den 1 maj 2013

det är

den blommande fruktlunden

vari träden andas kärnor

stjärnuddar in i

flodens silver

och denna öken

är icke sinande

den är vakande

vaknande

sin ande

ur andeskogens dunkla

denna öken är en källa

av alla källor

länge satt hon till synes helt utan rörelse

du kan röra dig utan att gå springa hoppa vifta

allt det dina lemmar utför till dig

länge satt hon till synes helt utan rörelse invid stenen

närmare lutad till stenen

stenen till synes helt utan rörelse

stenen frågade henne

vad är det du så intensivt ser

stunderna vandrade dropparna föll

pärlband helt utan tråd utan nål

hon ler

beundrar sandkornet gör jag där invid rötterna till boken

boken med de vida rötterna

stenen blickar med sägandes

lite stel är jag idag

vindarna for ovarsamt fram i dagen vilken var

hon ler

så är jag din stelhet

så är jag din mjukhet

egentligen ser jag det du ser

så

du kan se genom mina ögon

stenen mumlar en stund

den droppen skälver allt bra mycket

vill inte släppa taget

kanske hör ekorren detta ty vips är ekorren hos droppen

inte alls med fläkt och med fart

varsamt nalkas ekorren droppen

kom

jag hoppar med dig

är det hoppa vilken är din djupvilja

hjärtvilja

så är det

droppen ser djupt in i ekorrens ögon

ja du är ju en hoppande fylld med balans

så gärna vill jag hoppa

dansa med systrarna bröderna

det är bara det att

allt snurrar så hemskt näri jag tittar ned

det ordnar vi

kom då säger ekorren

det är det droppen behöver

så landar de mjukt och droppen träder in i ringen

och ekorren hoppar högt i trädens kronhav

allt det sistvissnade yr omkring in i vidare färder

nu

ser jag säger stenen

nu ser jag

ser du sandkornet

det är mindre än det minsta knappnålshuvud

ändå

ändå dånar tankarna

skulle nästan kunna gissatro att sandkornet är

storklockan i byn nedom dalen

sandkornet glittrarkisar i solvinden

vet ni

länge har jag vandrat

här i havet i öknen i havet

i skogarna

däri var jag ett helt berg

sträckte jag mig till

på tårna nådde jag molnen

molnen vilka bar markerna bäckarna haven andningen i sig

så lyfte molnen mig tog mig med

det

var svindlande

landade in i vida havsvindar

och jordetyngd det har jag ju

även om jag kan vara lätt som en svamp

jo minsann så är det

damp ned i havet gjorde jag

däri slumrade jag båd länge och väl

havet var en kvarn ett hjul vilket cirklade

för det var som så att marker behövde sand

valarna lyfte mig i stora skov in i drakarnas bärvingar

så breddes jag utav dem vida ut

en öken var det helt visst

varmt och gott var det

märkligt att inte ett moln seglade

för det vet vi ju alla att under sanden lever vatten

så föste vindarna mig samman

drakarna var med

åter blev jag ett berg

vilket vandrade in i svalkandehavet

fötterna mina brände

trots att nattens drottning hade fuktat mig var gång jag gnydde

i min sandmantel

vad hände sedan

vad hände

jo jag steg upp ur havsbädden till land

och nu minsann är jag här

och du käre sten

minns du inte denna vandring

vi var ju alla där

och nu är vi här

ekorren såg sig runt

sökte droppen se

undrade hur dansen ljöd

sandkornet ler

och droppen var jag är jag

och jag är droppen och droppen är jag var jag

är sandkornet

ja

jag vet att allt detta blev snurrigt

det är väl bra snurra med solen

så löses alla stela kläder knutna upp

och det höll de alla med i

*

redo

re

do

i re gjorde du för

redo är ett vackert innebördsord

*

du är ett redskap

till flammans liv

allt är redskap till flammans liv

till alltets andning

kosmos andning

kosmologisk andning

skilj ej mikro från makro

ty vad är delen utan helheten

vad är helheten utan delen

att upphöra

det vill säga bli ett med allt är icke upphöra

det är en seger i en strid

med ens flyter krigshärar upp i dina ögonbrunnar

vapenskrammel

se den strida floden istället

ty denna strid är ej krigshärars strider är icke maktuttryck

detta dessa strider är att vinna över allt det pålagda

det är ej en uppoffring ser du

det är en befrielse

denna seger är att vinna över allt det pålagda

det är att säga ja inte nej till livet

det är att instiga i jorden

i markerna samt att veta

jag är jord

jag är jordens skönhet

jag lever i denna skönhet jag är denna skönhet

det är att instiga i träden

jag är träd

det är att instiga i elden

jag är eld

det är att instiga i havet

jag är hav

i allt andas jämnrörelse

samrörelse

därmed kan vi säga det är att instiga i fågelflocken

flyttfåglarnas rörelser

dessa kolliderar icke

dessa strömmar medföljande

medvarande

medkännande

skulle dessa tävla om förstaplatsen skulle de kollidera

kollidera med universums hjärtröst

tanken skulle ta över deras rörelse

och därigenom – ej på grund av straff – skulle de falla handlöst, störta till marken.

du kan prova detta genom att göra en koncentrationsövning med händer armar eller fötter eller, helt enkelt göra en rörelse – i den stund tanken tar över slår du mer eller mindre knut på dig själv – hur skall du i det tillståndet kunna flyga

nej

flyttfåglar kolliderar ej med varandra

denna strid vilken instiger i vinst

det är att instiga i världskören

vari stämmorna skolas till att just

ej överösta varandra

du är ett redskap till flammans liv

så är stickan ett redskap till flamman

det innebär icke att stickan upphör i det flamman ”äter” sticken

och från var kom flamman

var flamman verkligen borta

och vart gick flamman i det den så kallat slocknade

med ens kan du se kurragömma och det är en god bild

vi har talat om detta

dessa ords saga många gånger

ty detta är livets mysterium

vilket ej är ett mysterium

låt oss säga att du talar med ett väsen

solen stiger upp bakom detta väsen

bakom personen

stark är solen

inför dig

upplöses

personen

du ser ett upplöst väsen

en skimmerrörelse

det innebär ej att väsendet

är

borta

det innebär att du har sett dessa ords talan

minns att ritualer ärr övande är instigande

upplysningen klarheten är att leva ritualen utan dogmatisk

utan fångstkrokar