilja nu samt då. det du behöver göra är att inom citationstecken ta ett steg åter samt andas, andas.

i den stunden är du den moder barnet längtade till. famnen vilken genomsyrar, vädrar luften från fara från odörer. famnen vilken vaggar vilken tröstar vilken skänker blodtillförsel. blodet renas i kroppen ständigt. det blod vilket föll ur fingret då du skar dig första gången är ej det blod vilket faller nu. det är sant den smärta, det angrepp vilket upprepas gör egentligen inte mer ont däremot förstärks din negativa känsla, din upplevelse.

du har nu begreppen och kan urskilja, du är modern

detta är ej att kväva eller bortse från smärtan, vreden.

det är att andas lugnt

det är att genomskölja dig

det är att se roten till ilskan

det är att vara närvarande i ditt liv

det är att vara medlevande i ditt liv

det är att vara i medkänsla med dig själv

denna medkänsla är icke självömkan i negativ art.

är inte sentimentalt

och är det självömkan eller sentimentalitet så är det bra i den stunden, bara du inte fastnar i det tillståndet. du vaggar barnet dig själv i din famn.

ser du

i denna stund har det vilket är det inre barnet egentligen blivit det vilket är ditt så kallade yttre.

personligheten har ramlat av dig, du är naken

ser du mig

min gestalt

mina yttre vingar

samt i den stund jag flyger

mina kristallvingar

så är det

så är det

vem kan motstå detta

handen sträcker jag fram

skalbaggen landar däri

tyst stiger skalbaggen in i mina ögonrymder

lägger sig på rygg

sprattlar frenetiskt med benen

jag är på väg hjälpa till

skalbaggen manar vänligt

lugna dig

inte vänder du barnet vilket övar denna rörelse

du kanske gör det i kärlek omedvetet

impulsivt utan att du egentligen vet

du bara känner sprattlandets skeende i hela dig

så minns du övandet

övandestegen

du drar undan din hand utan att dra undan den ty

du är helt närvarande med barnet

i barnets övande kamp

så säger skalbaggen

samt glider lättmjukt upp på sina ben

skalbaggeben

säg minns du

säg mig hur vet du att det är dag

är du säker på att detta ej är natt

så är det

i det närvarande

är vi

säkra

ty däri väver allt i varandra

ögonen såg djupt in i mig

hur kan jag beskriva dessa ögon annat än; ögon jag fylls av längtan vilja att stiga in i. ögon vilka andas lugn vilka andas djup medkärlek, ett totalt närvarande vari begrepp teorier allt är upplöst. endast ett klangspråk tonande in vitt lever.

dessa ögon är allvarsamma är samtidigt glittrandeglädje. kan jag likna dem vid en upplevelse är de lekfyllda kärleksfyllt retsamma

har dessa ögon ett namn ett ansikte

kanske har dessa ögon ett namn ett ansikte

oväsentligt är det

det jag möter är ett ansikte

i en tomhet

är

en stämma

ögonstämman ljuder

vindsusande

mild

ja det finns många termiter vilka gnager och vore dessa det termiter är så vore det väl. nu är de förklädda, har tagit på sig termiternas dräkt. hur de nu lyckades komma in i dessa dräkter. med de oproportioner de tycker sig ha vuxit in i. ja, själva anser de sig vara mycket proportionerade inte alls oproportionerliga. det är väl snarare så att de sneglar och fnyser åt det de gnager på. ögonen ler vänligt, stämman ljuder; nej det är inte så att jag tycker illa om eller vara. dessa termiter tillför mycket ty termiter är de ej mer fakta. så kallat fakta vilka bygger upp termteorier. och det är väl vackert, så kan vara ty dessa fakta torde behöva provas i enlighet med teorins hållande. brukar ej göra det. så släpper de, har du sett så vackert körsbärsträdet fäller bladen i inväntan till söta röda bär med kärnor i.

kanske en atomteori i kluven skepnad.

det finns så många teorier samt hyllmetrar med fakta vilken skall förklara allt livs nödvändighet. räcker det ej med att se havets droppar, trädens bark, löven, räcker det ej med att se delarnas sammanströmning i helheten för att inse allts nödvändighet.

ögonhanden fattar mjukt om min hand.

vi stiger in i landet är

fötterna är

moln

huvudet är stjärnvida

ögonen

ögonen är rymder

våra ögon andas

han visar

blomsterhaven

gräsen

träden

allt det vilket vi säger är växtlighet

hur detta strömmar in i solögons vidöppna vishet

hur allt detta projiceras in i det vi säger oss se

stämman ljuder mjuk

så är det

med det du kan röra påtagligt på

det namngivna

vilket

du tror dig kunna ta på

sträck ditt finger från här

ögonen kanske vet att detta kan bli en aning

obehagligt

ty stämman är en hand

mjuk omfattande

jag rör vid en sten

stenen är ett moln

ögonen ler

detta är det

vilket benämns vara ett mysterium

det är ej ett mysterium ty det är

är det uppenbara

det vilket är ett mysterium är mer

alla påståenden

om att

veta

sig

veta

ett kan vi göra

andas

andas

det uppenbaras närvaro

däri lever insikten av allts oändliga närvaro